Mars och ljuset i tunneln (vår!)

Nu är det dags att sammanfatta ännu en månad som känns som att den inträffade för en mindre evighet sen – mars!

Jag tänker varje månad att jag ska bli bättre på att skriva dessa lite snabbare inpå månaden som de faktiskt gäller men så händer inte det och så tänker jag att, jaja, om det här är det sämsta med mig, må så vara. 😎

En av de bra grejerna som Luna börjat med är myset i sängen. Hon kommer upp till mig, kastar sig på min arm och så ska hon ligga där och bli kliad. Näranära. Leia har aldrig gjort det och jag njuter av fulla muggar. Det ÄR så mysigt!

Bara lite tråkigt att samma sekund som man slutar klia så börjar hon åma sig och vilja ha mer och får hon inte det så går hon därifrån. Så så vilosamt blir det ju tyvärr inte.

Jag inledde i alla fall mars med ett besök till min frisör – Sofia. Sofia håller till på The Originals och vi är nu inne i projekt ”ljusa upp från eldrött”. Det går dock SÅDÄR om jag ska vara helt ärlig.

Som du vet (om du hängt här ett tag) så har jag ju väldigt järnrikt vatten i mitt hus (egen brunn etc) och förutom att det missfärgar mitt hår så sliter det även väldigt mycket på barret. Till den nivå att Sofia sa ”jag vågar inte bleka det för då kanske det faller av.”

Jahapp. Nähäpp. Så det blev någon slags strawberryversion bak och lite rosa fram. Ändå kul att göra nånting när det man egentligen vill ha inte funkar.

Alltså det äääär så fint i deras lokal. Längst in där är frisörerna och i det första rummet har det öppnat en florist – Emma på Rota Design. Att kliva in i hennes lilla butik är som att kliva in i en skattkista. Man ser nya saker hela tiden och man vill bara copy/paste allting till ens eget hem.

Jag köpte inte ALLT men en silverranka och en Dr Westerlund-pelargon fick följa med hem.

Dagen efter tog jag sikte mot Umeå där jag skulle föreläsa på inkubatorn Expression, närmare bestämt för deltagarna i projektet Expression Design. Det är tredje (eller fjärde?) gången jag föreläser för det projektet (men nya deltagare) men det var för första gången på lännnngggge live och på plats! Det var jag så pepp på att jag drog på mig en klänning. Självklart matchad med mitt nya hår!

Älskar, älskar att köra live workshops! Jag insåg att jag aldrig hade kört just den här föreläsningen LIVE för allt blev ju så himla mycket mer dynamiskt när man kunde se folk och få feedback på det man sa, haha!

Efter heldag med folk väntade kväll i soffan med mina favoritindivider. Dock inte mitt favoritämne på TV. Jag passade på att planera prep-lådan och läsa på den där broschyren man fick hem för några år sedan som man mest drev med. Nu känns den inte så rolig längre.

Och så kom ett ganska tydligt vårtecken – omplantering!

Och sådd! Första fröna åkte ner i jorden samtidigt som jag och mamma kollade Clara Henry som åkte Vasaloppet. ÄLSKAR det upplägget! Hon är ju svinduktig men ändå en aning mer mänsklig än eliten som annars ju är det enda man får se. Jag tyckte om att se de ”vanliga Svenssons” som kämpade på i spåret och gled i mål efter typ 8 timmar.

Och så gjorde jag en sån där typiskt vuxen sak – skottade tak (med hjälp av morbror och mamma). Känner mig alltid så vuxen när jag har typ framförhållning och tänker att ”oj vad mycket snö, man kanske borde skotta så det inte rasar”. Väldigt vuxet.

Helt vansinniga norrsken bjöd mars på också. Och de höll sig inte ens i norr! Här är det rakt ovanför mig (tillsammans med fullmånen) och i öster! Då är det riktigt starkt när det tar sig så långt söderut.

En måndags morgon hade jag lyxen att äta hotellfrukost med Johanna, hennes man och Linda. Vi skulle fira våra företag tror jag (något om att vi hade kört AB ungefär lika länge?), jag minns inte riktigt men det var en rackarns mysig frukost och jag blir glad när jag minns den. Det är väl allt som räknas egentligen?

Solnedgången den 16 mars klockan halv sex var lite extra spektakulär.

En torsdag var jag på salongen med den här donnan (Sandra) som gör mina bryn och fransar och sen så fick vi feeling och så sminkade hon mig också innan vi gick ut och åt middag. En väldigt trevlig tradition som vi bör införa minst en gång i månaden.

Använde de här två fantastiska paletterna från Gloss Gods, ”Touch me” av Ida Kyllerman a.k.a Spindelsven och ”Flawless” av Samira Ismail a.k.a Making it Flawless

Jag trodde Leia fällde vinterpäls men jag visste ingenting om vinterpäls innan Luna kom. Herreminguuud vad hon fällde i mars. Jag kammade av henne ungefär den här mängden var och varannan dag. Helt insane.

En av de väldigt få nackdelar med att ha hund. Allt detta jävla hår som fastnar exakt ö-ver-allt. Jag har kommit till en plats av acceptans med det. Det måste man liksom. Men i mars.. jag höll på att tappa det.

Den 19 mars, på Jennys födelsedag, firade vi med isbad och bastu vid friluftscentralen i Själevad! Där har de nån typ av visp som rör runt i vattnet så att det inte fryser precis vid bryggan. Och så kan man hyra bastun för en billig peng. SÅ mysigt!

Och kallt. Sjukt kallt. Ullstrumporna var fantastiska, de hjälpte faktiskt! Skulle haft handskar också. Värmen sticker ut ur händer, fötter och huvudet först!

Snön började sakta men säkert att smälta bort och hönsen vågade sig ut igen.

Och en dag fick jag ett pyttelitet ägg! Det var så himla skumt. Så här små ägg värpte ju hönsen när de precis börjar värpa, när de är typ ett halvår. Men jag har ingen höna som värper den färgen som är så ung. Så nån måste lagt ett extra? Högst oklart men lite kul?

Och så blev det offentligt att Hanna som jag coachat sen i oktober skulle vara med i Robinson! Ni kollar väl? Så cool och smart tjej, så glad att jag fått lära känna henne!

De här två bilderna tog jag mest för att komma ihåg snöläget den 26 mars. Då man på något vis började se ljuset i tunneln.

Och en söndag höll jag en workshop för Centerpartiets toppkandidater här i Övik! Det var jättekul men – vi måste prata om inredningen i kommunhuset.

Vad i hela helvete är det som pågår här? Furuväggar och RÖTT golv? Vad hade de rökt som satte ihop denna kombo? Oh well, är väl inte ihopsatt för att skapa bra photo ops. Men ändå. Aj.

Och när mars var på väg att ta slut (och jag snart skulle fylla år!) så blev jag bjuden till syrran på födelsedagsmiddag då hon och familjen skulle resa bort på min födelsedag. Det här är en av mina absoluta favoritbilder på syrran och min älskade systerson. Lille Vilmer. Gos.

Och det var mars! Tack och hej leverpastej!

Odlingssäsongen 2022 är igång!

För ett par veckor sedan låg snön fortfarande på marken och nu är det grönt! Det smäller verkligen bara till när våren kommer och jag hinner på riktigt inte med mentalt. Men idag åkte luktärtorna ner i jorden och sedan ett par veckor tillbaka så puttrar sådderna på min fina hembyggda odlingshylla uppe i gästrummet.

Jag passade samtidigt på att trycka ned ett par palettbladssticklingar i jorden när jag ändå var på gång.

Är det bara jag som inte kan beskära ett palettblad utan att sätta några sticklingar? Det känns så bortkastat!

Jag köper sedan några år tillbaka mina luktärtor från Cecilia Wingård som är en riktig konnässör på ämnet. Det känns alltid extra bra att stötta en riktig eldsjäl med mina pengar.

Min vän Hanna Wendelbo har i år ett så fint samarbete med Larsviken där hon har valt ut sina favoriter och illustrerat dem till förpackningarna. Jag beställde några online och köpte också några extra när jag var på trädgårdsmässan i Umeå.

Bland annat får jag i år prova på en av Hannas egna favoriter – Pennhill Watermelon. En annan heter ”Linda's Baby”. Ska bli spännande att se vad det blir! 😉

Rabatten har rensats (fast det behövdes typ inte för det hade hönsen löst), stenkanten lagts i ordning och ett nytt hönsskydd är på plats. Om jag inte nätar så får ingenting vara kvar! Tanken är att jag ska näta in hela köksträdgården men så långt har jag inte kommit än.

