En av mina favoritsaker med sommaren är dessa ljuvliga näräventyr jag och min familj gör på semestern. Och nu när min systerson Vilmer börjar bli lite större (han fyllde 3 i maj) så blev utbudet plötsligt så himla mycket större!
Det måste vara en av mina favoritsaker med att ha en liten person i mitt liv – att se världen genom hans ögon. Hans förundran! Den skulle man ju vilja kunna tappa på flaska och sälja dyrt.
Källarbackens saga är en sagoskog som ligger utanför Sidensjö ca 2 mil väster om Örnsköldsvik. Där slingrar sig en stig där man byggt upp olika sagomiljöer från bland annat Bockarna Bruse, Guldlock och De tre björnarna och Hans och Greta. Perfekt för barn med sagosinnet kvar men även för oss vuxna som vill ha lite mer magi i vardagen.
Man går in via den här stora ”borgporten” och en person i mantel välkomnar in en. Förundran på en gång!
Detta kan vara min favoritbild på Vilmer genom tiderna. Kolla ansiktsuttrycket!
Första stoppet är trollskogen och här gömmer sig trollen under bron och bakom trästammarna. Trollen var, likt grävlingen, inte på riktigt så klart utan figurerna är gjorda av lite av varje, papier maché, trä, metall, tyg eller andra kreativa material.
Vilmer tyckte grävlingen var lite halvläskig men var samtidigt ruskigt fascinerad. Tror den här bilden är definitionen av skräckblandad förtjusning.
Mormor skulle hållas i handen hela vägen. Knappt ett steg togs utan ett fast grepp om mormor, åtminstone första kvarten. Speciellt när man anländer hos Guldlock och hennes tre björnar (med tre olika höjder på rummen i huset – hur fint!!), då måste man hålla hårt i mormor.
Hos Vinterhäxan blev han lite modigare, det var nog ungefär samtidigt som han insåg vilken bra stig det här var ett hoppa jämfota på!
Och sedan hittade vi jättestora blåbär och det funderades lite på vem som skulle äta dem egentligen. Den jättejättestora björnen?
Personligen blev jag så kär i de här mossklädda stolarna, så vackra! Undra om man skulle kunna göra en sådan hemma på gården själv? Och hur gör man för att den inte bara ska tokmögla på en gång?
Tomteskogen och sedan kom vi till Hans och Greta! Mamma älskar verkligen när jag tvingar henne vara med på sådana här bilder. 😅
Man har även byggt upp miljöer inne i husen så att man kan kika in och se vad det var för godsaker Hans och Greta smaskade på hos trollpackan eller hur vargen såg ut där han låg i sängen hemma hos Rödluvans mormor (efter att han ätit upp henne, vad är det för sagor vi tagit med oss egentligen??).
Vilmers spegelbild framför fönstret med allt godis är priceless! 🥰
I slutet av sagostigen kommer man till caféet där det även finns en lekpark och djur! Självklart min favoritdel av turen.
Kaninen var supersocial och mumsade glatt på maskrosbladen jag plockade. Och i dammen fanns ett helt gäng helt nykläckta ankungar! Tror de var två dagar gamla. Jackpott för en djurälskare som jag!
Jag sprang på kvinnan som skapat den här platsen – Sofia Olsson – och bytte några ord, både om ankor och höns och den här mysiga skogen. Jag imponeras så av människor som skapar sånt här bara ur sin fantasi och sin egna händer. Heja Sofia!
Caféet var ljuvligt med gammaldags inredning och den här fina anordningen utanför. Blev ruskigt sugen på att göra samma sak hemma då jag har både ett sånt underrede till en gammal symaskin och ett gammalt degtråg som jag fyndat på loppis.
Inne i caféet fanns ett bord prytt med gamla bokmärken under en glasskiva och jag fick flashbacks till mina bokmärkesbytardagar. Jag minns när jag var typ 9-10 och gick runt i grannskapet och sålde bokmärken för säkert 10 kronor styck (för dig som inte var med då – det är jättemycket). Entreprenör redan då men med kanske lite att lära kring prissättning.
Vi köpte mat och glass i caféet och satte oss på verandan. Vilmer blängde först lite på dem som lekte med ”hans” gunga vid lekplatsen. Sedan upptäckte han att jag fotade och uppmanade ”ta en bild på mig!”.
Sedan lekte han i lekparken – och upptäckte uppfinningen som är studsmattan. Den var succé! Och det blev några svängar i rutschkanan om man säger.
