Videoblogg: En skitbra dag. Och ett tack.
måndag, 8 oktober, 2012
16 kommentarer
Jag är så peppig på livet idag att man dör peppdöden. Så varsågod för peppig videoblogg.
Jag är så peppig på livet idag att man dör peppdöden. Så varsågod för peppig videoblogg.
Medan hettan inför det amerikanska presidentvalet som går av stapeln nästa månad börjar skruvas upp rejält så fick jag, efter att förra veckan ha sett Emmy-galan, upp ögonen för TV-filmen ”Game Change” med Julianne Moore, Woody Harrelson och Ed Harris i huvudrollerna.
”Game Change” handlar om det förra amerikanska presidentvalet och närmare bestämt den republikanska kampanjen och valet av Sarah Palin som kandidat till vice president-posten. Oavsett hur mycket som är sant av det som visas i filmen så är det en mycket intressant vinkling av vad som hände och hur Sarah Palin fyllde sin roll i kampanjen.
I övrigt är filmen mycket underhållande, jag som inte är speciellt politiskt intresserad fann den informativ och intressant och Julianne Moore är grymt bra som Palin. Hon vann för övrigt en Emmy för sin roll.
Dags för en ny önskerubrik! Den här har Sara önskat.
Andar. Spontant skulle jag säga att – ja, det är klart de finns. Men jag tror att om jag skulle ägna någon längre tid att verkligen fundera över det så skulle jag skrämma upp mig själv till den milda grad, därför tänker jag väldigt sällan på det.
Jag har haft den ofantliga turen att inte inte förlora så många närstående under mitt liv. Den senaste, och i stort sett enda som varit mig riktigt nära, som dog var min farmor och då var jag nio år gammal. Hon var dock en av de viktigaste personerna i mitt liv just då och jag var otröstlig på begravningen. Jag minns att det låg en röd ros på min stol när jag kom in i kyrkan. Sedan grät jag hela begravningen igenom.
Min farmor var väldigt starkt troende och jag med, vid den tiden. Det var en tröst för mig att ”veta” att hon fanns där uppe i himlen och såg ner på mig. Och lite så känner jag fortfarande. Jag tycker om tanken av att de som lämnat oss tittar till oss då och då. Och jag har nog någonstans en övertygelse om att det är så. Om att man inte bara försvinner när man dör.
Jag tänker lite på det så här. Man lever ett helt liv, samlar på sig upplevelser och kunskap och glädje och sorg och blir en fantastisk och nyanserad människa. När man då dör, var tar då allt detta vägen? Var tar denna klokhet och energi och vishet vägen? Jag vill gärna tro att den antingen går vidare i någon form av själ och föds in i en ny kropp som kan använda den på ett annat vis, eller att den kan portioneras ut till oss som är kvar här på jorden av de vi förlorat. Genom att de är med oss och tröstar eller peppar och stöttar oss när vi behöver det. Att de är den där extra pushen när vi inte riktigt orkar själva.
Jag vill tro på en osynlig kraft, en gudomlighet eller vad man nu vill kalla det. Och dessa andar, de kanske är förlängda armar av detta. Jag tror i vilket fall att andar, om de finns, är av en god natur. Att de är här för att stötta oss och visa oss rätt, inte för att göra oss ont. Lite som skyddsänglar. Det är en fin tanke, eller hur?
Det har varit en bra söndag. Jag har promenerat, sparkat i lövhögar, bakat scones, klappat katt och tittat på den här filmen, ”The Vow”. Den är himla mysig och en sån där gullig söndagsfilm, men det jag föll mest för i filmen var inredningen i Chicagoloftet där huvudkaraktärerna bor. Det är sådär varmt och färgglatt och inspirerande och hippie-esquet och jag vill flytta in direkt!
Det är produktionsdesignern Kalina Ivanov som står för designen och du kan läsa mer om tanken bakom det hela på Apartment Therapy (för övrigt en av mina nya favoritsajter).
Slutsats. Jag behöver mer turkost i mitt hem. Och det där överkastet.
När man legat sjuk en vecka och varit typ fulast i världen så är det fullt rimligt att man lockar håret och slänger på ögonskugga och sedan tar en miljard egobilder för att man känner sig sådär smashing. Så det gjorde jag ikväll. Sedan åkte jag och åt middag med vänner och socialiserade lite med. Så det var inte bara för er (min) skull. Men vi kan låtsas det.
Lockar är bra skit. Ögonskugga med.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer