Den där Lina.

Det är alltid lite trist när en kollega slutar. När det dock är Lina, min alldeles egna Disneyprinsessa, som slutar, då är det sorgetider. Jag vet inte riktigt hur jag ska klara mig utan hennes sköna humor, färgstarka personlighet, underbara stil och vassa tunga på en daglig basis. Idag är jag faktiskt på riktigt lite ledsen för att hon inte kommer att sitta mitt emot mig längre varje dag.

Varför detta ska firas är en berättigad fråga. Men det gjorde vi i alla fall. Eller rättare sagt, firade att vi fått ha Lina i vår vardag så länge. Och det gjorde vi igår kväll, på Marie Laveau.

Drinkar och öl innan bordet dignade av godsaker.

Finaste Lina och jag.

Bettina var också med.

Och Anna.

Lina hade världens längsta ögonfransar.

Och så försökte vi reda ut vem Marie Laveau egentligen var. Det hade något att göra med voodoo.

Efter middagen hängde vi i baren en stund. Där spelades det bland annat flipperspel.

Och så berättade Lina en massa härliga historier och visade upp sina sista-minuten-smyckesköp.

Jag kommer sakna min Lina. Tur att jag har semestern på mig att vänja mig vid sorgen.