A Fendi baglady. But a baglady.

Här sitter jag med huvudvärk, försöker nöta in något om copyright och chattar med Mark i New York. Vi snackar lägenheter, stadsdelar och hiskeliga bostadspriser och det pirrar lite i magen, en härlig blandning av förväntan och ren och skär skräck. Nu är det ganska precis fyra månader tills jag sätter mig på planet till New York och ingenting är klart. Jo, jag har hyrt ut min lägenhet här i Stockholm, vilket betyder att just nu har jag ingenstans alls att bo i september. Bra planerat.

Sådär, nu har jag iaf skickat iväg ett gäng mail med bostadsförfrågningar. Bollen är i rullning. Nervigt värre.

Hopp om livet

Idag ser La Linda ut så här. Solen skiner och det är hopp om livet.

En sväng till Gamla Stan

Gamla Stan är den del av city där jag nog spenderat minst tid sedan jag flyttade till Stockholm. Den lilla ön är för det mesta nedlusad med turister, folk rör sig långsammare än sniglar och varannan butik är någon gräslig souvenirbutik med älgar i skyltfönstret. Det är lite synd, för Gamla Stan är en väldigt vacker stadsdel och otroligt mysig. Som igår, när jag och min kurskamrat Nina åt middag på Vapiano och sedan promenerade över till Skeppsbron för ett (svindyrt!) glas vin på underbara Le Bar Rouge. Inget folk ute, solnedgång och vacker arkitektur. Jag är verkligen novis på Gamla Stan, det visade sig nämligen att jag aldrig sett Stortorget. Ett par ljumma sommarkvällar kan jag nog tänka mig att strosa omkring här. När turisterna har somnat.

Pesto med pappardelle och pinjenötter, mums!

Merlot och min upphovsrätt. Och andras.

Gamla stan.

Nina på Rouge, stället med världens härligaste kindpussande servitör.

Sauvignon Blanc är det nya rosé.

Vanilj med krossad choklad

Man skulle kunna dra slutsatsen att jag var lite för hungrig och grinig för att ta gårdagens bakslag med ro. Man skulle också kunna dra slutsatsen att man inte kan läka ont med mer ont.

Dessa slutsatser kom jag fram till när jag först brände fingret på det där läskiga värmeelementet i ugnen (en underdrift, det var 200 grader varmt), skrek i högan sky samtidigt som jag reste mig upp för att köra ryggen rakt in i den öppna kylskåpsdörren (varför den var öppen är ännu en gåta). Här någonstans var jag så irriterad på min egen klantighet att jag drämde andra handen i bordsskivan och skrek ”jävla helvetes f***a!!” väldigt högt. För att make a point liksom. Den enda poängen som gjordes var att jag var klantig och rätt så omogen. Och nu även hade ont i handen.

Så då åt jag glass och kylde fingret samtidigt. Glass hjälper nästan alltid.

Välkommen!

Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!

På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.

» Läs mer och kontakta mig här!

Sök

Poddar

Gratis guide!

Translate

Arkiv
Kategorier