Nu har VeckoRevyn även lagt upp min krönika på deras sajt, så nu kan alla er som är för glömska/snåla/ovilliga att köpa tidningen bara för att läsa min krönika istället läsa den på nätet. Alla blir glada – hepp!
Jag satt och pratade med en kollega igår och vi kom in på min krönika som jag skrivit för VeckoRevyn. Om all den tid vi kvinnor lägger ner på att tänka på allt med oss som är fel. Allt med vår kropp som är fel. All tid vi lägger på att nypa i fettet, hata på oss själva i spegeln och proklamera för alla som vill eller inte vill lyssna om hur fel man är (oavsett hur man ser ut).
Min kollega berättade om det senaste (som egentligen inte är så nytt) – mellanrummet mellan låren. Ni vet, det där mellanrummet som ”ska” finnas mellan innanlåren, annars är man en fet gris. De får ju för guds skull inte röra varandra! Gross!
På min tid (suck) var det penntricket som var the shit för att få oss tjejer att mäta exakt hur ovärdiga våra kroppar var. Det gick alltså ut på att om man kunde lägga en penna under bröstet, och den satt kvar – då förstår ni, då hade man hängtuttar. GROSS!
Fundera själva på det, tjejer. Fundera på hur mycket tid av era liv som ni har lagt på att fundera på, peta på, grunna över, hata, allt som ni anser är ”fel” med era kroppar. Kroppar som är alldeles perfekta. Som fungerar precis som de ska. Som bär er, ger er funktion och ett liv. Och tänk på allt som ni skulle kunna gjort med den tiden istället. Jobbat som frivillig? Skrivit en bok? Byggt ett företag? Tagit över världen? Eller bara legat lite mer pga både det och era kroppar är så awesome?
Tro mig, jag är inte på något sätt oskyldig till att göra detta. Gud vet att jag spenderat en mindre livstid med att klanka ner på mig själv. Men kan vi inte komma överens om en sak? Kan vi lova varandra att åtminstone försöka att tycka om oss själva lite mer och lägga lite mer tid på saker som faktiskt spelar någon roll? Bra. Tack. God jul.
Igår kväll hyllade jag ”The Hunger Games: Catching Fire”. Idag måste jag hylla det fantastiska modespektakel/orakel som den filmen bjuder på – Effie Trinket, gestaltad av Elizabeth Banks. Kanske den mest fabulous rollfigur, ever. Jag älskar också att hon i den här filmen får visa en lite mer mänsklig sida. Men förutom det – titta på fjärilarna! Och ögonfransarna! Och färgerna! Herregud, jag vill ha henne som min egen lilla regnbåge hemma.
Jag kan också eventuellt har gått lite Effie-nutso på min Tumblr.
”Chins up! Smiles on!”
Vilken är din favoritrollfigur i ”The Hunger Games”?
Jag sitter just nu på Espresso House mitt emot Biograf Rigoletto i centrala Stockholm. Julmusiken spelar runt mig och folk samtalar gemytligt. Mitt hjärta går fortfarande i kaninfart och jag har ytterst svårt att slappna av. Det känns som att jag fortfarande lever i Katniss hjärna.
Jag vet inte vad det är med ”The Hunger Games” och Katniss Everdeen som krupit under skinnet på mig. Kanske är det min vansinniga förälskelse till Jennifer Lawrence. Kanske är det det faktum att jag rivit av alla mina naglar under filmerna pga så vansinnigt spännande. Kanske är det den fantastiska, moderna hjältinna som Katniss Everdeen faktiskt är. Det låter klyschigt, och visst, till viss del älskar jag klyschor (när de faktiskt bejakar att de är, just, klyschor), men det är faktiskt inte mycket med en kvinnlig hjältinna av Katniss kaliber. Hon är sårbar och livrädd men så otroligt modig. Hård på utsidan men samtidigt så otroligt kärleksfull. Så mänsklig.
Det finns två saker jag går efter när jag avgör vad jag tycker om en film. Känslan jag har direkt efter att jag lämnar biografen samt hur jag minns filmen sisådär en vecka efteråt. Om den berör mig direkt när jag sett dem, samt om den har någon slags ”shelf life”, alltså, om den fortfarande håller när man fått smälta den lite. Alltså blir detta eventuellt inte en helt rättvis bedömning eftersom jag precis sett ”The Hunger Games – Catching Fire”, men å andra sidan så kan denna känsla inte gå mig förbi utan att skrivas ned.
Sedan är det ju skillnad på en upplevelse av en film, och ren kvalitet av en film. Men det tar vi en annan gång.
Jag är så otroligt känslosam just nu. Jag är liksom arg och ledsen och kär och sorgsen och stärkt och allt det där på samma gång. Det är inte jätteofta en film har den här effekten på mig, ni vet den där effekten då man vill gå in i filmen och vara med, fixa till, krama om, göra rätt. Det här är en sådan. Om jag hade varit bättre på kampsport och med svärd, det vill säga.
Ska jag kanske säga lite om filmens handling också, och inte bara mina känslor kring den? Det känns på ett sätt lite onödigt, för jag tror ni fått tillräckligt mycket information redan. Men jag gört ändå.
Sedan den första ”The Hunger Games” har Katniss förlorat sin oskyldighet. Hon har dödat, hon har älskat, hon har vuxit upp. Och nu blir det liksom hundra gånger värre. Nu blir det segerturné och en blodsugen president och en fantastisk bröllopsklänning och sedan ett nytt hungerspel. Och reglerna är nya och jävligare än förra vändan. Och filmen är snyggare, snabbare, mer spännande, mer intensiv. Den griper tag i en från första sekund och sedan släpper den inte taget, inte ens efter att sluttexterna börjat rulla.
Känslosam, ogenomtänkt och utan någon slags röd tråd. Så blev den här ”recensionen”. Men så får man göra när man gör den på sin egen blogg.
Slutsats: se filmen. Jag vågar inte ge den en femma än, men känner jag så här om en vecka, då är det en femma rakt av. För just nu älskar jag den.
Igår hängde jag med dessa två härliga människor, skådespelarna Jim Carter (Mr Carson) och Penelope Wilton (Mrs Isobel Crawley) från den älskade serien ”Downton Abbey” (världens mest sedda serie just nu). Carter och Wilton är just nu i Sverige för att göra press för säsong 4, som nu går på SVT och som släpps på DVD i januari.
David var så vänlig att jag fick vara hans plus one på gårdagens pressevent på Hotell Diplomat som arrangerades av Sony/Universal. Där bjöds det på Afternoon Tea med scones och små smörgåsar med avskurna kanter och kakor. Väldigt brittiskt och mummigt.
Jag har älskat ”Downton Abbey” från allra första avsnittet och det var riktigt kul att till slut få träffa några av de karaktärer jag tycker mig lärt känna. Det var dock en aning mindfuckande att Mr Carson skulle visa sig vara en riktig lustigkurre med ett bullrande skratt och världens mest yviga ögonbryn. Älsk!
Carter berättade härliga historier om hur filmandet av en rävjakt gick bärsärk när hundarna satte iväg efter en riktig räv och hur han blir tillfrågad då och då om att vara ”riktig” butler på olika tillställningar. Han föredrog att hugga av sin vänstra arm före det. Det var också väldigt rörande att höra honom berätta om Carsons relation med Lady Mary och Mrs Hughes. Och att Tom Cruise skulle spela honom i en prequel av ”Downton”.
Penelope Wilton berättade om hur att bära korsett ändrar hela hennes hållning och hur autentiskt modet i serien är. Seriens kostymör, Caroline McCall, har samarbetat med en man som heter John Bright från klädarkivet ”CosProp”, ett arkiv av kläder och tyger från 20/30-talet som de utgår ifrån när de skapar seriens kläder. En rolig detalj är att på den tiden fanns inte blixtlås så att komma i och ur kläderna var aningen en utmaning. Spännande!
Alla ”Downton”-fans blir glada av att göra att den femte säsongen börjar spelas in i februari. Och Jim Carter kunde även ses på Skavlan igår. Missa inte på SVT Play!
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer