Bebisälgar och luddiga horn

För fem år sedan besökte jag för första gången Älgens Hus i Bjurholm i Västerbotten och sedan dess har jag tänkt många gånger på att åka tillbaka. Och när vi plötsligt i somras hade en treåring som behövde miljötränas lite med hjälp av älgar så uppenbara sig min chans att klappa bebisälgar igen!

Jag menar, kolla på detta? De är ju helt magiska! Bara superlånga ben och stora öron och en mjuk mule! Som en giraff fast utan halsen som går till månen – underbart!

Förra gången jag var där så var älgkalvarna ungefär en månad gamla och årets kalvar låg däromkring med. De låg mest och sov hela tiden och sprang i sömnen precis som hundarna gör. Och samtidigt rände det runt en massa ungar och skrek och klappade inte superförsiktigt så att säga. Tåliga älgbebisar var detta.

Jag har tidigare tänkt att dessa horn man ser på väggar hos folk är efter älgar som skjutits och tyckt det varit lite morbitt. Men det är ju faktiskt så att älgarna tappar sina horn varje år så det kan ju faktiskt vara så att det är horn man hittat i skogen! Så länge de inte sitter fast på skallen där på väggen dårå.

Alltså här är Linda i sitt bästa element. Jag hade kunnat sitta och klappa älgbebis hela dagen utan problem. Vilken upplevelse. Jag är så glad och tacksam att den här platsen finns!

Vilmer var först inte superpepp på idén att klappa älgar men efter lite köttbullar och med en glass i handen så blev han riktigt modig och vågade sig fram till älgkalvarna och klappa, även utan att sitta i pappas knä!

Det finns naturligtvis restaurang på plats med älg på menyn. Jag åt grytan och den var mums!

Även de vuxna älgarna var tillgängliga och sugna på klappar och jag vill bara säga att, om du får möjlighet att klappa levande älghorn någon gång – ta den! Det är en otroligt cool och konstig upplevelse för hornen är så klart helt annorlunda jämfört med varianten som hänger på väggen.

Hornen är täckta av päls och varma, which makes sense så klart då de ju är en levande del av älgen. Men otroligt häftigt att få klappa. Fick även klappa mule. Snel älg.

Rekommenderar varmt ett besök till Älgens Hus!

Hur gick den där bloggutmaningen egentligen?

För ganska precis 1 månad och 2 dagar sedan deklarerade jag storstilat min comeback till bloggen och meddelade att jag minsann skulle blogga varenda dag i juli månad.

Det var stora ord. Man skulle kunna kalla det megalomani. Eller bara höga ambitioner.

Och precis som vi alla visste redan innan så gick den ju käpprätt åt helvete. Nio blogginlägg på 31 dagar ger en success rate på 29% så riktigt varje dag blev det inte direkt. MEN – dessa nio inlägg är fortfarande två stycken mindre än vad jag skrev under HELA 2023. Så jag tänker se det som en win.

Poängen med den här bloggutmaningen var ju egentligen inte att producera så många blogginlägg som möjligt utan snarare att börja tänka i blogg igen. Att bli taggad på bloggen igen! Att ta bilder med syfte att dokumentera vardagen och fundera på bloggrubriker och faktiskt också läsa bloggar mer frekvent för inspiration. Och om man tittar genom linsen av det syftet, ja då tycker jag att vi kan arkivera projektet under ”lyckat”!

Den senaste månaden har jag plockat fram systemkameran mer än jag gjort under hela det senaste året och generellt tagit mer bilder än bara för att lägga upp på Instagram Stories. Jag har en massa utkast i wordpress som jag funderar kring och jobbar på och kanske viktigast av allt – jag gör det helt och hållet för min egen skull (eller okej, till 97% i alla fall).

Så nej, jag kanske inte bloggade varenda dag under juli men bloggpeppen har smugit sig på och 2024 verkar bli ett bra mycket starkare bloggår än 2023. Så mission accomplished.

OS-simning och företagande – samma lika?

Jag är egentligen inte så sportintresserad men har haft OS på i bakgrunden lite från och till i veckan. Kollat in främst sådana lite mindre uppmärksammade sporter som MTB och luftgevärsskytte (och Simone Biles revansch så klart!) men lyckades landa på Sarah Sjöströms semifinal igår på 100 meter frisim.

Sarah Sjöström är en idrottare som ligger mig lite extra varmt om hjärtat då jag faktiskt träffat och ätit lunch med henne en gång för 15 (!) år sedan. Då var hon nyfyllda 16 år och hade precis haft sitt första stora VM då hon både tagit guld och slagit ett världsrekord. Sådana här gånger älskar jag verkligen bloggen för självklart skrev jag om det när det begav sig!

Jag minns att jag tyckte väldigt mycket om henne, hon var väldigt öppen och avslappnad och rolig! Och så klart skitcool, en sån där person man vill bli kompis med.

Därför vrålade jag lite extra högt då hon sista 10 meterna i dagens final kom från ingenstans och plockade hem guldet, hennes första på 100m frisim i OS- eller VM-sammanhang. Och hennes genuina lycka och förvåning efteråt var ren glädje i själen.

Direkt efter vinsten intervjuades hon vid bassängkanten av Isabel Boltenstern (som jag också känner litegrann via influencervärlden) och hon var så rörd och chockad och svamlade verkligen och det var så härligt att se den helt ofiltrerade och genomlyckliga Sarah!

”Jag har nog aldrig överraskat mig själv så mycket i hela mitt liv!” skrattgrät hon i intervjun.

Hon berättade att hon drömt i början av året att hon skulle vinna just den här grenen och pratade även om hur hon aldrig varit så mycket i sitt eget lopp som idag, så mycket in the zone och bara fokuserat på alla detaljer hon tränat på för att förfina sin egen teknik för att maxa prestationen.

Och det slår mig, när hon pratar andningsmönster och teknik att detta är ju så brutalt nördigt. Och jag älskar ju nördar! Jag tittar ofta på intervjuer när skådespelare intervjuar skådespelare för då blir det ofta jättenördigt kring just hantverket och det älskar jag. När människor pratar om något de verkligen älskar. Hade inte väntat mig att det var dit vi skulle komma med olympisk simning idag men där är vi tydligen nu!

Och så tänker jag på att simma OS och driva företag är inte så annorlunda egentligen. Det är bara ner med huvudet och stay in your lane. Fokusera på att göra din grej och kom ihåg att andas då och då.

Och så är jag så himla glad för Sarah. När vi sågs var hon 16-åringen som precis äntrat världsscenen och jag skulle fylla 30 och var också på väg att hitta rätt i världen.

Och här är vi nu. Hon är nu 30 som jag var då. Vissa är helt enkelt lite snabbare med att hitta rätt här i världen än andra.