Det är en alldeles vanlig onsdag här på min lilla plats på jorden. En sån där dag som man längtar efter hela året. Då det inte finns en pinal på schemat, vädret är lagom och världen runt en är på sitt mest prunkande och färgglada humör.
En sån där morgon då man släpper ut hönsen och sen går och plockar lite jordgubbar i köksträdgården till frukostyoghurten.
Titta förresten så fin hönsgården blev med nytt nät! Tidigare i veckan så ägnade jag och min morbror två dagar till att näta om hela hönsgården som blev ett resultat av massakern vid mårdbesöket i juni.
Det gick ändå relativt smidigt då putsnätet var 1 meter brett och gården 2 m hög så vi satte upp reglar runt hela konstruktionen och häftade sedan helt sonika fast nätet i reglarna. Roger har en sån där underbart rolig eldriven häftpistol som gjorde arbetet extremt enkelt och kul!
Jag måste fortfarande göra något för att säkra så inte mården tar sig in via taket. Det lutar åt sådana här ”fågelförsvarsspikar” som ska förhindra att fåglar sätter sig där men det borde ju rent tekniskt även funka för att förhindra små mårdar från att klättra förbi och in via taket?
Anyway, vi njuter ju av vår semesterdag här! Åskan låg och rumlade på andra sidan älven och det kom en liten skur men jag är ju en sådan där som tycker åska är mysigt. Och så höll första luktärtblomman på att slå ut!
Jag fick en påse tagetes av Lina i födelsdagspresent i april som åkte ned i jorden och detta är resultatet – kan vara det finaste som finns på gården just nu! Jösses vilken ljuvlig färg! Fick jättemånga frågor när jag la upp den på Instagram stories – det är sammetstagetes och sorten heter ”Strawberry Blonde”.
Eller okej, den här kan vara det finaste på gården just nu. Jag köpte den här clematisen förra sommaren på Ekmans i Umeå och lyckades bryta av stänglarna som var ihopsnurrade i transporten så det blev ingenting alls av den förra sommaren.
Men det har den tagit igen nu om man säger – jädrar vad den exploderat i sommar! Perfekt blomma på perfekt plats – och perfekt färg också som verkligen poppar mot den ljusa väggen. Så nöjd med den! Och så glad att min granne Jennifer tipsade om clematis när jag efterfrågade någon klätterväxt att ha på den platsen.
Ett annat projekt jag checkat av på sommarens to-do-lista är att jag byggt en betesbur till Ninez – och jag tror hon gillar den!
Förra sommaren byggde jag en provisorisk rastgårdsbur till kycklingarna när de skulle sättas ihop med hönsflocken men den var väldigt stor och otymplig samt hade rådjursnät som Ninez bet sig igenom på 0,2 sekunder. Så jag tog det virket och byggde om hela den buren till den här. Och jag är så jädra nöjd med resultatet!
Det är putsnät (rovdjurssäkert) runt hela buren som är satt på insidan så att kaninen inte heller kan gnaga på konstruktionen. När jag gjort klart grunden och nätat in allt insåg jag att jag ju ville att hon skulle ha ett litet hus i ena änden så jag gjorde ytterväggar med gammal råspont och nån gammal panel jag hade liggandes.
Sedan delade jag upp takdelen i två olika lock som båda har gångjärn så kan öppnas, en nätad del och en del med plåttak som är fastskruvat. Den delen med väggar och tak ska också få en innervägg så att det verkligen blir ett litet hus där hon kan gömma sig eller komma undan väder om hon vill. Jag har också en plåttaksbit som jag lägger över hela buren om det regnar och på natten för extra skydd.
Jag vet att den fortfarande är ganska liten (70×160 cm) och jag hoppas våga ha henne lös ute i hönsgården så fort jag fixat det sista med att mårdsäkra taket där.
Första dahlian blommar och dagen efter så slog bonden åkern här framför för andra gången så det ser ut att bli tre skördar i år, toppenbra!
På kvällen satt jag i lugn och ro och tittade på livestreamen av Taylor Swifts The Eras Tour från Tyskland (som jag gör alla konsertdagar om jag inte har något annat planerat) när jag fick ett sms av Mia. ”Är du hemma?”.
Eftersom jag satt hemma i skitigt hår och myskläder så tyckte jag frågan var lite rolig så svarade ”Nej jag är på krogen” (vilket jag aldrig är, speciellt inte en onsdag). Efter vi fastställt att jag faktiskt var hemma så fick jag en låt och informationen om att Mia och hennes man Tobbe skulle komma förbi mig och ”lämna en grej snart”.
