Långfredag. En ledig dag har gått av påsken, knappt fyra kvar. Och jag har i stort sett inga planer, förutom ett litet kalas hemma hos PA imorgon. Det passar mig utmärkt. Motivationen är inte på topp direkt dessa dagar. Den kommer i små, små vågor, då jag tänker att ”måla om hallen, det vore kul!”. Sedan inser jag att om jag ska måla om hallen, då måste jag ju faktiskt Måla Om Hallen. Och så blev det genast mindre spännande.

Jag är ledsen. Men även om ordet ”om” ibland river i mig och vill ha uppmärksamhet så vet jag varför saker och ting är som de är och att det inte finns något jag kan göra för att förändra dem. Acceptans. Det svåraste som finns när man egentligen vill något helt annat.

Jag är så glad att jag har mina vänner. Jag satt mitt emot Christian på en indisk restaurang igår och tårarna rann och han gjorde inget för att stoppa dem eller försöka laga mig. Han bara lät mig vara. Och det är precis det jag behöver. Få vara ledsen. Få vältra mig i sorgen. Ge den utrymme så att den förhoppningsvis ger med sig ganska snabbt.

Och ni kanske undrar varför jag skriver om detta utan lösenord nu, när jag skrivit om allt som lett upp till detta bakom detsamma. Jag vet inte. Jag tror att det är viktigt att visa att det är okej att vara ledsen. Och att man inte behöver fixa det. Ett ”kram” gör så mycket. För det finns inget att säga. Och det är viktigt för mig att ni vet varför jag kanske inte är världens muntraste tös just nu. Jag behöver bara läka lite. Sedan gör muntergöken säkerligen comeback med buller och bång.

Men först ska jag gråta lite. Sakna lite. Och vara tacksam för att jag fick uppleva precis det jag fick uppleva. För även om själen värker nu så har den växt så mycket på så kort tid.