Varsågod för bekräftelsehorande.

Idag är en sådan dag jag vill supa mig full bara för att slippa känna. En sådan dag då jag vill flytta dit ingen känner mig. Bara för att kunna börja om. För att slippa låtsas att det finns människor som förstår. Riva ut alla sidor ur boken och börja på en ny. En tom. En där, även om den är full av tomhet och osäkerhet, i alla fall inte innehåller den sorts förvirring och sorg jag känner i kväll. Ensamheten.

Men jag har förstått att den här sidan av mig är ”uppmärksamhetssökande”. Att den är aningen provocerande och lite sorglig. Att jag skriver sådana här texter för att de är ”roligare” att läsa än sådana texter där jag mår bra.

Ni ska ha en sak jävligt klart för er. Jag skriver från hjärtat. Jag har aldrig skrivit för besökarsiffror eller horat ut mig för uppmärksamhet. Och att bli anklagad för detta, av någon som säger sig vara min vän, som säger sig känna mig, det gör ont.

Det får mig också att undra hur folk ser på mig egentligen. Ser de all min smärta som ett medvetet rent bekräftelsehorande?

Och det faktum att jag publicerar den här texten gör att jag känner mig lite smutsig. Som att han har rätt. Han har tagit ifrån mig min fristad. Min tillflyktsort. Fan.

Jamen. Om man skulle fortsätta måla lite sovrumsvägg då.