Och alltså. Det här låten. Kan vara det bästa jag hört. Och skapade även enorm förvirring i detta lilla huvud. (Övertalade Mia att lägga upp den på SoundCloud så jag kunde dela den här!)
(Och ja, den är självklart gjord med AI, ingen aning var eller hur. 😅)
Ironin i att jag skojade att jag var på krogen och sedan kom krogen bokstavligt talat till mig! För inte nog med att de anländer med en kylväska full med gindrinkar – de har också med sig ENORMA isbitar och både lime och citron?
Jag fick inte med mig inte en utan två drinkar in, en GT med skogstonic och en rom och cola med deras egen rom som de har liggande på fat nånstans. Eller så var det något med deras smekmånad? Jag minns ärligt talat inte detaljerna, jag var lite överväldigad av situationen, men om man känner Mia och Tobbe vet man att det är ingen fulsprit och svensson-gin man blir bjuden på, här är det nördiga grejer!
Så efter att ha gått runt och visat allt jag gjort på gården sedan de var här sist så tog jag mina drinkar och landade framför livesändningen igen lagom till surprise songs. Och blev ärligt talat lite småberusad. 😅
Så tacksam för vänner som gör en sån här spontan och tokig grej med enda syfte att göra människor glada och skapa minnen. För det här är ett sådant besök man inte glömmer i första taget, en helt vanligt ovanlig semesterdag i slutet på juli.
Nu är det en dryg vecka sedan jag kom hem från Lofsdalen Bike Weekend och jag har spenderat den senaste veckan med att smälta helgen. Det var en hel del att smälta! Både fysiska, mentala och sociala upplevelser – och utmaningar – som jag behövt processa för att kunna ge en rättvis bild (för mig själv) av helgen.
I korta ordalag – det var en underbar helg. Fantastisk cykling, ljuvliga människor, vidder som verkligen ger en möjligheten att andas hela vägen ner i magen – och solnedgångar som tar andan ur en. För mig personligen innebar helgen dock också en hel del utmaning, men mer om det längre ner i inlägget.
Men först – det konkreta och det ljuvliga! 🥳
Jag var inbjuden av min vän – och stora inspiration – Sara Rönne – till premiären av Lofsdalen Bike Weekend (uppföljaren 2025 är redan spikad!). Under helgen skulle jag få uppleva både stigcykling i fjällcykelparken och downhillcykling i Lofsdalen Bikepark. Jag cyklade downhill för första gången för tre år sedan i Tänndalen och även om jag cyklat en del sedan dess så kan man kanske inte påstå att jag tränat på att cykla. Ehrm. Så man kan säga att jag var lika delar livrädd och råtaggad inför helgen.
Förrförra torsdagen, den 11 juli, bar det av. Upp med cykeln på taket i hällregnet och iväg, ca en timme efter utsatt tid, brum brum i sisådär sex timmar och sen var jag framme. Bland renar och fjäll och äventyr.
Sara hade ordnat med lägenhet på Fjällterrassen där vi skulle bo ett gäng så jag parkerade bilen där och begav mig direkt till Gästcentret utan att passera gå (var som sagt inte jättetidig).
Invigning av Lofsdalen Bike Weekend
På programmet för torsdagskvällen stod nämligen invigning av helgen med konsert uppe på fjället. Dit kan man ta sig på några olika sätt, antingen via stig från Hovvärkens ledcentral eller via liften som utgår från Gästcentret (där man även kan hyra cyklar och utrustning och köpa liftkort).
Liften tog mig ganska långt upp på fjället, dit majoriteten av både downhill-leder och skidbackar börjar. Därifrån tog jag sikte på Hjärtat – Fjällparkens mittpunkt. Traskade cykellederna Rockringen och Krocket upp och var tvungen att stanna och fota då det bara spratt i hela kroppen av den här fantastiska utsikten.
(Och ja, jag är från Norrland om någon missat brandingen. 😅)
Som tur var var även bandet – Northlake Shivers – även de lite sena och började spela ungefär samtidigt som jag anlände. Grymt bra var de också! Jag skulle definiera musiken som ”modern country” men jag har egentligen ingen aning. Du kan lyssna själv här – de har en så länge bara en låt på Spotify men vi fick en preview av nästa låt som kommer i augusti också – riktigt bra! Värt att följa dem på Spotify för!
Här uppe i Hjärtat hittade jag också mina hjärtan! Sara och Sara! Både Rönne och Öhman var på plats och det är alltid en bra grund för en grym helg. Tillsammans med bra musik, fint väder och en kall öl så var det en utmärkt invigning på helgen.
Men vad är detta ”Hjärtat” då kanske du undrar? Jo, det är samlingspunkten uppe på fjället och i centrum för den här platsen är ett maffigt och otroligt fint A-frame vindskydd som också innehåller värmestugor vintertid. Där finns massor med sittplatser, både inne under tak och ute i solen. Här finns även ett lyxigt utedass!
Härifrån utgår också de flesta cykellederna i Fjällparken och även teknikområdet där du kan öva på att köra stenkistor, hopp och drop i olika svårighetsgrader. Jag höll mig ganska långt från teknikområdet, nån längtan efter hopp och drop finns inte i denna kropp.
Mitt första cykellopp – Hovärken runt
På fredagen var det dags för mitt livs första cykellopp! Den här fjällcykelfestivalen skulle nämligen inledas med ett lopp runt fjället Hovärken och jag bestämde mig i sista stund för att vara med och köra. Jag hade noll tanke på att köra på tid utan deltog i ”fikaklassen” med inställningen att genomfört är vinst i sig.
Tävlingen Hovärken runt (led 31) var 8 km lång runt fjälltoppen med start och mål nära Hjärtat. Det är en bred, superfin led med helt magisk utsikt (när man vågar titta upp) men den går väldigt mycket upp och ner så är utmanande både för benmusklerna och pirret i magen. Sista delen bjuder på några rejäla velodromkurvor där det suger till i magen. Två av dem fegade jag ur på och gick nedför. Pga självbevarelsedrift. 🫠
Under loppet fanns tre fikastationer med saft och bullar och på sista stoppet fick vi glass! Så himla bra grej?!
En hyllning till E-MTB
Det som avgjorde att jag ens vågade ställa upp och köra i tävlingen var denna fantastiska uppfinning vi kallar elcykeln. Alltså, jag skulle kunna skriva ett helt hyllningsinlägg till detta fordon men nöjer mig med en minivariant här.
Min största ångest när jag cyklar med andra – ofta mycket mer vältränade (eller iaf med mycket bättre kondition) – personer är att jag alltid ligger så hopplöst efter. Vilket resulterar i att jag antingen blir ett ankare som håller alla tillbaka och de måste vänta på mig – eller så får jag ändå cykla själv pga så jävla långsam i uppförsbackar. Båda alternativen gör att jag känner mig sämst, förbannar mig själv och skäms.
Inget av detta skapar en njutig cykelupplevelse. Och det är just det jag är ute efter när jag cyklar med andra – upplevelsen. Inte blodsmak-i-munnen-ansträngningen. Upplevelsen.
Så när någon föreslog att jag skulle hyra en el-mountainbike så spände jag öronen. Kan man det? Hur funkar det? Jag har aldrig testat el tidigare men detta kändes ju som ett ypperligt tillfälle så så blev det. Jag gick helt sonika till Gästcentret på fredagsmorgonen och hyrde en fulldämpad Giant Stance E+. Dagshyran låg på 960 pix och det var värt varenda öre.
För jävlar i min lilla låda så mycket roligare det blev när jag inte behövde ha ångest för att dra ner alla andra utan kunde fokusera på att ha kul! Och tro mig – det är fortfarande jobbigt med el, jag fick fortfarande puls och blev svettig MEN jag behövde inte kliva av och gå i en enda uppförsbacke, jag kunde trampa på och hänga på hela vägen, även i de riktigt brutala uppförsbackarna.
Det är vad en E-MTB gav mig. Delaktighet och gemenskap och njut istället för ångest och konstant blodsmak. Sedan att vissa tycker jag ”fuskar”, det skiter jag blanka fan i. I tävlingsgrenen ”njut” vinner jag med hästlängder.
Sedan kom jag supersist i loppet ändå men det var inte för att jag var långsam utan för att jag njöt för mycket haha! Jag hade noll bråttom och stannade och fotade och pratade med folk och fikade jättelänge. Hade ärligt talat inte riktigt koll på att det skulle tas tid på mig och min fikaklass men jag bjuder på den. Vinnarna körde på 18-20 minuter. Jag klockade in på 1:22:28. 😅 Men jag fick medalj ändå OCH vann en tröja i prisutlottningen.
(Sedan att cykelkläder generellt inte är gjorde för någon över en storlek 44, det är väl en annan historia. Därför jag älskar min jacka från Fat Lad at the Back oändligt.)
På fredagskvällen samlades vi hela gänget i vår lägenhet och fick avnjuta Dannys berömda matlagning. Jag som är helt och totalt ointresserad av matlagning imponeras och förundras så av människor som är innerligt nernördade i mat, som Danny. Han hade skapat vidunderligt goda kycklingspett (jag vill säga ”thai-inspirerade” men vet inte om jag vågar) och Viktor bidrog med förrätt, råbiff på hjort med friterad kapris(!). NOM.
Skapligt imponerad av att de två männen i sällskapet stod för matlagningen och dessutom på extremt hög nivå! 🙌🏻
Runt matbordet bjöds det på djupa samtal, höga skratt och roliga berättelser från både gamla bekantskaper som Helena (som också är ett jävla monster på cykel!!) och Malin och nya stjärnor som Viktor och Amanda.
Extra roligt var det att få lite kvalitetstid med Sara (som också jobbade med festivalen) och också få träffa hennes nya kärlek Jonas – som sedan tidigare känner både min svåger och min snickare. Snacka om liten värld!
På lördagen var det full aktivitet på fjället med utgångspunkt i Hjärtat. Det hölls clinics och gruppaktiviteter och jag missade alltihop för jag och mitt gäng var iväg på fotografering!
Projektledaren för festivalen hade tydligen tyckt att vi såg ut att ha så himla trevligt på fredagen så frågade om vi ville åka upp på lördagen och skapa lite content med deras fotograf! Så klart vi ville! Och efteråt passade jag och Sara på att själva fota lite. Man kan ju inte låta en sån här utsikt och en sån här cool cykel gå till spillo. 😇
I Lofsdalen så bjuds det som sagt både på stigcykling på led uppe på fjället samt downhillcykling i Bike park. De flesta cykellederna utgår från Hovärkens spårcentral eller Hjärtat (och de två ligger relativt nära varandra). Spana in ledkartan här!
Här följer de leder cyklade jag i Lofsdalen och mina tankar om dem!
Rockringen (21, grön) & Krocket (10, grön) – Från där man hoppar av liften upp till Hjärtat går dessa två gröna leder som jag cyklade upp första cykeldagen innan vi skulle cykla Hovärken runt. De är väldigt snälla rent tekniskt men ganska snirkliga och en del uppför, i alla fall i början.
Hovärken runt (31, blå) – Generellt en underbart ljuvlig led – bred och fin med helt fantastisk utsikt. Jag är SÅ glad att jag bestämde mig för att köra loppet, det här hade jag inte vilja missa! Det står på kartan att den här leden är 5 km men loppet jag cyklade var 8 km så jag vet inte om de stämmer överens till 100%. Den här leden är som sagt bred och fin men väldigt kuperad. Efter några kilometer går det rakt upp en bit och här fick jag bra med puls, även med en elcykel. Hade jag inte haft el hade jag nog varit tvungen att kliva av och gå majoriteten av det partiet. I slutet är det också några rejält branta velodromkurvor nedför, två av dem gick jag nedför (pga stup) men de flesta pirrade bara härligt i magen!
Skogsleden (downhill, blå) – Loved den här leden! Hade älskat den ännu mer med en fräsch kropp haha! Ned från fjället efter loppet tog vi först en mysigt flowig led ned till där man hoppar av sittliften (minns inte om det var Rockstjärnan eller RocknRoll eller båda, nått med rock var det) och sedan hoppade vi på en downhill-led som heter Skogsleden. Den kräver egentligen fullfacehjälm och skydd men vi var lite busiga och körde ändå, jag ser det som att det var transportsträcka ner. 😇
Alltså hatkärleken jag har till downhill (mest kärlek dock). För fan vad läskigt det är bitvis! Det här var en blå led så den var ganska stenig, bitvis rätt smal och ganska brant. Men jädrar vad kul det är också! Dock önskar jag att jag kanske hade kört den när jag inte precis cyklat ett lopp och redan var ganska mör i både ben, rumpa och handleder. Den känslan när man inte riktigt vet om kroppen bara kommer lägga av i nästa kurva och så är det bye bye. 🙈
Dubbelupp (26, blå) – På lördagen tog vi bilen till spårcentralen och tog sedan den här leden upp till Hjärtat. Denna var redigt brant alltså (åter igen – praise the el-cykel) och lite knixig så krävde att man hade tungan rätt i min för att hålla balansen. Kul och pulsig!
Top of the Rock (16, blå) – Efter fotograferingen (som skedde en bit in på Hovärken runt) så tog jag och Sara den här leden tillbaka till Hjärtat. En ganska snäll blå led med lite tekniska knixigheter men inte så stora höjdskillnader. Väldigt rolig och perfekt för mig rent tekniskt. Lite utmanande men inga hej-nu-dör-jag-drop.
Supernova (24, blå) – Efter en lunchburgare i serveringen tog jag och Viktor den svinroliga leden Supernova ner till spårcentralen och HEJ vad det gick! Alltså denna var verkligen en fröjd – en berg och dalbana hela vägen ner. Det är velodromkurvor och hopp (fullt rullbara dock) och jag IH:ade och tjoade och asgarvade på riktigt hela vägen ner, Viktor kan intyga. 😅 Här kan du se en video från leden (inte min, så fort körde inte jag, även om det kändes så).
SIsta kvällen tog vi våra cyklar och hoppade in i Saras äventyrsbil och åkte upp på fjället. Det vankades grill och öl och solnedgång vid Hjärtat. Snacka om en perfekt avslutning på den här resan.
Jag minns hur jag stod här och ansträngde mig för att stanna upp. För att känna in och uppleva och minnas. Att våga ta några djupa andetag och bara titta och lyssna och vara.
Att få vara på den här fantastiska platsen med människor jag redan tycker så mycket om men också med nya människor som tog med sig så mycket hjärta och innerlighet in i situationen. Det är en ynnest.
Att få stå bredvid människor som är precis lika blown away som jag över hur bergen liksom lägger sig i så perfekta lager när solen precis har gått ner och hur jädra magiskt det är.
Att våga bli obekväm
Jag visste att den här helgen bitvis skulle göra mig rejält obekväm. Och det är en utmaning att kunna vara tacksam i stunden för en situation som jag vet att jag behöver och som jag kommer se tillbaka på med otrolig glädje – men som där och då faktiskt är rätt jobbig.
Den här helgen utmanade mig, både fysiskt, mentalt och socialt. Och jag älskar det. Men jag hatar det också lite i stunden. Och jag är faktiskt ganska stolt över mig själv för att jag går in i det där obekväma för att jag vet att jag kommer växa av det och att det kommer vara värt det.
Det fysiska och det mentala skavet hör ganska mycket ihop. Det handlar ju om att våga göra saker man är dålig på (som jag hade som nyårsmål för några år sedan) och inte döma sig själv så hårt för att man inte är så bra på dem.
Jag är inte direkt känd för att vara jättesnabb. Inte på så mycket alls men speciellt inte på en cykel. Så att åka på en helg med supervältränade människor för att cykla, ja det är ju lite upplagt för att inte känna sig superbra. Att hamna efter och stamma fram ursäkter och försöka skämta bort sin egen oförmåga. Och det är så jädra obekvämt. Men att göra det ändå, för upplevelsen och för att det är KUL, det är värt så mycket. Även om man i stunden kanske känner sig ganska kass.
(Åter igen, har jag berättat hur mycket jag älskar den där el-mountainbiken som gjorde att jag inte kände mig fullt lika kass och faktiskt höll tyyyyp samma tempo som de andra??)
Den sociala utmaningen bestod av att hänga med – och bo med – människor man inte känner jättebra och vissa som man aldrig ens träffat. Dessa människor var ljuvliga men vilka det var är inte riktigt poängen här. Utmaningen för mig ligger i att det sociala tar extremt mycket energi för min ADHD-hjärna. Jag är (tro det eller ej!) en extremt introvert person som laddar batterierna när jag är själv så en helg med minimalt med egentid var utmanande. Men också något jag hade längtat efter – kreativa och smarta människor att få umgås intensivt med!
Det är ju det där med balans. Och att det ju är i det obekväma man växer. Att utmanas tränar muskler som bygger livskvalitet.
Jag önskar bara att jag kunde kommunicera det här bättre i realtid. Eftersom jag kan bli obekväm i stunden så är jag rädd att jag uppfattas om gnällig eller att jag försöker överförklara saker eller, ja, jag vet inte. Jag önskar att två-veckor-senare-Linda kunde få sköta kommunikationen på plats istället. Hon har liksom lite bättre koll och är inte lika obekväm. 🙈
Två-veckor-senare-Linda är i alla fall extremt tacksam för den här ljuvliga och utmanande helgen i Lofsdalen. Tack Sara och Sara för att ni är två fantastiska människor och utmanar och inspirerar mig konstant. Låt oss göra det snart igen! 😇
Det hinner ju hända en hel del här på gården när man inte bloggar på 1,5 år. 🫠 Så jag tänkte att jag skulle göra en liten snabb uppdatering på status kring de tvåbenta djuren som huserar hos mig – aka hönsen.
