Hur mycket mer än blodiga handleder ska behövas för att tas på allvar?

I morse läste jag i Metro om Jenny som skickades hem från SöS utan varken medicin eller psykologkontakt efter att ha skurit sig själv i handlederna med att laxkniv för några månader sedan. Det är vidrigt. Och helt oförsvarbart. 

Jag mår illa när jag läser sådant. Hur kan det fortfarande, efter så många år av ökade depressioner och människor som lider av svår ångest, finnas folk som ifrågasätter en person som mår så dåligt att de skär sig själva i handlederna? Hur kan det fortfarande vara så att fysiska sjukdomar får så mycket mer utrymme och respekt än psykiska? Jag skar mig själv i handlederna, för många år sedan, det är inget man gör i en handvändning. Det krävs rätt mycket för att trycka till. Det är nog det tydligaste och starkaste ropet på hjälp som jag gjorde under hela tiden jag var deprimerad.

Men jag fick hjälp. Efter att ha gått hos en sjuksköterska med ”samtalsstöd” under några månader fick jag med ärr i handlederna äntligen komma till en psykolog. Fick jag medicin och togs jag på allvar. Fick jag riktig hjälp. Jag var 24 då och jag hade en pojkvän som stöttade mig. Om inte han funnits så undrar jag om jag hade funnits idag. Hade inte han tagit hand om all markservice så att jag kunde ta hand om mig själv, så att jag kunde insistera om att få hjälp, då vette fan vad som hänt.

Att man fortfarande måste vara stark för att få vara svag, det är bisarrt. Vad händer om man inte har orken att tjata om hjälp? Vi måste ta dessa problem på allvar. Vi kan inte sopa pyskisk ohälsa under mattan längre.

Det handlar inte om överdramatiska typer som vill ha uppmärksamhet. Det handlar om trasiga personer som kämpar för sitt liv och ber om hjälp. Lyssna på dem. För alla skriker inte lika högt som ett sår i armen. Och då kan det vara för sent.