Klockan är halv sex. Jag vaknar fullt påklädd kramandes kudden och utrunnen mascara har klibbat ihop mina övre ögonfransar med de nedre. Vårfåglarna kvittrar utanför. De har inte riktigt fattat att det fortfarande är minusgrader ute. Jag ser mig i spegeln och mina ögon är röda och svullna.

Jag grät mig till sömns igår. En sådan där avgrundsgråt där varenda muskel i hela kroppen är spänd och man vill krypa ut ur sitt skinn. Där man skriker och skakar och biter i kudden för att inte väcka grannarna. Det var skönt att gråta. En urladdning, sorg som lämnar kroppen.

Därför blir jag lite förvånad när jag vaknar med precis lika mycket sorg som innan The Big Breakdown igår. Fast det kanske inte är så. Det bara känns så.

Christian sa att sorg är lite som en vattenballong som man stuckit ett litet, litet hål på. Man märker det knappt, men vattnet sipprar ut, lite åt gången, tills inget finns kvar. Det tar tid, men till slut har sorgen lämnat kroppen.

Jag är glad att det hände, och därför är sorgen inte fullt lika tung att bära. Men det betyder inte att den är fjäderlätt.