Som jag skrivit om tidigare är det ju tyvärr en del ruljans på höns generellt. Ibland (men lyckligtvis rätt sällan) behöver jag avliva men mest är det faktiskt rovdjur som tar dem. Därför har jag i år nästan inte haft dem ute löst på gården alls förutom några gånger då jag också är ute. Istället får de vara i hönsgården (som jag lyckligtvis byggde väldigt stor) men det hjälper inte alla gånger heller.
Jag försökte sätta mig och göra ett excelark över alla höns och kycklingar jag har och har haft sedan jag skaffade höns 2020 och det blev ganska snabbt väldigt rörigt och lätt överväldigande. Varje sommar har jag gjort ett försök att kläcka kycklingar (dels för att hålla äggproduktionen på en bra nivå och dels för att det, som sagt, är en del svinn) och varje sommar har jag haft en överlevnadsratio på sisådär 30% (räknat på de ägg som faktiskt kläckts). Så även i år (fast hittills är det bara 20% som överlevt).
Min poäng? Att ha höns är fantastiskt på många vis men det är också väldigt jobbigt mentalt bitvis.
Madde Maran, Rosita och Sotiga Sivan trängdes i redena och ruvade.
Som jag skrev för ett tag sedan så hade jag ju mården på besök i början av juni och i samband med det började tre av hönsen att sura. Jag gav dem ett gäng ägg att ruva på men varje dag blev äggmängden mindre och mindre under hönorna – troligtvis för att någon åt upp dem – så jag gav upp lite på tanken att få naturruvade kycklingar.
Lite spontant kollade jag istället i en hönsgrupp på Facebook om någon hade kycklingar som hönorna kunde få adoptera och hämtade sedan hem fem blomme-kycklingar den fjärde juli som jag tryckte in under hönorna. Jag har inte gjort detta själv förut men fick bra rådgivning och hjälp från Madde på Krygegårds hönshus som gjort det många gånger (Madde Maran är för övrigt döpt efter henne pga är inköpt där).
Allt verkade gå fint på kvällen men på morgonen efter var två av fem kycklingar döda. Jag vet ärligt talat fortfarande inte vad som hände med dem, förmodligen har de hamnat utanför hönan och frusit ihjäl men det finns också en risk att någon av hönorna pickat ihjäl dem (det har hänt förr så att säga).
På förmiddagen satt jag kvar i hönshuset och kollade hur hönorna var mot kycklingarna. Det gick sådär. Den ena pickade tyvärr väldigt aggressivt mot dem och den andra drog som en avlöning när jag flyttade bort kompostgallret jag hade lagt för (för att ingen annan skulle komma in i redet).
Det kanske hade ordnat upp sig om jag hade låtit dem hållas men jag var lite för traumatiserad efter de två första kycklingarna så jag plockade helt sonika med mig de tre resterande kycklingarna och la dem under värmelampa, som jag brukar göra när jag kläcker kycklingar själv.
Några timmar senare var en kyckling till död. Den hade verkat lite hängig men jag tänkte att den bara var trött efter allt ståhej med hönsmammorna. Tydligen inte.
Mindre än ett dygn hade gått och jag hade redan tappat 60% av kycklingarna. Så jävla jobbigt. Men det är liksom inte mycket att göra, jag gjorde så gott jag kunde och det är bara att gå vidare och lägga energin på de två som är kvar.
För de två resterande kycklingarna är jättepigga och växer så det knakar (hurra)! Bilden till vänster är de en vecka gamla och bilden till höger är tagen idag, nu är de nästan tre veckor (om två dagar). Nu håller vi bara tummarna för att det är två hönor, tydligen är Blomme lite luriga att se kön på tidigt, ibland får man vänta tills de börjar gala eller lägga ägg! 😅
Tänkte också att jag skulle göra en role call med hela besättningen men inser att jag behöver komplettera med bilder på vissa av hönorna så återkommer!
Det har hänt en del sedan jag gjorde min första odlingssäsong här i huset 2020. På vissa områden i alla fall. Trädgården har blivit större, jag har blivit aningen mindre ängslig när det kommer till förodligen (aaaaningen) och jag har idag lite bättre koll på vad som är värt att förså vs vad som bara är att peta ner i jorden i mitten på juni och få ungefär samma resultat.
