När man får avbryta i förtid
Jag sitter på tåget hem från Stockholm. Egentligen skulle jag inte åka hem förrän imorgon men energin tog slut.
Fast det är nästan 10 år sedan min senaste utmattningsdepression är hjärntröttheten konstant närvarande. Eller i alla fall vetskapen om den. Och jag har lärt mig hantera både den vetskapen och hur jag måste agera när det blir för mycket. Sedan har 18 månader av Corona och den eremitlivsstilen som kommit med det inte gjort saken lättare.
Jag ser på det lite som en kronisk sjukdom. Jag kommer förmodligen resten av livet behöva hantera det faktum att jag helt enkelt inte har samma energi och samma möjlighet att ”kötta” som andra. Ibland gör det mig ledsen, som igår när jag var tvungen att gå hem och lägga mig istället för att gå på Halloweenfest. Och som idag när jag åker hem istället för att gå på mässa och umgås med kära vänner. Men det får vara så. Jag har accepterat det.
Så efter att ha glidit in i frukostrestaurangen precis när de skulle duka bort käket (magisk frukost för övrigt på Hobo) och sedan tagit ungefär två timmar på mig att göra halva sminket (och stirrat i taket resten av tiden) så insåg jag att den här dagen kommer inte bli bättre än så här.
Så jag lyssnade på kroppen, bokade om tågbiljetten (bokar ALLTID ombokningsbart av just sådana här anledningar) och två timmar senare satt jag på tåget hem. En hotellnatt gick till spillo men jaja, det fick vara så.
Vi anländer precis Härnösand, ganska precis en timme hem. Längtar efter hundarna och min säng. Och att ladda batterierna.
Jag älskar att åka till Stockholm och känna pulsen, krama på fantastiska människor och äta på coola restauranger. Men jag älskar tystnaden på landet ännu mer. Och mest av allt älskar jag att jag kan få båda.
Senaste kommentarer