Döskalledag.

121221-01

Idag gömmer jag mig bakom min nya sjal. Den har döskallar på sig. Mycket passande för dagen. Den innehåller nämligen huvudvärk och ett molande illamående.

Det kan hända att jag drack lite för mycket rödvin igår. Det är så att Silver har flyttat lite temporärt över julen. Det blev så att jag igår tog katt och pick och pack och tog en taxi till Högdalen där Åke väntade med majssoppa (vansinnigt gott) och en hel massa rödvin. Och så pratade vi hjärta och smärta och alldeles för länge om de olika sätt som jorden kan gå under på och åt hemgjort godis och, just, drack skitmycket rödvin. Och det blev oförskämt trevligt och toksent och så sov jag över där och var tvungen att kliva upp i tok-ottan.

Men nu är det bara två timmar kvar av det här arbetsåret och jag har fått julgröt och är nästan klar med alla tidsinställda uppdateringar inför ledigheten. Så jag är ganska nöjd ändå.

Julbord på Villa Källhagen.

I måndags var det dags för julbord med jobbet. Lite så här såg det ut.

Jag

Så här såg jag ut. Lite lockig och så. Bakom mig är mitt lilla jobbhörn.

Kontoret

Vi hade lite förmys på kontoret innan. Jag blev lullig på en mugg vinglögg. Livsfarligt.

Villa Källhagen

Sedan åkte vi ut till Djurgården och Villa Källhagen.

Villa Källhagen

Där hade man julpiffat och fint.

Villa Källhagen

Taket var lustigt och lamporna himla fina.

Julöl

Och sedan blev det julöl. Och en halv snaps som gjorde magen morrig.

Julmat

Och julmat. Nomnom. Kalvsyltan är bäst. Folk tycker jag är lite konstig för det.

Lina och Petra

Mina fina bordsdamer Lina och Petra. Petra hetsade oss till att sjunga tre snapsvisor på under fem minuter. Det, mina damer och herrar, är min chef.

Örhängen

Och så fick jag julklapp av storchefen. Ett perfekt komplement till EA-garderoben. Tokfint.

Djurgården

Så här vacker utsikt hade vi. Ser ni Nordiska Museet där borta? Det ser ut lite som Narnia. Dit bort gick vi sedan i natten i sakta snöfall. Lite vardagsmagi.

Den nakna sanningen.

Ledsen

Ingen censur. Inget skyddsnät. Det här är jag. Och jag gråter.

Jag går Hornsgatan fram. Denna aveny av mörker och möjligheter. Vinden och de små snöflingorna piskar mitt ansikte som att jag gjort mig skyldig till ett brott.

Min livsgnista finns där framme någonstans. Jag försöker stappla ikapp den men likt en lemlästad kämpar jag förgäves. Ljuset dämpas mer och mer och den grå, bistra natten tar över.

Besvikelsen gnager på mig inombords. Över att inte räcka till. Vara mer. Duga. Synas.

Jag känner orken rinna ur mig som ur ett läckande såll. Samtidigt som bekräftelsehoran inom mig klöser mina inälvor blodiga och uppmanar mig att försöka igen.

Jag vill inte. Jag vill inget hellre.

Sedan gråter jag.

Trott chey.

Hej hörrni, god kväll. Hur mår ni i snömodden?

Jag är precis hemkommen från julbord med jobbet och jag tror att antingen har jag ätit för mycket eller så har jag dragit på mig den där fruktade kräksjukan för jag känner mig en aning funky nu. Sådär muttrig i magen och ett lätt, konstant illamående. Jag hoppas att jag sover bort det.

Promenerade från Villa Källhagen borta på Djurgården in till Östermalmstorg i lite småsnöande sådär. Älsk. Sådana stunder är inte hjärtat fullt lika tungt.

Bilder från julbordet får ni se en annan dag, just nu tänker jag bjuda på bilder på mig och ungefär som jag känner mig just nu.

121217-01

Trött. Så rackarns trött. Var hos nya psykologen idag för andra gången och hon konstaterade att jag fått ett bakslag/återfall i depressionen. Håhåjaja. Jag visste ju egentligen det men har inte velat erkänna det för mig själv. Det känns halvkul med den här två-steg-framåt-ett-steg-bak-dansen som jag håller på med just nu.

121217-02

I onsdags var jag och fyllde i min tatuering igen. Det står ”mod”, som ni säkert redan vet. Fast åt andra hållet då. Photobooth vänder ju på bilderna. Och ärligt talat är jag snyggare åt det hållet. Alla borde se mig i spegeln istället.

121217-03

Och så får ni se en bild på min lugg som jag lyckades lite extra bra med idag. Fick tillåmed beröm av storchefen. Lite 40-talsglammigt sådär. Så vi avslutar på plussidan.

Så. Sov gott nu.

Jag saknar dig.

Vissa dagar tror jag att jag har accepterat det. Att du inte vill finnas i mitt liv längre. Vissa dagar kan jag nästan glömma saknaden.

Andra stunder, som just nu, kommer den som en käftsmäll. Frustrationen över att inte förstå och inte få prata med dig gör mig apatisk. Det skulle vara så mycket lättare om jag bara kunde släppa det. Om jag bara kunde låta det vara och gå vidare.

Men jag vill inte. Hur gör man då?

Välkommen!

Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!

På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.

» Läs mer och kontakta mig här!

Sök

Poddar

Gratis guide!

Translate

Arkiv
Kategorier