Nej vet ni, that's it. När inte ens Emma kan kommentera med det rackarns Disqus-systemet så skrotar vi det. Jag vill ju inte skrämma bort er, jag tycker ju om att prata med er!
Bättre så här?
Source: tumblr.com via Linda on Pinterest
Det börjar bli en självklarhet, det här med träning. Jag älskar när man kommer till den gränsen. Men att jag bokade in spinning ikväll? Jag hatar ju spinning.
Jag älskar musikaler. ”Moulin Rouge” är en av mina absoluta favoritfilmer och jag tyckte även fasligt mycket om ”Hairspray” och ”Mamma Mia”. ”Les Misérables” är en annan femma. Den är varken lättsam, klämkäck eller rolig. Den är dramatisk, vacker och tung. Och man sjunger. Hela. Tiden. Jag menar verkligen, hela tiden. Det sägs nog ca tio ord totalt i den filmen. Och nog för att det är en musikal, men det blir faktiskt en aning påfrestande.
Jag älskade den inte. Den är vacker, välspelad och många gånger är musiken så mäktig att håret reser sig på armarna och ögonen tåras. Men den känns ibland en aning melodramatisk, orelaterbar och ja, lite långtråkig. Hugh Jackman har, hur fantastisk han än är, ungefär femtitolv solonummer för många. Hade man kapat ca hälften hade man nog kunnat få lite mer tempo i filmen. För det är lite det som saknas. Tempo.
Fler saker som stör mig: ”kärlek vid första ögonkastet”-grejen. Kräks. Russell Crowe. Han kan verkligen inte sjunga så att jag känner någonting. Förutom lite obehag.
Men nu pratar vi positiva saker istället.
Fotot. Älskar de långa tagningarna under sångerna. Och det faktum att sångerna sjungs live i filmen!
Hugh Jackman. Det är liiite för mycket av honom. Men han är ruskigt bra.
”Do you hear the people sing”-numret. Scenografin, sången. Åh, det är så storslaget och fantastiskt. Love it!
Anne Hathaway. My God. Den pipan, den talangen, den kvinnan! Hon är verkligen helt makalös. Tyvärr har hon inte jättemycket tid på duken men hon är verkligen den riktiga behållningen med filmen.
Scenografin. Så. Himla. Vacker.
Så ja, mycket sevärd. Med varning för träsmak.
Den här bilden tog jag precis innan jag somnade i fredags. Jag var precis så glad som jag ser ut. Den känslan har mer eller mindre suttit i hela helgen. Lugn, glädje, harmoni. Njuter av det så länge det varar.
I fredags var det kalas. Vi skulle nämligen fira att Hanna fyllde 25. För vilken gång i ordningen vet jag inte riktigt. Lite så här såg det ut.
Det här är Hanna. Hon tycker väldigt mycket om att fylla år. Sådär tokmycket pepp som vanligt folk slutade känna där de var ca 12. Jag älskar den peppen.
Vi började med att äta middag på Beijing 8. Lite mer om det stället har jag skrivit på Mitt Sthlm.
Av mig fick Hanna ett egenhopknåpat armband som det stod ”Röven” på. För att hon heter ”Rövarspråket” på twitter dårå.
Lillasyster Anna var på besök från Övik och hängde med på kalas. Och inte bara Hanna fick perisent, jag fick med! Finaste armbandet av Jessica.
Efter middagen gick vi till Nada och kalasade. Och jag vill lova att det var ca den roligaste kväll jag haft sedan Jesus var liten. Humöret var på topp, självkänslan var på topp, musiken var tokbra, dansen kändes i blodet och vännerna var kramiga.
Även födelsedagsbarnet var på topp. Vid tillfälle dansade hon även på baren. På riktigt. Till ”You can leave your hat on”. Det var fantastiskt.
Och så träffade vi Emil i Lönneberga. Fast han var från Trrrreeellebooorg. Tror jag.
Mio var med också. Han drack bubbel och ropade ”rööööv”.
Och så fick Hanna en plinky av Christian. Nu ska hon skriva hits. Det var himla fint att se Christian igen med, det var toklänge sedan sist. Och längre kommer det bli nu när han ska flytta till sin käresta i Falun.
Sedan såg typ resten av bilderna från kvällen ut så här. Så himla trevligt hade vi. Och jag fick en dejt ur kvällen. Hihi.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer