Om näthatet: Håll för fan käften, du kan bli dödshotad.

Jag, liksom många andra, tittade på Uppdrag Granskning igår. Om näthatet, och främst mäns näthat mot kvinnor.

Själv har jag haft en otrolig tur. Jag har så gott som aldrig fått elaka kommentarer på min blogg och de gånger jag har fått det har det varit rätt så harmlösa, helt idiotiska kommentarer i stil med ”fan va dum i huvet du är”. Kritik som inte någonstans är konstruktiv och i många fall inte ens rättstavad, den rinner av mig direkt. Och jag har aldrig blivit utsatt för hot.

Efter att ha lyssnat på kvinnorna som dagligen mottar kränkningar och direkta hot om våldtäkt och mord, att läsa Bellas inlägg om hur hon förföljts och varit rädd varje dag sedan hon var 16, så blir jag så fruktansvärt ledsen och arg. Varifrån kommer allt detta hat? Och varför fokuserar allt som oftast dessa hot på det faktum att det är kvinnor? Det handlar om att hon är så ”jävla ful” eller att ”hon ska våldtas med ett baseballträ”. Att ”hon ska hålla käften”.

För kvinnor som har en åsikt, som står upp för den och kanske provocerar i processen, de går emot normen att tjejer ska vara söta och hålla käften. De har ”förtjänat det”.

Och det är här jag blir förbannad. Jag är så fruktansvärt trött på att ansvaret läggs på kvinnan. Ha inte kort kjol på dig, du kan bli våldtagen. Gå inte hem själv från krogen, du kan bli överfallen. Håll för fan käften, du kan bli dödshotad.

Vad hände med friheten? Lär män att det inte är okej att hota, våldta och mörda istället. Lär solidaritet, jämlikhet. Kärlek. Ansvaret är aldrig offrets.

Dessa män förminskar kvinnorna till sitt kön och till normer som är äldre än Gud. De förminskar kvinnorna till sitt utseende. Värderar dem baserat på det. De hotar om sexuellt våld som enbart kan riktas på detta sätt mot en kvinna. Som ger en skräck som endast en kvinna kan känna.

Och sedan har vi anonymiteten. Dessa ryggradslösa kräk som inte ens kan stå för sina hot och sitt hat. Som gömmer sig bakom en datorskärm, ett alias och sedan, när de ställs till svars för sina ord, rycker på axlarna med ett ”men det var ju inte på allvar, jag skulle ju aldrig säga så direkt till henne”. Fegheten äcklar mig.

I slutändan så tycker jag synd om dessa patetiska ursäkter till människor. All denna tid och energi som läggs på att hata. Själar som aldrig kommer att få ro. Som kommer att hata den som är närmast och gapar högst.

Låt aldrig hatet bli vardag. Låt det gro. Slå tillbaka. Anmäl. Skrik högre. Men tro aldrig att det är ditt fel.