Amor vincit omnia

Allt ordnar sig till slut. På ett eller annat sätt. Jag har hört de orden så många gånger de senaste dagarna att jag nästan börjar tro på dem.

Allt händer av en anledning. Allt har en mening. Vad detta har för mening har jag inte räknat ut än. Förhoppningsvis går vi båda ur detta som starkare människor. Människor som fallit ännu en gång. För det är inte fallet som definerar oss, det är hur vi reser oss upp. Jag önskar jag fick hjälpa honom upp.

Jag kan leva utan honom. Jag vill bara inte.

Amor vincit omnia – Kärleken övervinner allt. (Tack Jezz..)

Det är inte synd om mig. Men jag har också ett hjärta.

Vissa människor känner sig benägna att döma andra människors handlingar trots att de inte är det minsta insatt i vad som orsakade handligen eller vad som ens hände. Så också mig.

Jag vet att jag satt mig själv i den situationen jag är i. Han har all rätt att vara förbannad, ledsen och besviken på mig. Till och med att hata mig. Han har varit underbar mot mig. Och jag krossade hans hjärta. Jag försöker inte förminska hans smärta eller ta ifrån honom hans rätt att känna det han känner.

Men jag är mänsklig. Människor gör misstag. Jag gjorde ett enormt sådant. Och jag säger inte att det är okej eller att det finns någon ursäkt. Det finns det inte. Men förhoppningsvis övervinner kärlekens styrka misstagets.

Det är inte synd om mig. Det har jag aldrig påstått. Jag är förkrossad. Jag älskar honom otroligt mycket och han är den enda som betyder något för mig. Jag kommer kräla i stoftet och göra allt som är i min makt möjligt för att han ska förlåta mig. Och kanske kunna lita på mig igen. För han är den jag vill leva med resten av mitt liv. Den enda.

Jag älskar dig Christian. Och jag tänker bevisa det för dig. På alla sätt jag kan.

Avdomnad

Sitter i bilen hem till Övik. Tårarna hade ett kortare uppehåll men nu rinner de obehindrat igen.

Det skulle ju vara vi till slutet. Vi skulle bli gamla ihop. Han skulle få behålla håret som sin pappa och jag skulle slippa rynkor som mamma. Vi skulle ha två barn. Och radhus. Lagom stor gräsmatta. För det är inte kul att klippa gräs.

Och nu har jag förstört det bästa som hänt mig. Helvetes jävla jag. För vad? Allt känns fel utan honom. Att äta, att sova. Att andas.

Inget är värt det.

Tårarna som aldrig tar slut

Hur kan man vara så avdomnad i kroppen och ändå kännas som att man slits sönder innuti?

Jag har gråtit så mycket att jag undrar när gråten tar slut? Eller är det som papper? Återvinningsbart? Jag skulle föredra gråt som olja just nu. Fossila bränslen.

Jag hämtade upp tvätt från tvättstugan. Och där hängde de. Skjortan han köpte på Lager 157 för några veckor sedan. Den ljusblå som passar så bra med de nya manschettknapparna. Och Lacostetröjan som är så underbart mjuk. Jag luktade på dem men nu luktade de bara sköljmedel. Inget C alls. Och jag grät. Tårarna gjorde nya fläckar på skjortan. Och jag vek ihop tvätten och la in den i hans garderob. Och jag grät ännu mer. Och jag sorterade om hans t-shirts. Vitt med tryck. Vitt utan tryck. Svart med tryck. Svart utan tryck. Piké. Och så allt färgglatt. Och så grät jag ännu mer.

Imorrn åker jag till Övik. Ger honom det han vill ha. Respekterar hans önskan. Även fast jag vill klänga mig fast och be honom att stanna. Jag låter honom andas. Även fast jag själv kvävs.

Älskar dig.