Ingen påstigning.

Tåget rusade förbi som om något jagat det. Jag stod och läste min bok precis på perrongens kant och vinden grep tag i mig när tåget passerade utan att sakta ner. Det ökade snarare farten.

Jag såg mig själv i fönsterrutornas reflektion. Tåget var nedsläckt så jag såg mig själv nästan så klart som i en spegel. Och jag kom på mig själv att leta fel. Det första jag gjorde när jag såg min halvsuddiga spegelbild var att leta imperfektioner på min varelse.

När jag insåg detta blev jag oerhört sorgsen.

När jag gick hemifrån var jag ganska nöjd med hur jag såg ut. Sminket hade blivit bra, håret hade lagt sig ungefär som jag ville och den nya klänningen satt åt på precis rätt ställe.

Nu var jag inte alls lika nöjd. Jag såg glansig ut. Håret spretade och de där tvärränderna på klänningen, fick de mig inte att se onödigt tjock ut?

I nästa sekund blev jag förbannad på mig själv. Varför var jag så elak mot mig själv? Vad hade jag gjort för att förtjäna det? Hade någon sagt så till min bästa vän hade jag skällt ut dem efter notor. Alternativt planterat en hurring i synen på dem.

Men när jag gör så mot mig själv är det okej. Snarare väntat. Och det gör mig så ledsen. Så besviken på mig själv. Vilken också blir ett moment 22.

Precis innan tåget passerade kunde jag svurit att min spegelbild höjde händerna och gjorde ett hjärttecken mellan tummarna och pekfingrarna mot mig. Men jag kan ju ha inbillat mig.