Jag tog med mig några vänner, några flaskor bubbel och en massa skidor och åkte till Lofsdalen för att åka skidor, inspireras och dricka sagda bubbel med smarta människor under några dagar.
Men innan det så kallbadade jag med Jenny. Häng med!
Peppe Öhman är en riktig poddveteran, med tanke på att hon driver 3 egna poddar idag. När hon inte poddar så skriver hon böcker och bloggar om sitt liv i USA på Motherhood.
Vi pratar om hennes resa med att börja jobba i USA, hur hon identifierar sig mer som journalist än som influencer, att hon tycker att det är svårt att både se sig själv som en influencer samtidigt som hon granskar influencers. Och varför det är viktigt att även influencers ska bli granskade.
42. Känns ungefär som 41. Fast kanske lite bättre.
Jag ser fram emot 42. Om de senaste två åren, de efter 40, får vara någon slags indikation på vad som komma skall så är jag extremt taggad och hoppfull.
Det jag lärt mig om mig själv och den inre resa jag genomgått de här senaste åren, jag känner att jag liksom levlat i livet. Tagit det till en ny nivå. Och det är otroligt häftigt att kunna se det och uppskatta det.
Många säger att de inte kan tro att jag är över 40. Jag vet inte vad jag ska säga till det – tack?
Är det bristen på rynkor som gör det? För det handlar nog mest om min mammas magiska gener och inte så mycket om min 7-stegs hudvårdsrutin, även om jag gillar den väldigt mycket.
Själen är nämligen minst 42, ibland känns den dubbelt så gammal. Och ibland ung som 25. Men jag tycker verkligen om att bli äldre, att samla livserfarenheter som färgglada glaskulor i en tygpåse och sedan titta på dem en och en och förundras över deras skönhet. Det hoppas jag aldrig att jag slutar med.
Jag gillar förändring, och det kanske därför många tror att jag är yngre än jag är. Jag tycker inte nödvändigtvis det var bättre förr och jag har en nyfikenhet inför livet som jag tror tyvärr många tappar längs vägen.
Utmaningens år fortsätter och jag tror 42 kommer utmana mig på allra bästa sätt.
Det var fredag och jag hade några timmar innan haft ett möte med Skatteverket och diskuterat utmaningarna kring influencerbranschen och skatteregler. Solen sken utanför och hela kroppen skrek efter utomhuset. Sol, hav, eld och snö. Jag ville omslutas av elementen.
Så jag plockade upp mamma och brorsan och tog sikte på Gullvik. Jag lovar, det tar typ en timme att ta sig dit även fast det inte är så långt fågelvägen. Men det är det värt.
Vi hittade en bänk och en grillring och jag gjorde upp eld och så drack vi varm choklad och åt mackor. Så enkelt och så fantastiskt.
Jag önskar jag gjorde sånt här varje dag. Eller okej, nån gång i veckan i alla fall. Men jag krånglar till det så. Kan inte snurra hjärnan runt vad jag ska ha med mig och var jag ska åka och all planering bara imploderar i min hjärna och det blir inget av.
Då är det tur man har brodern och modern som kan avlasta i beslutstagandet.
Jag fick i alla fall med mig mackjärnet. Och mackorna blev bara hälften så vidbrända som sist. Framsteg.
PS. Känner du hur solen värmer nosen efter en lång, mörk vinter? Det var den känslan jag var ute efter.
Mitt emot mig, på andra sidan älven, finns en stor gård som heter Godsta Gård. Massor med hus och kossor som råmar och ända sedan jag flyttade hit 2019 har jag funderat vilka som bor där och hur det ser ut från deras perspektiv. Enligt utsago har det tidigare varit någon slags kursgård men paret som hade det skilde sig och där nånstans tappade jag tråden.
Men så för typ ett halvår sedan var det en artikel i lokaltidningen om Mike och Emma, det unga paret som köpte gården och flyttade dit för något år sedan, och där nämndes också deras Instagramkonto – Livet på Godsta. Så jag gjorde vad vilken annan modern person hade gjort, jag gled in deras DM;
”Men hallå grannen! *vink från andra sidan älven*”
Emma svarade glatt och tre månader senare blev jag inbjuden på kaffe! Eller om vi ska vara helt ärliga, jag bjöd nog in mig själv litegrann. Jag hade nämligen sett detta på deras Instagramkonto:
Kalvar! Fluffiga, dreglande kalvar med jättestora ögon och fantastisk lugg. Hur kan man motstå??
När jag var liten körde min morbror vassle ut till mjölkgårdar och ibland fick jag följa med. Det bästa som fanns var när det fanns små kalvar och de ville slicka på ens hand och sög in halva armen i munnen.
Nu när jag skriver det verkar det en aning underligt, varför skulle det vara mysigt att bli halvt uppäten av en kalv? Jaja, minnet är varmt och mysigt i magen så vi låter det vara där.
Som på alla vettiga bondgårdar så fanns det så klart kattungar, två stycken närmare bestämt. Det var nära jag snodde hem en av dem.
Och här är Mike och Emma! Härliga och mysiga personer som jag snart måste bjuda hem, är ju dags att bjuda igen nu. Tänkte vänta tills man kan ta någon typ av båt över älven bara. Lite närmare än att köra runt – det är en hel mil!
Räknade inte antalet kossor men det var många! De flesta var nyfikna men höll avstånd men en av dem var väldigt kelsjuk. Jag tror att jag eventuellt hade hundgodis i fickan som hon blev sugen på.
Att Emma och Mike hamnade här var lite en slump, Mike är från Höga Kusten och har bott på hästgård men Emma är från Borås och har aldrig haft djur på det här sättet. De träffades i Östersund när de pluggade och så vips sitter de här vid Gideälven med en massa kossor?
Så coolt och modigt att göra något helt nytt på det sättet, ger mig hopp om framtiden på något vis?
Och för min del känns det ju inte supertrist att få sådana här små gull som grannar.
Och när solen var på väg ner åkte jag hem till eternithuset på andra sidan älven, det där ensamma i skuggan till höger i bild? Vi kan ju lugnt slå fast vem som drog nitlotten om solläget i alla fall. 😅
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer