Dagen då jag besteg en vulkan (eller, en helt vanlig tisdag)

Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle bestiga en vulkan i Nya Zeeland ett år senare hade jag förmodligen, om inte pekat och skrattat, så åtminstone himlat med ögonen lite. Så när jag i förrgår stod vid starten av Tongariro Alpine Crossing med utsikt över Mt Tongariro, Mt Ngauruhoe (Mt Doom i Lord of the Rings) and Mt Ruapehu i Tongariro National Park var det nypa sig i armen som gällde. Det, och att fråga sig själv lite lätt vad i hela friden man gett sig in på.

Tongariro Alpine Crossing sträcker sig 19,4 kilometer över  den aktiva vulkanen, som högst är man uppe på nästan 1900 meter, vilket innebär ett stigning på ca 1 km. Och vilken stigning sedan. Alltså, jag hade för mig att jag var i hyfsat bra form, iaf var jag det innan jag åkte till NYC, men jag måste ha tappat den där konditionen någonstans i East Village för med mig härom dagen var den icke. Hurk och fy vilken pina klättringen var.

Betongben och onda knän var resultatet dagen efter, men stolt som en tupp var jag! Och så belönade jag och tjejerna oss med lite bubbelbad på hostellet efteråt. Nu efteråt är jag otroligt glad att jag gjorde det, för vackrare än så här, det blir det nog inte.

När vi begav oss låg molnen över bergen.

Mount Ngauruhoe som dubblar som Mt Doom i Lord of the Rings, låg bredvid.

Devil staircase gjorde skäl för sitt namn, 250 trappsteg direkt importerade från helvetet.

Och sedan blev det brant. Det ser inte så läskigt ut här, men det gällde att inte kliva fel, för då bar det av rakt ner i avgrunden.

Så här röd och fin blir man av att klättra i berg.

Men det var det värt. Uppe på toppen väntade den här utsikten över den röda kratern. Helt otroligt.

Sedan bar det av lite nedåt till Emerald Lakes.

För att komma till dem var man tvungen att kana nedför vulkanen i lös lavasand. Ruskigt läskigt och brant. Det ser inte så långt ut, men kolla prickarna längst upp på berget. Människor.

Nere i nästa krater fick man en fin utsikt. Röken är ånga från vulkanen.

På väg ner hittade jag lite snö som låg kvar på berget och passade på att kasta lite snöboll.

På dessa krokiga stigar gick vi över tre timmar, de tog aldrig slut! Men vi fick njuta av en helt okej utsikt under promenaden.

En magisk plats i bergen.

Fantastiskheterna fortsatte bara hagla igår. Vår guide tog med oss till en smått magisk plats uppe i bergen dit vägen var krokig och dammig och gick längs branta bergvägger och hisnande stup. Men till slut hamnade vi här, på Blue Duck Lodge och Whakahoro, på en fårfarm där vi åkte jeep jättefort, upp och ner på jättebranta vägar, hängde med världens skönaste vallhundar, paddlade lite kanot i regnskogen och njöt av lugnet. Ja, efter äventyrandet, that is.

Ser ni de krokiga vägarna? De åkte vi på.

Jag och vovvarna i den jätteöppna bilen.

Så här branta var vägarna. Eller vägar och vägar. Och vovvarna sprang framför och runt och bakom bilen som galna. Helt otroligt att de inte blir påkörda!

Keith och Stefan hängde med vovvarna bak på flaket.

Me likey vovvarna dårå.

Här ner i regnskogen klättrade vi.

Där nere väntade en helt magisk plats. Som jag paddlade runt i. Genom grottor och runt vattenfall. En alldeles vanlig måndag liksom.

Magiskt.

I den här stugan bodde vi allihopa. Jag har blivit värsta braiga camparen.