Hej måndag!
Jag är helt mosig i huvudet och hade tänkt gå på konsert och se Mirjam Bryant på Kägelbanan i kväll men tröttheten riskerar att släpa hem mig till soffan istället. Mest ville jag bara visa upp den fina koftan jag köpte på Monki i helgen samt det faktum att jag är uppe och lever efter förkylningen som nästan tog död på mig.
Ta-da!
Jag undrar ofta, är det meningen att livet ska vara så här meckigt, eller är det jag som krånglar till det mer än nödvändigt? Är det meningen att man ska tvivla på sig själv och om man faktiskt är en så bra person egentligen? Att man ska tvivla på vilka ens vänner är och vem som verkligen vill en väl på riktigt?
Jag försöker vara en god vän. En bra människa. Empatisk och generös och tolerant. Men tänk om jag inte lyckas? Tänk om jag bara intalat mig själv att jag är sådan men egentligen är jag självisk och egocentrisk och bryr mig bara om mig själv?
Mattan rycktes undan från under mig igår. Jag anklagades för att vara en dålig vän, vilket är ungefär det värsta man kan anklaga mig för. Och idag är jag så sorgsen. För tänk om det är sant? Tänk om de där människorna som inte längre finns i mitt liv, att det var därför de lämnade? För att jag inte lyssnar, för att jag bara tar och inte ger tillbaka. Utan att ens inse det.
Den tanken är alla former av hjärtekrossande.
Vi inleder söndagen med lite glamour från Venedigs Filmfestival som tagit plats i veckan. Diane Kruger i en rosa dröm från Valentino, Kiera Knightley i en riktig Coutureklänning från Valentino och Sophie Kennedy Clark i en bredrandig, stencool jumpsuit från Stella McCartney. Yowza.
Det var som att jag kände hur säsongerna skiftade. Bara sådär över natten och luften var ny. Några gulnande löv vittnade om att det inte bara var min inbillning, även om temperaturen fortfarande låg kvar runt 20-sträcket.
Hösten. Den är här nu. Den kanske redan har varit hos oss ett par dagar men jag som levt i någon slags bubbla av förkylningsdöende har inte märkt av det. Förrän idag.
Jag kände hur kraften återvände. Hur hoppet och inspirationen gnistrade till. Hur idéerna började flöda och orden ville samarbeta med mig igen. Hur jag plötsligt kom ihåg hur man gjorde. Vilken musik som gav mig lugnet åter. Hur man sänker axlarna och andas in möjligheterna.
Jag älskar att vi bor i ett land med årstider. Varje ny årstid är en ny start. Ett avstamp. En ny chans. Jag tycker vi tar den.
Det är så här det kommer sluta va? Det är nu allt är över? För så känns det, banne mig. Hostan, febern, huvudvärken, SNORET?! Jag läste någonstans att kroppen kan producera ca en halvliter snor per dygn. Inte min. Min vet fan ingen hejd.
Jag hade en liten febersläng förra veckan och var hemma två dagar. Det var tydligen bara trailern för vad som komma skulle. För nu kör vi all in. De kallar det tillbaka-till-jobbet/skolan/dagis-sjukan. Jag tycker detta är rätt orättvist eftersom jag banne mig inte har varken barn eller har haft semester. Dock betyder denna sjukattack att jag spenderat hela tre dagar av 1,5 vecka på mitt uppdrag på filmfestivalen hittills. Inte imponerande.
Det är nu jag inte ska få panik över det faktum att jag är frilans och ingen gör mitt jobb åt mig. Det går sådär hittills kan jag meddela.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer