Skriva om att skriva.

Jag funderar på det här med att skriva. Jag vet inte hur många gånger jag har börjat på den där boken och gett upp bara efter ett halvt A4. Och jag undrar varför. Det är ju faktiskt inte halvdumma meningar jag spottar ur mig. I en och annan finns faktiskt något genomtänkt och, vågar jag till och med påstå, vackert.

Och jag undrar varför jag slutar. Varför jag fastnar. Är det för att jag inte har ett klart ramverk över vad det är jag vill säga? Men det vet jag väl aldrig. Är det kanske därför mitt liv inte går ihop? För att jag saknar mål och bäring? För att jag inte riktigt har den där kämparglöden och tålamodet? För att jag inte vet hur jag vill att historien ska sluta?

Det första rådet alla ger när man ska börja blogga är ”ha ett klart mål. Vad vill du säga med din blogg, vad vill du skriva om?” Eh. Allt? Jag skriver om livet och allt som händer i det. Det bra och det mindre bra och det riktigt jävliga. Men riktigt allt det och även filmrecensionerna kanske man inte kan klämma in i en bok. Det var nog tur att jag började blogga innan alla andra. Innan ”reglerna”.

Ni ser. Tre stycken och jag är redan ute på hal is. Vart var vi? Jo just. Jag påbörjar inget för att jag inte vet hur det ska sluta. När jag tänker efter stämmer det med rätt mycket i mitt liv. Eller, snarare, jag är skitbra på att påbörja saker. Sämre på att följa upp och avsluta.

Jag undrar hur många texter jag har här på bloggen som skulle kunna bli en del av en bok. Som är en början, en mitt eller ett slut. Eller åtminstone en krönika eller en novell. Eller är de alla bara lösryckta texter från en specifik dag med en specifik sinnesstämning som aldrig blir något mer och aldrig kommer igen?

Fem stycken och jag är förlorad. Jag ska nog kanske hålla mig till bildbloggandet ett tag till.