Reklamsamarbete med upplevelse.com
Förra helgen var jag, som ni vet, på fiskpedikyr för första gången. Som en del i ett samarbete med Upplevelse.Com så skulle jag få prova på denna aningens skumma skönhetsbehandling där små, små, tandlösa fiskar nibblar bort död och skadad hud från fossingarna.
Jag hade tid hos Östermalms Hudvårdsklinik klockan ett och fick direkt dyka ned i fisktanken med fötterna. Och herre min je, fiskarna var som pirayor. Det var som att de inte blivit matade sedan Gud var barn. I början så kittlade det något enormt men efter en kort stund så kändes det mest som att ha fötterna i kolsyrat vatten. Alternativt att fötterna somnat. I Norrland brukar det kallas att ”få kolsyra i fötterna”.
I början var det spännande och aningens skumt att fiskarna festade loss på fötterna men det blev ganska snabbt långtråkigt. Behandlingen var behaglig men efter en dryg halvtimme av att dingla med fötterna utan motstånd så hade de somnat på riktigt. Tjejen som hade salongen tittade till mig då och då men tyvärr så uteblev fotmassagen som utlovats i produktbeskrivningen efteråt. Det var bara på med skorna och iväg. Något av en besvikelse.
Fiskpedikyr är en häftig upplevelse men som behandling skulle jag nog föredra en vanlig hederlig pedikyr med skrubbning och massage och hela kitet. Efter fiskpedikyren var fötterna visserligen mycket mjukare än innan men det är som sagt en väldigt mild behandling, ingen genomkörare direkt. Även om jag och fiskarna bondade.
Efteråt frågade jag lite om renlighet och så och ägaren sa att de byter vatten varje dag, har max tre behandlingar om dagen samt att någon kommer och rengör tanken två gånger i veckan. Fiskarna får även vanlig fiskmat, dock föredrar de död hud. Nomnom liksom.
Är ni sugna på att testa fiskpedikyr så läs mer om behandlingen här.
Alltså, det här med Carpe Diem. Vissa dagar måste liksom vara okej att bara skita i att carpa. Vissa dagar måste få vara sådana där som man bara sover sig igenom, kollar på serier och ingenting överhuvudtaget som är värt att notera händer. För annars skulle jag just nu bli sjukt stressad av det underbara höstvädret där ute och allt annat fint jag missar.
Här ovan har jag spenderat de senaste dagarna. I sängen. Med katten och pandorna som enda sällskap. Och så klart Applemaskinparken och tonvis med serier och nässprayen och te-balje-koppen och näsdukar och vadhelst som finns i kylen att äta som jag kan värma i mikron eller äta som det är. Och jag har inte gjort ett dyft som är värt att komma ihåg.
Att vara sjuk är typ det värsta som finns. Och inte bara för att det är jobbigt och gör ont, utan för att det är så satans tråkigt att vara orkeslös. Imorrn vill jag vara frisk. Okej? Okej.
Denna afton har jag spenderat med att rensa i mitt sociala onlineliv. Härom kvällen var det Facebook som fick yxan, jag rensade bort drygt ett 50-tal personer som jag inte har någon slags givande relation med. Och i kväll var det Twitters tur.
För ca två veckor sedan stängde jag ner mitt twitterkonto. Det var dags för en paus. Efter för mycket drama, för många känslor av utanförskap, otillräcklighet och för mycket ont i magen så bestämde jag mig helt enkelt för att lägga ner allting ett litet tag. Andas. Försöka hitta lugnet utanför det konstant rusande hamsterhjulet och hitta en nivå där jag kunde delta i detta utan att låta det ta över mig.
En strategi har format sig de senaste dagarna och nu har jag satt fart på den. Från att ha följt över 400 personer följer jag numera bara en handfull människor, nästan uteslutande goda vänner till mig. Resterande människor som jag vill följa har jag lagt till i privata listor. På så sätt har folk ingen aning om jag följer dem eller inte samt att jag inte behöver bevittna konversationer som jag kanske skulle anse jobbiga.
Detta är på inget sätt något elitistiskt ställningstagande gentemot specifika människor utan enbart ett sätt för mig att må bättre i mitt sociala onlineliv och fokusera på de människor som ger mig energi och är viktiga för mig.
Så. Det var det. Nu ska jag återgå till att prata bebisspråk med pandan.
Jag väljer att kalla det här inlägget något i stil med ”saker man kan göra när man är skitförkyld och redan har hostat upp lungorna och snytit ut hjärnan”. Jo, förstår ni, då kan man kika på San Diego Zoos Panda Cam.
I slutet av juli kläckt nämligen mamma Panda en liten bebispanda och hen är ju så söt så att man nästan dör av sött. Mamma Panda är inte så tokig hon heller, den där lurvmagen som pustar, men vill ju bara nussimulligossa in sig i den!
Just nu sover både mamma och bebis Panda men tidigare idag var det tvättning och lite kurragömma på agendan. Älskar när mamma Panda lyfte upp bebispandan och typ körde någon slags cirkussaltomotal med det lilla stycket.
Sådär. Dagens naaawwww-dos avklarad.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer