Operation plugghäst

Här hänger jag idag, på New York Public Library på 42d/5th. En rätt så fantastisk byggnad med stora härliga läshallar, s.k. ”Reading Rooms”, med gratis WiFi och trots den lite överambitiösa luftkonditioneringen så trivs jag som fisken i vattnet. Lugnt, skönt och pluggvänligt. Det här kommer nog bli ett stamhak för mig när jag söker studiero. Med en extra kofta i väskan.

För tillfället tittar jag på en föreläsning i HTML och det är verkligen på en basnivå som nästan är pinsam för mig som jobbat med webben i dryga 10 år. Jaja, något lär man sig väl alltid. Jag ska inte kaxa upp mig, jag kommer garanterat sitta i panik nästa helg med inlämningsuppgiften i vilket fall som helst.

Fasaden håller på att renoveras så tyvärr ser den inte så rolig ut. Men lejonen vaktar som vanligt.

McGraw Rotunda men en fantastisk takmålning.

Känner ni SATC-nördar igen trappan? Det var här nere Carrie stod i sin brudklänning när hon fick reda på att Big åkt härifrån. Den dramatiska tappa-telefonen-scenen.

Här hänger jag med min HTML-föreläsning.

One down. Nine to go.

Första veckan här i New York är nu avklarad. Den har varit en bergochdalbana, minst sagt. Känslorna har varit på helspänn gällande både det ena och det andra och jag har insett att bara för att man byter världsdel så betyder inte det att man lämnar känslorna på en annan kontinent också. De har en tendens att haka på.

Jag har redan träffat en del fantastiska människor som jag kommer fortsätta umgås med under min tid i staden och jag har redan hittat ett och annat smultronställe som jag kommer att återvända till. Det känns onekligen som att jag varit här så mycket längre än en vecka.

Och nu är det dags att ta tag i vardagslivet. Böcker måste öppnas, föreläsningar måste ses och både träning och näringsintag vore smart att se över. Självdisciplinen vore bra om den kunde kicka in nu. Nio veckor kvar i Äpplet och jag planerar att göra det bästa av dem.

Lombardi’s

Lombardi's (Spring/Mott) är en till New York-klassiker, speciellt när det kommer till pizza. Enligt utsago är detta New Yorks allra första pizzeria med mer än 100 år på nacken. Enligt Zagat ska detta vara ”the best pizza on the planet”. Halvkaxigt.

Men jag är nog beredd att hålla med. Den här pizzan placerar sig definitivt iaf i topp fem i min bok. Dock hade jag och Elin kanske kunnat nöja oss med en liten pizza, för just nu är jag så mätt att jag nog inte behöver äta mer på en vecka eller så.

9/11

Gårdagens datum gick så klart inte obemärkt förbi i New York. Runtom i staden vaggade flaggorna på halv stång och minnesstunder hölls i kyrkorna. Och vid Ground Zero hade arbetet på nya One World Trade Center stannat upp för att hedra dem som vi miste den där vidriga dagen för nio år sedan. Nio år, helt galet så fort tiden går.

Att så mycket folk kan befinna sig vid samma plats, så mycket trafik och att det faktiskt är en byggarbetsplats, och att det ändå kan vara så tyst, det förundrades jag över igår när vi, tillsammans med horder av folk, strosade runt Ground Zero i tystnad. De två nya byggnaderna på platsen börjar ta form, det ena huset var redan uppe i ca 15-20 våningar. Borta är hålet och tomheten som var här när jag först besökte New York 2003. Platsen osar nu istället av hopp.

När vi kom förbi ”Wall of remembrance”, då slog verkligheten till. Namnen på alla som omkom tillsammans med en hel del bilder. När jag stod där och läste vad folk skrivit om sina nära och kära så kom två killar i uniform fram till väggen. Den ena hade en ros i handen och satte sig på huk bredvid väggen, intill ett namn som var inringat. Den andra tog en bild på honom och även fast tårarna rann så ville han bli fotograferad intill sin väns namn. Efter att bilden hade tagits började båda männen gråta och satt på huk mot väggen en lång stund, omfamnandes varandra. Där någonstans kom även tårarna i mina ögon.

Swepack – the beginning

Innan jag åkte till NY så slängde jag ut lite krokar här och där för att hitta andra svenskar som också skulle utforska New York under samma tid som jag. Igår var det dags för första mötet med vad jag valt att kalla Swepack, ett gäng sköna svenskar från olika bakgrunder och med mycket olika mål i Äpplet, så det blev en härlig smältdegel av samtalsämnen. Och, primärt, en jäkla massa vin.

Här kommer en liten sammanfattning av Swepacks första (blöta) kväll ute tillsammans. Middag med tillhörande drinkar intogs på Jo's. Himla snyggt och mysigt ställe även om de var lite snåla på portionerna. Jag åt en fasligt god risotto.

Joel är på besök från Svea rike. Elin går coolaste utbildningen, mänskliga rättigheter.

Jessie ser tydligen ut som en terrorist enligt Homeland Security. Och Fredrik har det konstigaste jobbet som jag fortfarande inte riktigt förstår.

I SoHo finns en bil som har en mjuk, stickad presenning över sig. Jag tror att det är konst. Mjuk och skön konst.

Efter middagen gick vi hem till mig och drack upp vinaren jag hade i kylen. Sedan gick vi och köpte två vinare till på fina vinbutiken tre kvarter bort. Klockan halv tio på kvällen. Älska New York.

Elin gick ut hårt i ”Jag har aldrig”. Så klart spårade det ur. Som sig bör.

Sedan gick vi till Onieals som ligger ett stenkast från mig. För er SATC-nördar kan det vara kul att veta att Onieals dubblade som Steve's och Aiden's bar Scout i serien.

Joel var himla glad och fin.

Cosmos for everyone!

Sedan avslutades (typ) kvällen på Kenmare, men där tog jag inga bilder. Lika bra var kanske det, vissa saker mår bäst utan bildbevis.

Välkommen!

Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!

På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.

» Läs mer och kontakta mig här!

Sök

Poddar

Gratis guide!

Translate

Arkiv
Kategorier