Holding myself in contempt.

Jag önskar att jag kunde säga att det gick över. Att jag vaknade imorse och kände mig stark och pepp och gick till jobbet med ett leende på läpparna.

Så blev det inte. Istället drömde jag mardrömmar hela natten och vaknade av att jag grät.  Ångesten satt som en snara runt halsen och jag kom inte iväg till jobbet. Jag fortsatte gråta. Tankarna om otillräcklighet, självförakt och ensamhet bara fortsatte mala.

Fina Maria tog med sig Eddan och kom ut för att försöka lyfta mig lite. Vi tog en promenad i ett fantastiskt vinterland, åt lussekatter och drack te och jag fick sniffa bebis. När han skrattar och skiner som en sol mot en kan man nästan inte må dåligt.

Men så gick de, och så lade sig tyngden över bröstet igen. Idag är en sådan dag som bara känns hopplös. Då jag inte kan andas. Jag såg mig själv i spegeln och såg ihålig ut. Själlös.

Och det är typ status just nu. Varsågod för ett fantastiskt opeppigt inlägg. Men med en fin bild.