Kvinnor kan inte alltid (eller rättare sagt, vill inte)

Allt var ju så bra. Solen sken, jobbet var slut för dagen. Jag åkte till Orminge Centrum och körde den vanliga loven. Apoteket, Lindex och Systemet. Hoppade i bilen och började köra hemåt.

När jag körde iväg tyckte jag att bilen uppförde sig lite skumt och lät lite konstigt, och när jag kom ut från parkeringen på vägen kände jag att den drog kraftigt åt höger. Svängde in på första bästa ställe och jodå, visst fan var det punka på biljäveln.

Helvetes jävla skiiiiiiiit! Har inte tid, har inte ork, har inte lust, har inte råd, pallar inte!

Ringde såklart morbror-som-kan-allt-om-bilar i ren och skär panik. Jag vet nämligen inte hur man byter däck på en bil. Eller rättare sagt, jag kan det i teorin. Bilen ska upp med en sån där pumpgrej och sedan ska man fram med skiftnyckeln (eller vad det nu heter) och slita för kung och fosterland. Och bli skitig. Jag gillar inte att bli skitig.

Efter att jag fått lov av morbror, körde jag de två kilometrarna hem. Jääääättelångsamt. Med varningsblinkers på. Och skämdes bakom solglasögonen medan alla dömande typer, som uppenbarligen inte gör annat än byter däck på fritiden, blängde lite på mig.

Men så kommer ju silverkanten. Jag får herrbesök i helgen. Och herrar kan byta däck. Det ligger i deras gener. Om jag mutar lite med rödvin och god mat så kanske han ställer upp och meckar lite.

Idag är jag kvinnorörelsens stora skam.

Om magkänsla och resfeber

Idag är det exakt en månad tills att jag sätter mig på planet till New York. Och när nu nedräkningen börjar på riktigt finner jag mig själv med blandade känslor. Självklart är jag jättespänd över det enorma äventyr jag har framför mig, men samtidigt undrar jag verkligen om det ska kännas så här.. melankoliskt? Jag har inte surfat New York-bloggar eller webcams på hela semestern. Jag har ingen lust att läsa Bali-delen i ”Eat, Pray, Love” ännu en gång. Och jag har inte ens börjat på varken packlista eller packning. Jag vet att det egentligen bara är en dipp, att det är resfebern som börjar jävlas med mig. Men jag vill inte att det ska kännas så här. Jag vill vara fnittrig, förväntansfull och planerig. Inte oinspirerad och oexalterad.

Jag tänker på det här med magkänsla. Och inte bara när det gäller resan, utan även jobb, kärlek och andra livsavdelningar där de som vet hela tiden snackar sig varma för att det är just denna beryktade magkänsla som är intergalaktiskt sammankopplad med ödet och den förutbestämda väg vi ska vandra. Att man helt enkelt, djupt därinne, bara vet hur man ska agera i dessa livets vägskäl.

Men om man inte vet då? Om man känner en sak ena stunden, och en annan den andra. Är den dåliga magkänslan egentligen bara rädsla? Och ska man då möta den rädslan och växa i processen eller ska man springa åt andra hållet? Är bra magkänsla den feges utväg? Och hur hittar man balansen mellan vad man vet rent intellektuellt, vad man känner i magkänslan och vad man känner i hjärtat?

En klok vän sa en gång till mig att en känsla aldrig kan vara fel. Jag är egentligen inte rädd för att bli sårad, för jag vet att det är i de stunderna man är sårbar som man är som mest öppen att lära sig en sak eller två om sig själv. Och de gånger man vinner, vinner man stort. Jag önskar bara jag visste vilka magkänslor jag kan lita på.

The Hellmanz

Jag måste ju dela med mig av några av de bilder jag tog på Jenny och Fredriks fantastiska bröllopsdag i lördags. Hela dagen känns som en enda dimma av kärlek, skratt och glädjetårar. De var så vackra och så lyckliga, helt underbart.

Jag höll tal under middagen och jag minns inte ens vad jag sa, jag minns bara tårarna i Jennys ögon och att hon kastade en slängkyss till mig. Jag vill minnas att jag lyckades få till några skratt i lokalen med, så all-in-all var det nog ett ganska bra tal. Kort och lipigt. Annars vore det ju inte jag.

Fler bilder från den fina dagen finns att tillgå på Fejjan.

Blog Awards – nej tack!

Dagens stora bloggsnackis är utan tveckan Vecko Revyns faux-inbjudan till årets Blog Awards som går av stapeln den 25 september. Eftersom jag varit bjuden till galan de senaste två åren fick jag redan i mars ett Save the Date-kort, dock visste jag redan då att jag inte skulle kunna gå eftersom jag kommer befinna mig i New York, men det är ändå såklart smickrande att bli bjuden.

Eller, vänta nu. Bjuden är nog fel ord. I år har nämligen Sveriges största tidning för unga tjejer infört ett kastsystem för bloggare. That's right. I år förväntas det nämligen att vi vanliga dödliga pyttebloggare ska tacka vår lyckliga stjärna för att vi får förtur till att köpa biljetter till kalaset. 200 pix per skalle till ett spektakel som är sponsrat hela vägen ned till drinkpinnarna. Men alla behöver självklart inte betala. Nej då, jag skulle inte tro att bloggkungligheter som Blondinbella, Kenza och Kissie pungar upp sina hårt förvärvade hundringar utan glider med all säkerhet in helt gratis, medan vi andra ska bara vara tacksamma att vi får spegla oss i deras stjärnglans och punga ut.

Ärligt talat så blir jag hederligt förbannad och nästan lite kränkt. För det första så tycker jag att hela snacket om vem som har en mer eller mindre bra blogg är helt absurt. En blogg är en otroligt subjektiv sak och att någon som förmodligen aldrig ens läst min blogg tycker sig lämpad att peta in den i sitt lilla ”mindre viktiga bloggar”-fack är förminskande och respektlöst.

För det andra är det här en tidning som ska vara på de unga tjejernas sida. En tidning som med Ebba von Sydow i spetsen förde fram bloggarna och visade att vi var en röst att räkna med. De ordnade till och med en gala för oss så att vi kunde träffas, knyta kontakter och lära oss av varandra (vilket var den originella tanken). Och att nu gå och göra detta, att visa att det visst finns vissa som är bättre än andra, som räknas mer än andra, känns som ett enormt kliv bakåt.

Själv kunde jag inte bry mig mindre. Jag vet att min blogg aldrig kommer nå några monumentala höjder och jag är helt okej med det. Jag skriver för mig själv och mina trogna, härliga läsare och jag har (numera) inget behov av att vara eller göra något jag inte är bara för att få mer läsare. Men jag är 30 år. Jag tänker på de 17-åriga tjejerna som läser varenda ”så får du en stor blogg”-tipsen och artiklarna de kan komma över, som desperat vill vara där uppe med Bella och Tyra och leka. Som nu blir nedgraderade till ”vi vill JÄTTEGÄRNA att du kommer – om du betalar för dig”.

Jag gillar Vecko Revyn och jag har vänner som jobbar och har jobbat där, så det här tycker jag är lite jobbigt. Men dubbelmoral går inte hem hos mig. Att säga sig vilja boosta unga tjejer och först sätta bloggmobbaren Kissie på omslaget – två gånger – och nu detta, det går liksom inte ihop i mitt huvud. Någonstans måste vett gå före pengar.

Den nya livet… står på paus?

Första arbetsdagen efter semestern. Bara det kan ju tyckas tillräckligt chockartat. Men som om inte det räckte så stod jag, klockan 06.55, startklar för att bli morgontorterad av Jillian. Redo att svettas och frusta och plågas. Redo att starta höstterminen med någon slags karaktär.

Döm min förvåning och besvikelse när jag startade datorn och insåg att det där träningsprogrammet lämnade mitt digitala liv tillsammans med den externa hårddisken som checkade ut. Och eftersom vädret lämnade mycket att önska och en joggingtur kändes lite väl optimistiskt och äckelhurtigt så blev det till slut ingen träning. Nope. Inte en endaste minuts svettande.

Däremot en lång frukost och en halvtimmes okynnessurfande på Mr Mac.  Dååålig Linda. Dåligdålig.

Välkommen!

Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!

På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.

» Läs mer och kontakta mig här!

Sök

Poddar

Gratis guide!

Translate

Arkiv
Kategorier