Jag och dattaspel

Min bror spelar en massa sådana där dattaspel. Sådana där jädrigt avancerade dattaspel med pengar och rymd och och en massa andra dattaspelare som sitter runt hela jorden och dattar på. Själv har jag inte spelat dattaspel sedan Mario och Luigi skuttade runt i tvådimensionella världar som gjorde mig otroligt traumatiserad när jag inte kunde rädda dem från att ramla ned i den tvådimensionella underjorden. ”Bara ett liv kvar”. Trauma, I tell you.

Jag hade i och för sig en liten 3-dagars grej med The Sims, men fattade liksom aldrig grejen. Att bygga huset var väl ganska kul, men sen då? De klär på sig, går till jobbet, lagar mat, ser på tv. Det kan jag liksom göra själv i mitt eget liv, jag behöver inte spela att jag gör det. Men sedan tror jag att bebisen kröp in i brasan och så brann hela huset ned. Så det var det liksom.

Sedan försökte jag mig på sånt där pangpangspel med exet någon gång. För att han satt där hela tiden och vi skulle göra något tillsammans. Bonda liksom. Men jag blev bara åksjuk av allt vändande och vridande och hoppande och hukande. Och så kom han och skar halsen av mig bakifrån. I dattaspelet alltså. Så då var det slut med det.

Men i alla fall. Igår var jag hos bror. Och han skulle designa människor till dattaspelet. Bara det liksom, designa människor? Vad hände med 2D-Mario? Men det här att designa, det är ju jag liksom ganska bra på, så bror bad om hjälp. Så jag designade lite människor till dattaspelet. Snyggisar blev de. Och nu ska mina bebisar (som tydligen är ganska elaka och pangpangar folk i dattaspelsvärlden) åka till någon planet någonstans långt borta och pangpanga lite. Jag säger väl lycka till då?