Å andra sidan så har jag exakt lika lite logiskt tänkande som för fyra år sedan så resultatet blir fortfarande lite hipp som happ. För något jag tänkt på under dessa odlingssäsonger är detta: är det inte underligt att något som kan ge sånt lugn i själen också kan vara så otroligt uppstressande och ge sådana känslor av otillräcklighet? Eller det kanske är det det är – terapi för sagda otillräcklighetskänsla. 😅
Själva sådden tycker jag är ganska mysig, så även att plantera om (för det får jag göra stående och ofta inomhus). Det jag hatar mest med odling är att plantera ut. Jag glömmer liksom varje år att utplantering är förenligt med en miljard knott och mygg som bara flyger upp i nyllet på en när man försöker trycka ned saker i jorden. Till det lägger vi också ryggont och det faktum att fan allt blir klart samtidigt och ska i jorden exakt samtidigt? Stressens mamma där.
Kanske bara ska hålla mig till perenner. Perennrabatter och bara krukor och kanske pallkragar med sommarblommor? Och så grönsaker i köksträdgården? Det här odlingsinlägget escalated quickly kan man säga.
Jag måste helt enkelt planera nästa odlingssäsong redan nu så att jag inte glömmer bort allt och går i samma fälla igen nästa år. Det är det som är haken. Planeringen. Planteringsplaneringen.
Nåja, låt oss kika på vad som hänt hittills odlingssäsongen 2024.
De första fröerna åkte i jorden den 7 april då Åsa kom på besök och vi satt och petade ner i tråg och byttor och krukor i timmar och åter timmar. Hon lärde mig några väldigt värdefulla hacks – typ att fylla jord i en massa lådor och tråg ena dagen och peta ner fröer i dem en annan dag. På så vis blir det inte lika övermäktigt och man kan få lite feeling utan att behöva riva upp hela jordprojektet. Mycket bra tips!
Det är lite lustigt att man längtar efter den där första dagen då man får börja ösa upp jord och stoppa händerna i myllan och när den väl kommer så spöregnar det och man håller på att frysa händerna av sig när man står där ute på verandan och öser upp jord. Inte fullt så romantiskt som man tänkt sig kanske. 😅
Status efter drygt två veckor, den 23 april.
Först hamnar allt på golvvärmen i badrummet (det var trångt där ett tag) för att gro och sedan åker det upp i gästrummet där jag byggt både en odlingshylla i tre våningar att hänga i fönstret, men i år har jag också investerat i växtbelysning och en extra hylla så i år fanns det bra med plats. Där får de det ljust och relativt svalt.
Luktärtor och omskolning av kål den 6:e maj.
Luktärtorna hamnade som alltid i jorden alldeles för sent för mitt tycke men det var i alla fall tidigare än förra året då de inte kom ner i jorden alls. Och kål har tydligen blivit min grej? Mina kålplantor var jättefina och robusta när de planterades ut i början av juni. Who would have thought? Mitt första odlingsår var det kaos rakt upp och ner.
Så här såg det ut den 1:a juni i uterummet som dubblar som växthus. Kål och tomater såg riktigt fina ut!
När det ser ut så här i uterummet så är man ju ändå mäkta stolt. Och ganska lycklig? I made this liksom? I created life!! Eller ja, jag faciliterade liv i alla fall.
Sådd och omplantering den 2:a juni.
Och sedan var det det där med sådd och utplantering. Sådd är mysigt och går ganska fort. Vattna, peta ner frön, peta över jord, vattna lite till. Klart! Men denna utplantering alltså. Det är en kamp. Mest en kamp mellan knotten och de 500 plantor man ”råkat” driva upp. 🫠
Mer kål i backen den 4:e juni. Lina hjälpte till!
Den här första veckan i juni spenderades mer eller mindre dagligen med att peta ner plantor i backen och i år satte jag för första gången inte dahlior i rabatten på baksidan. Där hamnade istället majs och en hel del sommarblommor.
Anledningen? När frosten väl kommer så kommer den oftast hit bak först. Det är öppet, exponerat och dahliorna som har stått här har oftast rykt med första frosten, till skillnad från dem på framsidan som stått mer skyddat och därför klarat sig. För det är oftast sådär – det kommer EN frostnatt, alla dahlior dör, men sen är det fint i två veckor till! Extremt frustrerande.
Trädgården 6/6 t.v. samt dahlior och luktärtor i kruka den 30/6.
Därför har jag i år satt alla dahlior, antingen i krukor (så att jag kan plocka in dem när det ser ut att bli frost) eller i köksträdgården på framsidan, omgiven av kål. Så det är status nu, i början av juli när allt jobb man gjort börjar ge resultat. Så nu ska jag mest ägna juli åt att njuta. Och rensa lite ogräs.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer