torsdag, 9 september, 2010
4 kommentarer
Jag tror aldrig att jag har haft en sådan stark längtan efter en film i mitt liv som jag har haft efter ”Eat, Pray, Love”. När jag först läste boken 2008 så fastnade den med mig på så många nivåer och när det sedan visade sig att Julia Roberts skulle spela huvudrollen i filmversionen så var besattheten klappad och klar.
Så när jag slog mig ner i biofåtöljen på biografen på 19 st East i måndags var förväntningarna, ja, relativt skyhöga. Att säga att de infriades vore, well, fel ord. Filmen är underbar. Fotot är ljuvligt, Julia hittar rätt ton filmen igenom och den bjuder på både visuell och själslig njutning rakt igenom.
Men jag har väldigt svårt att vara objektiv här. För det första för att boken indirekt blev inspirationen för min egen resa och för det andra för att så många saker i filmen hits a little bit close to home. Det handlar om balans. Om att hitta balans i sig själv och att våga tappa den balansen för kärlek. Att stå på egna ben men våga tappa fotfästet.
När vi lämnade biografen tryckte tårarna på bakom ögonlocken. Mark frågade mig vad jag tyckte och jag kunde inte prata. Han utbrast ”But.. you're crying!” och yup, jag gjorde visst det. I ungefär fyra kvarter då vi bara gick planlöst utan mål, rann tårarna medan jag försökte förklara för honom varför min reaktion var så stark. Det var bara det att, jag visste inte riktigt varför. Och det vet jag fortfarande inte riktigt.
Det känns som att jag konstant kämpat mot något i mitt liv. Oftast har det varit något ansiktslöst och väldigt ofta även syfteslöst och det har varit så tröttsamt. Jag ville bara sluta kämpa och börja leva. Det senaste halvåret har jag lärt mig att komma närmare balansen, att arbeta med mig själv och att lära mig hur jag ska manipulera min egen hjärna för att känna så som jag vill känna. Affirmera rätt saker och välja mina tankar.
Men nu är kampen mer närvarande än någonsin. Jag vet inte om det är staden, om det är det faktum att jag lever min dröm och inte riktigt kan hantera det. Eller om det handlar om det jag lämnade där hemma och all osäkerhet som finns kvar där. Jag tror att det är en blandning av allt. Och jag har inga svar. Jag har ingen kontroll. Och det gör mig helt och fullt livrädd.
Så det är väl någonstans där jag befann mig när vi slog oss ner med ett glas vin någonstans längs Broadway.
Av någon anledning känns bilderna som jag la upp innan jag började skriva inte helt representativa. Men ni får dem ändå.
Senaste kommentarer