Om du sett ”Gravity” så kommer du vilja se den här kortfilmen, ”Aningaaq”, som Jonás Cuarón (medförfattare till ”Gravity”) har gjort. Den fungerar lite som en kompanjon till den fantastiska film som han och hans pappa skapat. Ni kommer förstå när ni ser den. Så tryck på play bara.
[blockquote source=”Stockholms filmfestival”]Den unga brittiska utbytesstudenten Sophie flyttar in hos en värdfamilj i en liten stad i norra New York. Hennes närvaro får Keith att minnas sitt bohemiska förflutna, så till den grad att nykomlingen blir ett hot mot familjens sammanhållning. Ett starkt psykologiskt relationsdrama av indieälsklingen Drake Doremus, vars förra film »Like Crazy« blev en festivalfavorit för två år sedan.[/blockquote]
Det är så mycket som händer mellan raderna i den här filmen. Allt det viktiga. Med en blick, små handrörelser och det konstanta regnandet. Det ligger en sorgsen känsla över filmen, en vacker melankoli. Någonstans missar den dock lite i kemin mellan huvudkaraktärerna. Den karaktär jag känner mest för är pappan i familjen, Keith, spelad av Guy Pearce. Hans sorg över att livet inte blivit som han tänkt sig och hans klamrande efter en väg ut som han ser i Sophie. Desperationen är påtaglig och bitterljuv.
Mycket bra skådespelarprestationer, jag gillar verkligen Amy Ryan och nykomlingen Mackenzie Davis.
Solid, men inte överväldigande, blir slutresultatet.
”It's hard to know how to be truly free. Or if that's even a good thing.”
De här senaste veckorna har varit rätt intensiva och jag har inte riktigt hunnit tänka på vad som skulle hända efter festivalen. Då kom det lite som en glad överraskning/påminnelse när Elin hojtade på Twitter i söndags; ”Imorgon smäller det!!!”. Just ja! Jag hade som nästan glömt av lite att hon skulle nämligen komma upp till Stockholm (från GBG) och hälsa på och så skulle vi gå och titta på Melissa Horn på Cirkus!
Ni kanske minns när jag var och tittade på Melissa för två år sedan? Det var en så himla bra och magisk konsert, och inte alls sorgsen så som man kanske kan tro att det ska bli. Inte på ett dåligt sätt i alla fall.
Den här var likadan. Vi satt på sjätte raden, mitt framför Melissa och det kändes som att hon sjöng till mig hela konserten igenom. Hon är rolig, hon är personlig, hon är ödmjuk och mer än något annat – hon är tacksam för sina fans. Hennes separationsångest när konserten var slut var oerhört rörande. Och vi visade att vi behöver henne – den stående ovationen i slutet var talande.
Och så fick jag och Elin äntligen dricka det där bubblet vi pratat om i månader. Det var gott.
[blockquote source=”Stockholms filmfestival”]Judi Dench sammanstrålar med komikern Steve Coogan, även producent och medförfattare till manuset, i ett varmt drama av regissören till »The Queen«. En otrolig men sann historia om en kvinna som åker till USA med en cynisk journalist för att spåra sonen som adopterades bort när hon var tonåring. Trots situationen har hon en smittande positiv energi som överraskar hennes resesällskap.[/blockquote]
”Philomena” är en sådan där film som tar en igenom hela känsloregistret, men på ett behagligt sätt, som om man gled runt i lite bomull. Man skrattar, man gråter, man är förbannad och man är sorgsen. Men alla känslor känns ändå bra, på något sätt.
Filmen handlar om en flicka i ett strikt katolskt Irland, som när hon är i tonåren blir ivägskeppad till ett kloster för att sona sin synd att ha liggit innan äktenskapet och lyckats bli gravid på köpet. I klostret föder hon en son som sedan, när han blivit några år gammal, mot hennes vilja säljs till en familj i USA. På ålderns höst får hon sedan hjälp av en en journalist med en alldeles ljuvligt torr, brittisk humor, att leta reda på sonen.
Det finns en sådan värme i den här filmen. Den kommer till mångt och mycket från Judi Dench och hennes fantastiska rollprestation som Philomena, en kvinna som i hela sitt liv letat efter sin son men som inte anklagar nunnorna eller någon annan för vad som hände. Även som gammal kvinna är hon fortfarande helt inne på att hon förtjänat det som hänt henne, att det är ett straff för de synder hon begått.
Det finns något otroligt vackert men lika frustrerande över hennes tankesätt, något Steve Coogans karaktär bli väldigt varse om. Vi är nog många som känner igen oss i hans reaktioner gentemot Philomena och det hon utsatts för.
Steve Coogan komik är underbar och hans kemi och tajming med Judi Dench är felfri. En av årets varmaste filmer.
”Philomena” visades på Stockholms filmfestival. Filmen har Sverigepremiär den 6:e december.
[blockquote source=”Stockholms filmfestival”]Den hyllade regissören Steve McQueen (»Shame«) gör upp med amerikansk historia med ett hjärtgripande drama baserat på Solomon Northrups självbiografi om en svart man som kidnappas från sin familj i New York och säljs in i slaveri. I det personliga ligger det universella och genom Northrups ögon får vi en inblick i dåtidens absurda omänskligheter.[/blockquote]
Gripande skildring av en av de grymmaste och mest omänskliga perioderna i USA's historia – denna skamfläck som är slaveriet.
Det är så många saker som är bra med den här filmen att jag inte vet var jag ska börja. Manuset, Lupita Nyong'o, Michael Fassbender, Sarah Paulson, det är genomgående fantastiska skådespelarprestationer. Musiken av mästaren Hans Zimmer. För att inte tala om regissören Steve McQueens touch på storyn.
McQueen gräver djupt i brutaliteten och visar på det omänskliga sätt slavar behandlades som egendom – även av människor med sympati och ett hjärta. Han visar när en mor blir skild från sina barn vid en slavauktion och hur de som plockat minst bomull för dagen systematiskt blir piskade. Det är en vardag för vidrig att ens föreställa sig.
Det enda jag inte tyckte om med den här filmen var Brad Pitt. Det var så tydligt att han som producent slängde in sig själv som hjälten den sista kvarten. Väldigt onödigt, för i övrigt är filmen mer eller mindre felfri.
”12 Years a Slave” visades under Stockholms filmfestival och vann publikpriset Silver Audience Award. Dessutom gavs den ett hedersomnämnande i kategorin ”Bästa film” av tävlingsjuryn samt vann pris för ”Bästa musik” (Hans Zimmer).
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer