När jag sa hej då till vintern på skoter

Ändå sjukt hur bisarrt cooll en skoter kan göra en. Det är nånting med hjälmen som gör att man ser ut som en alien och en wrestlingsnubbe samtidigt. Oklart.

I alla fall. För ungefär en månad sedan åkte jag och mamma upp till syrran som bor i Lögdeå. Det var sista riktiga vinterhelgen tror jag och vi gjorde det bästa av den. Annas sambo är gammalt skoterproffs så det är mycket skoter där uppe. De har typ ett dussin (inte riktigt men ändå) så vi tog var sin och åkte ut på tur!

Det var första gången jag körde skoter förutom på skotersafari så det var lika delar väldigt spännande och sjukt läskigt. Jocke åkte först och skuttade runt på plogkanter och över hopp (ser enkelt ut men HJÄLP), efter kom Anna med mamma på bönpallen och sedan jag.

En tanke jag återkom till flera gånger var att jag velat ha ett bälte eller i alla fall ett ryggstöd! Nu skulle liksom underarmarna göra hela jobbet att hålla mig kvar på skotern och efter ett par mil av att tjurhålla sig fast och försöka gasa och bromsa samtidigt så kan jag lova att träningsvärken dagen efter inte var att leka med.

Så hård.

Lite då och då fick vi stanna och ösa upp lite snö på kylaren för att skotern blev för varm (?). Något med att snön i vanliga fall sprutar upp och gör det själv men på vårvintern när det mest är is så blir det inte så.

Tror jag.

Vi åkte från Lögdeå och upp på ”Ava-fjället” som inte alls är ett fjäll egentligen men ett berg där man har placerat sisådär ett dussin vindkraftverk. Så där snurrade vi runt.

Jag vet att många har åsikter om vindkraftverk men jag gillar dem på något underligt sätt? De är liksom så stillsamma och monstruösa på samma gång. Kan inte riktigt förklara det.

Till slut kom vi fram till den här lilla stugan! Det blåste storm så det var helt omöjligt att sitta i ett öppet vindskydd och elda så detta var helt fantastiskt!

Så nöjda personer! Syns det att de är släkt?

Vi fick fjutt på brasan och la mackjärnet vi hade med oss ovanpå. Grillade mackor måste ju vara den bästa utflyktsmaten ändå.

Mamma var rackarns nöjd i alla fall!

Hejhej där borta är havet!  👋

Och just! Nånstans längs vägen flög jag av skotern när jag tog i lite för mycket när jag skulle över en plogkant och jag åkte åt ena hållet och skotern åt andra hållet. Minns att det enda jag tänkte när jag flög genom luften var ”måtte skotern inte gå sönder den är inte min!!”.

Men inget gick sönder, varken jag eller skotern även fast jag landade på de enda tre meterna grusväg som var på de två mil vi körde. Jag hade ett fett blåmärke över halva underarmen i några veckor och har fortfarande inte riktigt fått tillbaka känseln helt men det kunde gått värre!

Mamma lyckades också halka på isen, halvt gå ner i spagat och smälla knät i isen. Inte heller jätteskönt men inga trasiga ben! Då får man ändå vara nöjd.

Det syns inte så bra på bilden men jag gjorde två hål rakt igenom benfickan på mina byxor när jag föll. Där i hade jag min telefon! Som tur är hade jag fodralet utåt och skärmen inåt, annars hade den nog varit ett minne blott.

Och det var vinterns sista helg. Så himla bra dag. Det gör vi om nästa vinter! Minus blåmärken och livets träningsvärk tack på förhand.