Kalas

Igår var det kalas här i Ubud. Gatorna fylldes av finklädda människor som firade ”Kuningan”, vilket är sista dagen av ”Galungan”, en högtid som firas var 210:e dag och i stort sett handlar om när det goda vann mot det onda. Galungan firas i 10 dagar och under dessa dagar besöker de Balinesiska gudarna jorden för att sedan återvända hem på Kuningan.

Det var rätt fantastiskt att få vara med om det här firandet, som är ett av de största här på Bali. Jag förstod inte allt av det, men känslan av att vara med om något så spirituellt stort var rätt mäktig.

På vägen till Ubud såg jag massor med finklädda människor med offergåvor på väg till kalaset. Sidsadel på motorbike. Känns tryggt.

Vem behöver en stor volvo när hela familjen får plats på hojjen?

Finklädda pojkar i Ubud.

Mycket trummande och flöjtande var det när tonvis med människor intog Ubuds huvudgata.

Fina parasoller och människor utklädda i drakliknande kostymer var med i paraden.

Kvinnorna var fantastiskt fint klädda i traditionsenlig Kebaya.

På en sidogata satte sig alla sedan ner och påbörjade ceremonin. Killen längst fram lagade en måltid till gudarna, hackade kokosnötter och nackade en kyckling.

Jag är impad av alla som kan bära något på skallen, än mindre en rykande lergryta.

Även barnen var engagerade i ceremonin.

Den här killen verkade lite uttråkad dock, så han sms:ade istället.

Sedan bad man med blommor i händerna. Så himla fint alltihopa.

High up in the trees

Ubud. En liten by uppe i bergen på Bali. Det är här magin bor tror jag.

Just nu sitter jag på min veranda på mitt homestay, intar frukost i form av en jättefruktsallad och bananpannkakor och lyssnar på alla delar av djurriket som bor här i krokarna. Mest uppmärksamhet vill tupparna som väckte mig klockan 05.26 imorse ha. Ett jädra liv på dem dygnets alla ljusa timmar, de där öronpropparna kommer komma väl till pass här. Men jag ska inte klaga, det är en rätt skön kontrast mot tutorna och den fruktansvärda 90-talstechnon i Kuta Beach.

Igår mötte jag upp med min nya vän Sasa och hon visade mig runt en snabbis i byn. Vi hittade en alldeles fantastisk plats, en restaurang med utsikt över en å. Här kommer jag nog hänga en hel del och äta fruktsallad tills det sprutar ur öronen.

Längst där ute i hyddan till vänster satt vi.

Sasa.

Högt över ån.

Läskigt billig mat. Om du tar bort de tre sista nollorna så får du ett ungefärligt svenskt pris. Lunch för 20 spänn känns ju helt överkomligt.

Uluwatu

Uluwatu. Smaka på det. Bara namnet låter ju helt magiskt. Och det är precis vad det är.

På Balis sydvästra spets finns denna fantastiska plats, ett tempel där några gudar och en hel massa apor bor. Ett tempel på Bali är nämligen inte bara ett hus utan oftast en samling byggnader, eller, som i det här fallet, en mindre by. Men man får inte gå in om man har mens. För då är man oren. Tack för den.

Men om du är blodfri och tjusig så kommer med paketet en helt galet perfekt utsikt. Passa på och kom när det åskar, mullrandet tillsammans med allt det vackra gör att håren ställer sig på ända i nacken.

Passa er för aporna bara. De är ena tjuviga rackare och knycker både brillor och flipflops om de kommer åt.

Cats and dogs

Alltså, när det regnar på Bali, då regnar det verkligen.

One hand in the air for the big city

Jag trodde ärligt talat att tre månader i the city of lights skulle stilla min hunger, att mitt begär någonstans skulle bli mättat. Resultatet blev det helt motsatta. Jag vill bara ha mermermer. Mer sirener. Mer evighetslånga avenyer. Mer ambition. Mer av en tid då jag var större än mig själv. Mer magi. Hela min varelse bara skriker efter mer.

Jag har ingen aning vad Stockholm har att erbjuda när jag kommer hem. Något av ett blankt blad väntar. Alla möjligheter men också all den osäkerhet som skrämmer skiten ur mig. Tryggheten lyser med sin frånvaro.

Men om jag ska vara ärlig så kanske det är precis det jag behöver. En rejäl spark i röven för att det ska bli lite verkstad av det här livet. Och kanske har jag under den här tiden borta från Sverige lyckats hitta den där platsen i mig själv som ska utmana rädslan att misslyckas. Eller. Rädslan för att det inte ska bli som man har väntat sig. Eller kanske rädslan för att inget ska ha förändrats.

Välkommen!

Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!

På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.

» Läs mer och kontakta mig här!

Sök

Poddar

Gratis guide!

Translate

Arkiv
Kategorier