Om ganske exakt en månad så kommer det explodera här hemma när allt ska planteras ut. Längtar!

När rädslan nästan förstör hela helgen

2022 är ju enligt tidigare utsago utmaningens år. Men jag har inte berättat om helgen som förmodligen var en av de mest utmanande för mig hittills i år, både fysiskt men främst mentalt.

I februari var jag i Solberg med Jenny och Linda där Linda har en stuga. Solberg är vårt ”länsfjäll” (en diskussion om detta uttryck finns för övrigt i vloggen från helgen) och ligger sisådär 10 mil inåt landet från Övik.

Förutsättningarna för helgen var perfekta! Fint väder, bra snö, vänner, mat och bubbel.

Och jag var redo inför helgen. Jag hade åkt en del längdskidor innan (dock max typ 4 km), mamma hade rotat fram syrrans gamla slalomskidor ur sitt förråd så att jag kunde använda dem och jag hade köpt skidbyxor.

Upplagt för succé med andra ord!

Första utmaningen kom direkt när vi kom till området där vi skulle åka.

Skidspåret var nämligen uppe på berget. Hur man tog sig dit? Med liften. Alltså släpliften till slalombacken.

Hjärtat i halsgropen.

Linda förbarmade sig sig över mig och åkte tillsammans med mig i liften och jag var spänd som en pilbåge hela vägen. Alltså finns det något värre än ankarliftar?! Jag höll i mig krampaktigt och sista biten upp förstärkte jag med tvåhandsfattning om denna stackars lift. Samtidigt som jag mumlade ”fy fan fy fan fy fan”.

När jag kom upp fick jag en ångestattack och stortjöt medan Linda och Jenny klappade på mig och försökte lugna. ”Nu är du uppe, det värsta är gjort!.”

Inte helt sant. Vi skulle ju ned med.

Först åkte vi ett ca tre kilometer långt spår uppe på berget. Det var otroligt vackert med snötyngda granar, fint väder och vi fick till och med sällskap av renar i spåren! Att de bajsat I spåren gjorde dem lite trögåkta dock. 😅

När vi hade åkt den slingan sa Linda ”nu ska vi bara ner!”. 😳

Då var det alltså dags för ”mormorsspåret”. En mil – ned från berget. Och vet du vad det betyder? Nedförsbackar.

Om man säger som så – det är inget som är ”mormor” över det. Om inte mormor betyder ”nära döden”.

På vägen ner från berget ramlade jag fyra gånger. Rejäla praktvurpor, vid varav två jag kröp upp i snövallen och grät efteråt. En efter att ha ramlat på svanskotan och en efter att ha gjort ett faceplant och tappat luften. Det var gråt och gnäll och ”jag vill inge mer!”. Jenny sa att hon fick flashbacks från att åka skidor med sin åtta år gamla dotter. 😅

Värdigheten var på topp.

Skämt åsido. Jag var livrädd hela vägen ner. Jag är inte någon mästare på att ploga och visste liksom inte hur jag skulle ta mig ner utan att göra illa mig. Vilket gjorde mig ännu mer spänd och gnällig. Det var en skojig tur för alla inblandade, det hör du ju!

Men jag fick i alla fall lite kläm på att ploga med en skida.

Jenny och Linda passade på att ta en selfie medan jag gnällde nånstans i bakgrunden. Och så sprang Jenny upp i ett utsiktstorn och tog en bild medan jag försökte bli av med kramp i foten.

Efter nästan tre timmar var jag tillbaka till starten. Jag var så trött och less och arg och utmattad av den mentala stressen och rädslan att jag aldrig ville se ett par skidor igen.

Det här är en grej när det kommer till alla typer av utmaningar känner jag. Var går gränsen för en ”bra” utmaning och en sån bara kommer göra en off för att försöka igen i framtiden?

Dagen efter var vi tillbaka i backen – denna gång på slalomskidor! Jag som kanske åkt slalom tre gånger sedan gymnasiet (och var livrädd efter eskapaderna dagen innan) höll mig till barnbacken. Japp, även efter tjat om att ”jamen testa stora backen eeeen gång i alla fall”.

Jag visste mina gränser så att säga. Eller rättare sagt, jag ville att det skulle kännas KUL även efteråt. Att suget och peppen skulle sitta kvar.

Sju åk blev det, ett där jag faktiskt åkte liiiite högre upp (och så klart hade panik över att ta mig ner) men i slutet så var jag faktiskt så här glad. Nöjd över att jag utmanat mig men också nöjd över att jag fortfarande var taggad för att åka mer!

Och längdskidorna? För deras skull hoppas jag att jag glömt detta till nästa säsong.

Vlogg: en helt vanlig vlogg

En helt vanlig vlogg från några vanliga dagar i livet. Jag går till optikern och upptäcker att jag har ett äggformat öga, kör en klassisk coffice och påskpyntar. Och så åker vi till Flärke och hälsar på Linnéa!

Att coacha en deltagare i årets Robinson

Hanna Bergwall, 26 år, Stockholm, Biträdande jurist. Personlig sak: Gigantisk Roman

Hanna är en av deltagarna i årets Robinson! Och en av mina coachingklienter!

Hanna mailade mig i oktober förra året på jakt efter en coach. Hon skrev så här:

”Jag har nyligen upptäckt din verksamhet och tycker du är riktigt grym. Älskar din bok!

Jag är väl vad man skulle kunna kalla en mikroinfluencer. Jag har ca 10 000 följare. Men nu känner jag att jag helt tappat gnistan. Varje gång jag skriver ett inlägg tappar jag följare. Jag förstår inte vad som går fel. Sen har jag problemet att jag själv har ändrats ganska mycket genom åren och inte längre finner någon glädje i att skriva om de ämnen som mina följare vill läsa. Jag vet inte hur jag ska tänka kring det.

Så till min fråga, är det möjligt att boka rådgivning hos dig?”

Man ska veta att jag inte tar speciellt mycket coachingkunder. Jag har någon underlig prestationsångest när det kommer till just coachingkunder men blev så himla nyfiken på Hanna. En person som ändå lyckats få 10 000 följare men fastnat och inte kommer vidare. En väldigt spännande utmaning!

Så vi tog ett första möte i slutet på november och då berättade Hanna att hon skulle vara med i Robinson och ville ta ett omtag av sitt personliga varumärke innan dess. Så att hon skulle vara på ”rätt plats”, en plats där hon kände trygghet och styrka och PEPP, när det började rassla in nya följare (för let's face it, det kommer det).

Vi har sedan dess haft åtta sessioner (senast förra veckan) och Hannas utveckling har varit otrolig rolig att se och vara med på!

Några saker som Hanna och jag pratat om är:

  • Vad är hennes kärna? Vad vill hon åstadkomma med sin närvaro i sociala medier? Vi kom fram till att hennes roll som opinionsbildare är det hon brinner för och där ska fokus ligga.
  • En av de första sakerna Hanna gjorde var att ta hjälp av Maria (som gjort min visuella branding) för sitt visuella varumärke. Det har gjort enorm skillnad för hennes Instagramflöde och att hon nu inte fastnar när hon ska göra grafiska inlägg.
  • Till en början tappade Hanna en massa följare eftersom hon bytte nisch men nu tuffar det på uppåt och det är så roligt att se att det fungerar! Det var dock väldigt viktigt att se the BIG PICTURE eftersom det ibland var jobbigt att se siffrorna dala.

Nu har Hanna det mesta på plats och vet var hon ska och hur hon ska ta sig dit.

Jag bad Hanna skriva några ord om att bli coachad av mig och när jag fick detta blev jag lite gråtmild.

”Att bli coachat av Linda är fantastiskt roligt, utmanande och tufft! Precis som det ska vara. Hon låter en inte komma undan med dåliga ursäkter och hon ser till att man håller sig på rätt bana.

Våra sessioner är fyllda med skratt varvat med allvar. Och efter samtalen är jag alltid fylld med ny energi och fokus. Jag är oerhört tacksam att Linda ville coacha mig! Hon har haft avgörande betydelse för min karriär som influencer.”

Vill du också få min hjälp via coaching? Läs mer här!

Välkommen!

Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!

På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.

» Läs mer och kontakta mig här!

Sök

Poddar

Gratis guide!

Translate

Arkiv
Kategorier