Soffis har gett sig tusan på att hon ska släpa ut mig i den 30-gradiga indianvärmen och sola. Jag. Sola. Jag som inte äger ett enda solvänligt pigment, iaf inte i mina ben. Men off we go till Almenäs, där ska vi ligga och steka våra blekfeta kroppar och spana på mindre blekfeta snyggos som spelar beachvolley och spänner sig.
Ciao!
Varför frågar man när man inte vill veta? Varför luskar man när man inte klarar av det man får reda på? Varför utsätter man sig för det? För att få kontroll? Jag förlorar den ju bara ännu mer. Helvetesfan.
Flughelvetena har surrat runt mig hela natten. Inte mycket sömn där.
Pappsen är en sån där hemsk morgonmänniska och skuttade upp redan runt halv sex. Efter att han diskat och fejjat runt så joinade han mig i vardagsrummet och när han slog sig ner i den väldigt knarriga fåtöljen så vaknade jag till liv. Då förflyttade jag mig in till hans sovrum och fortsatte nanna. I en säng. O du gudomliga säng. Jag har inte sovit i en säng på 3 veckor nu. Heavenly.
Ikväll kommer min allra bästaste vän Soffis till stan. Vi ska sätta oss på väl vald uteservering och försöka sammanfatta allt som hänt sedan vi sist sågs för drygt ett år sedan. Det torde ta ett tag, så Rådhuset och deras halva-priset-hela-kvällen skulle ju sitta mighty fine.
Han ringde precis. Han var hos sina föräldrar, inte i Varberg. Han hade precis hört mitt meddelande. Vi pratade om vad vi gjort sedan sist, jag fnittrade lite när jag hörde om hans ”fritagning” av en vän som fått i sig lite för mycket i lördags. Han berättade om sin systerson som blivit helt sjövild när han kommit. Han hade saknat honom så. Jag vet hur det känns.
”Du sa att du saknade mig..”. ”Det gör jag ju..”
”Finns det någon chans att det kan bli vi igen…?”. ”Det vet man aldrig. Efter regn kommer sol..”
Positivt? Jag är fruktansvärt kluven inombords. Men jag tror det. Tid läker. Fortfarande.
”Man vet aldrig vad som händer..”
Helvete. Jag ringde till honom. Jag kan fan inte hålla mig borta. Men han svarade inte. Och jag hade inget att säga. Och jag lämnade meddelande. Och hade inget att säga. Han vet allt jag har att säga. Och så kom en katt med en halv svans in på pappas tomt och purrade. Och jag la på. Utan att egentligen säga något.
Helvetes jävla fuck. Och jag har inget mer att säga. Hjärtat gråter blod.
Till och med pappa säger dumhuvud. I know. Fucking jävla dumhuvud.
Han kommer inte att ringa. Han vill inte mer. Jag vill hela tiden. Fanfanfan.
Så känns det just nu.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer