Ur led är tiden. Eller: Bleckanonsdag.

Igår kastade vi om rutinerna lite och gick till Bleckan en onsdag istället för den sedvanliga torsdagen. Det var lite crazy och tokigt. Anledningen var att vi skulle fira av Floris som åker till Australien men hon var sjuk så hela syftet med dagflytten gick som åt pipan. Så kan det gå.

En massa fina människor hade tagit sig till Bleckan. Många, för mig, nya stjärnor vilket var roligt.

Gamla stjärnor var där med. Som Fine och Andy.

Jag fick kurs i nya twitterappen Tweetbot av Robin. Den gör en massa roliga ljud. Jag gillart. Fine och Andy ville vara med på alla bilder.

Fredrik var också på Bleckan.

Och Oscar och Tova.

När klockan blev nio så gick vi mot Pet Sounds. Och passade på att stanna i ett gathörn och ta en bild. PA, Martin och Fredrik poserade snällt.

På Pet Sounds skulle nämligen Wayflower spela. Alldeles lysande bra gjorde de det också.

På Pet Sounds sprang jag på Jessica, hon var glad och fin som vanligt!

Efter spelningen hängde jag på Nada en stund innan kvällen slutade på ett helt annat ställe än där den började. Bra skit.

Gonatt Sverige.

Skulle lägga mig tidigt. Fastnade med Mark på Skype i två timmar. Gick inte och la mig tidigt. Jag saknar honom. Jag saknar New York. Jag saknar känslan jag hade inför livet när jag var i New York.

Jag vet inte om det är hösten eller jobbet eller det där andra jobbiga som gnager, men jag är så himla trött just nu. Inte direkt fysiskt trött, även om det också ligger på en helt annan nivå än för några veckor sedan, men mentalt trött. Jobbet tar väldigt mycket fokus men det är nog lika bra. Jag lägger hellre min energi där än på saker jag inte kan förändra.

Jag önskar att saker var enkla. Att livet kunde vara okomplicerat bara en liten stund.

This one’s for Lady Liberty on the dancefloor.

När man helt glömmer bort att fota, då vet man att det har varit en exceptionellt trevlig kväll. Alternativt att man blivit en aning fuller. I lördagens fall var det nog lite av båda.

Finaste Jessica kom hem till mig och skulle äta middag. Vi bubblade lite först sedan drack vi himmelskt gott rödvin. Tips kommer. Och så åt vi kassler- och potatisgratäng. Som jag glömde att hälla i matlagningsgrädden i men det blev jättegott ändå. Win på den.

Sedan tittade vi på bilder från New York och förundrades över att vi känt varandra i ett helt år. Och så drog vi igång förra höstens spellista och rockade Lady Liberty-tiaran.

Sedan åkte vi buss in till stan.

På tunnelbaneperrongen träffade vi kollegan Lina. Hon hade världens finaste pinup-plunta med texten ”Did somebody say open bar?” på. Den var dessvärre tom vilket gjorde Lina lite trumpen.

Sedan gick vi på Nada och drack whiskey och skumpa och så var jag lite pinsam men det får man vara ibland. Det finns det i alla fall inga bilder på.

Ett år sedan New York.

Idag är det precis ett år sedan jag åkte. Ett år sedan mitt livs största äventyr började. Sedan jag förverkligade min dröm att bo i New York. Jag minns hur fjärilarna dansade runt i magen på mig. Hur upprymd och exalterad och rent ut sagt livrädd jag var. Och samtidigt lite sorgsen. För att hjärtat ville vara kvar i Sverige. Hur jag tänkte på trygghet och utmaningen det innebär att leva ut sin dröm och vad som händer om den inte exakt stämmer överens med förväntningarna. Och hur jag under fyra månader utmanade mig själv varenda dag.

Jag tänker på hur livet har förändrats sedan dess. Vem jag var för ett år sedan kontra vem jag är idag. Var i mitt liv jag befinner mig. Hur otroligt mycket jag lärt mig om mig själv. Alla platser jag sett och alla människor jag träffat.

Men någonstans tror jag att jag la varenda liten partikel energi jag hade i de där fyra månaderna. Och när jag kom hem så var den slut. Eller åtminstone otroligt avmattad. Och att jag istället för att fokusera på mig själv har lagt väldigt mycket av min energi det här året på att fokusera på andra. Och att jag vill ha den tillbaka. Min fokus. Min energi. Behöver ha pusselbitarna på plats. Alla hästar in i ledet etc.

Jag behöver hela mig så jag kan ge dig hela mig.”

La Linda vintipsar: Fat Bastard Shiraz

Jag kan inte speciellt mycket om vin. Jag vet vad jag tycker är gott och vad jag tycker är mindre gott. Men sedan om det smakar lakrits eller tjära eller hallon, det vette gudarna. Men jag tänker ändå ta på mig rätten att få tipsa.

Det första vinet jag tänker tipsa om heter Fat Bastard. Förmodligen det roligaste vinnamnet någonsin. Vanligtvis brukar jag tycka att coola namn på viner gör att de känns billiga och oseriösa men historien bakom det är så rolig att det inte gör något. Namnet kom till av en slump då de två vinmakarvännerna experimenterade i vineriet och lät vinet ligga extra länge på sin jästfällning. När de dagen efter smakade på vinet var det mjukt och fylligt och en av dem utbrast ”now that is what you call a fat bastard!”

Till vinet vid just det här tillfället nedan åt vi hängmörad entrecôte med sallad och bearnaise-sås. En vinnande kombo. 89 pix på systemet. #nomnom. Och drink responsibly och allt det där. Yadiyada.

Välkommen!

Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!

På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.

» Läs mer och kontakta mig här!

Sök

Poddar

Gratis guide!

Translate

Arkiv
Kategorier