När rädslan nästan förstör hela helgen

2022 är ju enligt tidigare utsago utmaningens år. Men jag har inte berättat om helgen som förmodligen var en av de mest utmanande för mig hittills i år, både fysiskt men främst mentalt.

I februari var jag i Solberg med Jenny och Linda där Linda har en stuga. Solberg är vårt ”länsfjäll” (en diskussion om detta uttryck finns för övrigt i vloggen från helgen) och ligger sisådär 10 mil inåt landet från Övik.

Förutsättningarna för helgen var perfekta! Fint väder, bra snö, vänner, mat och bubbel.

Och jag var redo inför helgen. Jag hade åkt en del längdskidor innan (dock max typ 4 km), mamma hade rotat fram syrrans gamla slalomskidor ur sitt förråd så att jag kunde använda dem och jag hade köpt skidbyxor.

Upplagt för succé med andra ord!

Första utmaningen kom direkt när vi kom till området där vi skulle åka.

Skidspåret var nämligen uppe på berget. Hur man tog sig dit? Med liften. Alltså släpliften till slalombacken.

Hjärtat i halsgropen.

Linda förbarmade sig sig över mig och åkte tillsammans med mig i liften och jag var spänd som en pilbåge hela vägen. Alltså finns det något värre än ankarliftar?! Jag höll i mig krampaktigt och sista biten upp förstärkte jag med tvåhandsfattning om denna stackars lift. Samtidigt som jag mumlade ”fy fan fy fan fy fan”.

När jag kom upp fick jag en ångestattack och stortjöt medan Linda och Jenny klappade på mig och försökte lugna. ”Nu är du uppe, det värsta är gjort!.”

Inte helt sant. Vi skulle ju ned med.

Först åkte vi ett ca tre kilometer långt spår uppe på berget. Det var otroligt vackert med snötyngda granar, fint väder och vi fick till och med sällskap av renar i spåren! Att de bajsat I spåren gjorde dem lite trögåkta dock. 😅

När vi hade åkt den slingan sa Linda ”nu ska vi bara ner!”. 😳

Då var det alltså dags för ”mormorsspåret”. En mil – ned från berget. Och vet du vad det betyder? Nedförsbackar.

Om man säger som så – det är inget som är ”mormor” över det. Om inte mormor betyder ”nära döden”.

På vägen ner från berget ramlade jag fyra gånger. Rejäla praktvurpor, vid varav två jag kröp upp i snövallen och grät efteråt. En efter att ha ramlat på svanskotan och en efter att ha gjort ett faceplant och tappat luften. Det var gråt och gnäll och ”jag vill inge mer!”. Jenny sa att hon fick flashbacks från att åka skidor med sin åtta år gamla dotter. 😅

Värdigheten var på topp.

Skämt åsido. Jag var livrädd hela vägen ner. Jag är inte någon mästare på att ploga och visste liksom inte hur jag skulle ta mig ner utan att göra illa mig. Vilket gjorde mig ännu mer spänd och gnällig. Det var en skojig tur för alla inblandade, det hör du ju!

Men jag fick i alla fall lite kläm på att ploga med en skida.

Jenny och Linda passade på att ta en selfie medan jag gnällde nånstans i bakgrunden. Och så sprang Jenny upp i ett utsiktstorn och tog en bild medan jag försökte bli av med kramp i foten.

Efter nästan tre timmar var jag tillbaka till starten. Jag var så trött och less och arg och utmattad av den mentala stressen och rädslan att jag aldrig ville se ett par skidor igen.

Det här är en grej när det kommer till alla typer av utmaningar känner jag. Var går gränsen för en ”bra” utmaning och en sån bara kommer göra en off för att försöka igen i framtiden?

Dagen efter var vi tillbaka i backen – denna gång på slalomskidor! Jag som kanske åkt slalom tre gånger sedan gymnasiet (och var livrädd efter eskapaderna dagen innan) höll mig till barnbacken. Japp, även efter tjat om att ”jamen testa stora backen eeeen gång i alla fall”.

Jag visste mina gränser så att säga. Eller rättare sagt, jag ville att det skulle kännas KUL även efteråt. Att suget och peppen skulle sitta kvar.

Sju åk blev det, ett där jag faktiskt åkte liiiite högre upp (och så klart hade panik över att ta mig ner) men i slutet så var jag faktiskt så här glad. Nöjd över att jag utmanat mig men också nöjd över att jag fortfarande var taggad för att åka mer!

Och längdskidorna? För deras skull hoppas jag att jag glömt detta till nästa säsong.

Vlogg: en helt vanlig vlogg

En helt vanlig vlogg från några vanliga dagar i livet. Jag går till optikern och upptäcker att jag har ett äggformat öga, kör en klassisk coffice och påskpyntar. Och så åker vi till Flärke och hälsar på Linnéa!

Att coacha en deltagare i årets Robinson

Hanna Bergwall, 26 år, Stockholm, Biträdande jurist. Personlig sak: Gigantisk Roman

Hanna är en av deltagarna i årets Robinson! Och en av mina coachingklienter!

Hanna mailade mig i oktober förra året på jakt efter en coach. Hon skrev så här:

”Jag har nyligen upptäckt din verksamhet och tycker du är riktigt grym. Älskar din bok!

Jag är väl vad man skulle kunna kalla en mikroinfluencer. Jag har ca 10 000 följare. Men nu känner jag att jag helt tappat gnistan. Varje gång jag skriver ett inlägg tappar jag följare. Jag förstår inte vad som går fel. Sen har jag problemet att jag själv har ändrats ganska mycket genom åren och inte längre finner någon glädje i att skriva om de ämnen som mina följare vill läsa. Jag vet inte hur jag ska tänka kring det.

Så till min fråga, är det möjligt att boka rådgivning hos dig?”

Man ska veta att jag inte tar speciellt mycket coachingkunder. Jag har någon underlig prestationsångest när det kommer till just coachingkunder men blev så himla nyfiken på Hanna. En person som ändå lyckats få 10 000 följare men fastnat och inte kommer vidare. En väldigt spännande utmaning!

Så vi tog ett första möte i slutet på november och då berättade Hanna att hon skulle vara med i Robinson och ville ta ett omtag av sitt personliga varumärke innan dess. Så att hon skulle vara på ”rätt plats”, en plats där hon kände trygghet och styrka och PEPP, när det började rassla in nya följare (för let's face it, det kommer det).

Vi har sedan dess haft åtta sessioner (senast förra veckan) och Hannas utveckling har varit otrolig rolig att se och vara med på!

Några saker som Hanna och jag pratat om är:

  • Vad är hennes kärna? Vad vill hon åstadkomma med sin närvaro i sociala medier? Vi kom fram till att hennes roll som opinionsbildare är det hon brinner för och där ska fokus ligga.
  • En av de första sakerna Hanna gjorde var att ta hjälp av Maria (som gjort min visuella branding) för sitt visuella varumärke. Det har gjort enorm skillnad för hennes Instagramflöde och att hon nu inte fastnar när hon ska göra grafiska inlägg.
  • Till en början tappade Hanna en massa följare eftersom hon bytte nisch men nu tuffar det på uppåt och det är så roligt att se att det fungerar! Det var dock väldigt viktigt att se the BIG PICTURE eftersom det ibland var jobbigt att se siffrorna dala.

Nu har Hanna det mesta på plats och vet var hon ska och hur hon ska ta sig dit.

Jag bad Hanna skriva några ord om att bli coachad av mig och när jag fick detta blev jag lite gråtmild.

”Att bli coachat av Linda är fantastiskt roligt, utmanande och tufft! Precis som det ska vara. Hon låter en inte komma undan med dåliga ursäkter och hon ser till att man håller sig på rätt bana.

Våra sessioner är fyllda med skratt varvat med allvar. Och efter samtalen är jag alltid fylld med ny energi och fokus. Jag är oerhört tacksam att Linda ville coacha mig! Hon har haft avgörande betydelse för min karriär som influencer.”

Vill du också få min hjälp via coaching? Läs mer här!

Be inte om ursäkt för att du säljer

”Du skickar ALDELES för många mejl! Det känns spammigt och oseriöst! Det är för mycket! Jag VAR intresserad men känner nu att det nog inte är för mig om det är sådana metoder som används.”

Fick du lite ont i magen nu?

Det här är ett utdrag ur ett mail jag fick i höstas under lanseringen av min onlineutbildning Social Brand Lab. Kvinnan ifråga valde att avsluta sin prenumeration från min maillista för att att jag mailade för ofta.

Här hade det varit lätt att få panik och känna att ”Åhhhh jag vill inte vara för mycket!”. Att kasta hela planen i soptunnan och försöka vara ”lite mindre”.

Men jag gjorde inte det. Jag kände inte så.

Jag respekterar den här kvinnan och jag kan förstå henne. Att bli mailbombad angående något man inte är så intresserad av är påfrestande.

Men då har man ju också ett val – två faktiskt i det här fallet. Man kan välja att avsluta prenumerationen (som hon gjorde). Man kunde också välja alternativet som erbjöd att man togs bort enbart från kampanjmailen om SBL, inte hela listan.

Men låt mig berätta varför jag inte fick panik. Varför jag inte längre tycker att det är jobbigt att sälja.

För att det funkar.

Så här skrev jag tillbaka till kvinnan:

Jag säljer väldigt sällan. Majoriteten av året fokuserar jag på att ge värdefullt innehåll i mina kanaler – helt gratis. Så när jag några veckor per år faktiskt säljer mina kurser så vill jag att alla ska veta det. Tidigare har det hänt många gånger att folk missat min lansering och det vill jag inte ska hända igen. Därför är jag aggressiv med min kommunikation när jag väl lanserar.

Så, tack för din feedback men jag tänker sälja när jag väl säljer. Och jag tänker inte be om ursäkt för det. Resterande ca 45 veckor om året är jag lugn i din mailbox. Om du inte är okej med det får du absolut välja att avprenumerera. No hard feelings
.”

Jag tänker inte be om ursäkt för att jag säljer. Vill man inte ta del av det kan man använda sin rätt att lämna min maillista. Det är okej.

Men jag driver ett företag. Min chef (jag) kommer bli skitsur om jag inte säljer för att jag är rädd för att vara ”tjatig”.

Och allra viktigast är detta – jag hjälper människor med mina kurser. Jag ser människor förändra sina liv med mig i ryggen och det börjar med mitt sälj.

Jag kränger aldrig, jag tjatar inte. Jag försöker få människor att förstå vad jag kan erbjuda och om de är rätt person för just min kurs.

Och det tänker jag inte be om ursäkt för. Istället säger jag; ”varsågod!” 😎

Långa, korta februari

Hej och välkommen till en ny månadsrecap! Den här gången är det februari jag har att bjuda på och allt det som hör därtill.

Februari har genom tiderna legat väldigt långt ner på min lista av favoritmånader men har de senaste året (kanske till och med i år!) klättrat allt högre. Februari är kallt och vackert och på de lite mer milda dagarna (mindre än -10) kan man åka skidor eller annan typ av snölek. Toppen ju!

Men du tycker jag att vi tittar på just den här februarin, 2022.

Februari började som det gjort de senaste fyra åren nu – med lansering av Social Brand Lab! Och så här kan det se ut när jag sitter framför datorn, redo att riva av ett webinar.

Härom dagen berättade jag här på bloggen om några av sakerna jag lärde mig av den här, min åttonde lansering. Du kan läsa om det här!

Sista kvällen körde jag och Jackie en två timmar lång live på Instagram då vi pratade om kursen, svarade på frågor och så skrev jag upp alla namn, på dem som registrerat sig, på post-it-lappar och hängde upp på väggen! De hänger fortfarande där och kommer få göra det till deras examen.

Och så veckan efter så körde jag en debrief med hela teamet, så underbart att ha så många i gänget under lanseringar!

Februari var också månaden då jag anammade en ny hobby – att måla med akryl! Det är SÅ befriande och härligt men tyvärr också associerat med rätt mycket prestationsångest, jag vill ju att det ska bli BRA på en gång. Och därför märker jag att jag drar mig för att plocka upp penseln, något som känns jättetråkigt.

Får ta det på nästa terapisession.

Februari bjöd på en hel del utomhus (hurra!). Både näräventyr på gården med mackgrillen men även skidåkning med tillhörande semlor med min lilla extrafamilj.

Och så snöade det. Herrejösses vad det snöade. Nu när jag skriver detta är det april och det snöar fortfarande och nu är jag ärligt talat rätt less på det. Det är fortfarande en daglig kamp att hitta fram till hönshuset.

Om det är något magiskt den här vintern bjudit på så är det norrsken. SOM det har bjussats på norrsken. Så pass mycket att jag de sista gångerna knappt orkade plocka fram kameran för att jag hade blivit lite blasé? Skäms på mig. Verkligen.

Detta var första gången jag såg norrsken OVANFÖR mig. Oftast är det ju i norr, mot horisonten. Men denna vinter har det varit i både öst, norr och väst och rakt ovanför, något man inte är bortskämd med här nere i mellersta norrland.

Mitt sovrum ligger i norr så jag har kunnat sitta i sängen och fota norrskenet från fönstret. Såna stunder känner jag verkligen i hela mig hur lyxigt mitt liv är. Sådana kvällar drar man inte ner rullgardinen.

Som du vet är det ju valår! Och sedan sisådär ett år är jag aktiv i Centerpartiet här i Örnsköldsvik. Jag tänker att jag ska skriva ett eget inlägg om det, om att bli politiskt aktiv, om varför just Centerpartiet och att jag faktiskt står på listan – skulle det vara spännande att läsa?

Den här bilden kan vara något av det gulligaste jag har sett på vovvarna. Som skavfötters! Och så en bild på mig på en rätt vanlig onsdag.

Lite ovanlig var den onsdagen faktiskt. Jag var i stan! Och jag åt en semla! Och fick träffa Jennie! Det är ju en lite bättre onsdag.

En del skidor blev det ju! Som den här fredagen då jag hakade på Jenny och barnen som hängde i Bjästabacken på friluftsdag. Jag åkte med Jenny och Siv i barnbacken, vågade mig inte på släpliften. 🙈 Det var då det också började kännas kul med slalom igen.

Och sen så avslutade jag februari i Friluftsbyn med wifey, Sara. Det var Pond Hockey och jag åkte pyttelitet flygplan och fick hänga med en av mina bästa personer en kväll.

Och det var februari!

Välkommen!

Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!

På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.

» Läs mer och kontakta mig här!

Sök

Poddar

Gratis guide!

Translate

Arkiv
Kategorier