Venice

Änglarnas stad. Jag har alltid undrat var det uttrycket kommer ifrån. I vilket fall som helst så anlände jag precis hit. Cadillac Hotel, Venice Beach heter adressen och kolsvart är utsikten från mitt rum på fjärde våningen. Förutom blinketiblinket från Santa Monica pier någon kilometer bort. Det sägs dock att det ska ligga en strand och lite palmer här i krokarna. Jag får kika imorgon bitti.

Det är verkligen helt galet hur lång plajjan är här. Det sträcker sig i stort sett från stadsgränsen vid Malibu någonstans och sedan så långt man kan se. Att hitta en plats för parasollen här kan inte vara några större problem.

Att köra hit från Santa Barbara var lätt som en plätt. Allt tack vare min vän GPS-ladyn. Pålitlig som regn på midsommar. Och när man kör fel så skriker hon inte åt en utan räknar snabbt och snällt om. I love her. Och bilturen i övrigt? Som vanligt. Fantastiska vyer, låååååånga stränder och vatten så långt ögat kan nå. Enrique Iglesias på radion (brr). Och ännu en helt fantastisk solnedgång. Jag körde genom Malibu och hoppades få se lite kändisar och coola hus, men no such luck. Jag såg dock en hel massa murar och enorma grindar. Skygga typer, de där celebriteterna.

Nu ska jag ta på mig jeans (kjolen blåser bara upp runt öronen) och knalla ut och se om jag kan få mig något att äta här i Venice. Och nu regnar det. Jag trodde aldrig det regnade i LA. Ibland ska väl jag överraskas jag med.

Malibu. Dock bara början, flådflådet kom senare.

On the road again

Solen sken och stereon poppade Katy Perry när jag och min GPS-lady fortsatte söderut längs med ettan igår. För det mesta var vi överens, hon och jag, men ibland gjorde jag små avstickare i småstäder längs vägen och då blev det ett himla tjat om ”re-calculating”.

Hon tyckte inte att jag skulle åka fina ettan till Santa Barbara utan trista 101 (”riktig” motorväg, booring) men hon var förvånansvärt vänlig även fast jag trotsade henne. Hon bara räknade om och så var vi vänner igen. Sedan slängde hon upp mig på en alldeles fantastiskt fin väg i bergen. Som tack för trotset  liksom.

Lämnar San Simeon.

I Morro Bay väntade surfarna in vågorna.

Den här lilla killen var helt galet duktig!

Jag i Morro Bay.

I Pismo Beach får man inte fiska musslor.

Äntligen lite riktiga palmer!

Ingen lifeguard on duty.

Vid Cachuma Lake finns det en supermysig camping med en helt galen utsikt.

På ingång mot Santa Barbara.

Magi i Big Sur

Det är svårt, om inte rent ut sagt omöjligt, att beskriva hur vackert det är längs med Pacific Coast Highway, speciellt biten genom Big Sur. Det är backigt och krokigt och fantastiskt och man får svindel ungefär var 20:e sekund. Och när solen går ner tappar man nästan andan.

Sedan blir det kolsvart. Så kolsvart att man inte ser handen framför sig om man stannar bilen och stänger av alla lysen. Men jag har aldrig sett så många stjärnor i hela mitt liv. Magiskt.

Nu; Santa Barbara.