Julkort
fredag, 24 december, 2010
2 kommentarer
Från en strand långt långt borta, till er alla, en riktigt God Jul.
Från en strand långt långt borta, till er alla, en riktigt God Jul.
Dryga timmen till julafton. Det enda som hörs är syrsorna, paddorna och det tysta gnekandet från min takfläkt. Till och med tuppen har somnat.
2010 blir första året någonsin som jag inte firar jul. Första året utan Kalle Anka, kalvsylta och klappar. Det känns konstigt. Men inte så ledsamt som jag trodde att det skulle kännas. Kanske för att jag vet att jag kommer träffa min familj redan på måndag och jag har en känsla av att lite julmat, och förhoppningsvis lite julkänsla, kommer att sparas till mig.
Istället beger jag mig imorgon upp i bergen. Jag ska besöka tempel och heliga källor och konstnärer och risfält. Och sedan ska jag bege mig tillbaka till Kuta. Två dagar på stranden väntar innan jag beger mig hem till kalla Sverige igen.
Men till dess hoppas jag att ni äter lite skinka och kramas lite för mig med. God Jul alla ni fina där ute!
Förra årets julgran i Övik.
Det här med kopplade hundar finns inte riktigt på Bali. Här springer människans bästa vän runt på gatorna, gräver i soptunnor efter mat och korsar mellan bilarna på gatan. De allra flesta av dem är herrelösa och det har tydligen blivit ett rätt stort problem här på ön. Jag har iaf lärt mig att de som har ett rött band runt halsen är vaccinerade mot rabies. Bra att veta liksom.
Själv tycker jag bara att de är så rackarns söta att jag bara vill ta hem allihopa. Och jag veeet att man inte ska klappa, men ibland kan man inte låta bli. Som härom dagen när världens sötaste vovve kom och hängde med oss när vi käkade middag. Vi gav honom lite kyckling och han älskar oss för evigt. Vi döpte honom till Bintang. Efter den indonesiska ölen. Tur att man har alko-gel i väskan.
Bintang och Sasa blev goda vänner.
Enligt den ursprungliga planen skulle jag landat i Sverige den 6 januari. Nu blir det inte riktigt så. Istället välkomnar jag det nya året från Övik och gör en snöängel redan den 27 december, på måndag! Aldrig har jag längtat så efter snö och kyla.
Anledningarna till att jag åker hem tidigare är många. Jag känner mig färdig. Jag är klar med min resa. Jag har sett så mycket, träffat så många människor och klämt in så många upplevelser i den här lilla skallen att det inte får plats mer. Jag är utpumpad. Och jag saknar alla fina där hemma. Familjen. Vännerna. Nya bebisar jag inte ens träffat än. Gamla bebisar som vid det här laget säkert hunnit bli tonåringar. Det bekväma. Det bekanta.
Och så har min mormor blivit dålig. Hon ligger på sjukhuset och just nu ser det väl inte superljust ut. Så jag vill krama på henne och berätta för henne om min fantastiska resa medan jag fortfarande kan.
Så håll i hatten, snart är jag hemma igen!
Den här flickan är dotter till ägaren av mitt homestay. Igår skulle hon delta i en dansceremoni här i byn och var så här fantastiskt finklädd för det. Jag vill också ha en sådan fin blomhatt.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer