Mitt i mitt feberyrslande fick jag en present. Hela vägen från England kom den, min brevduva. Eller mer passande i det här fallet – brevuggla. Det är ett iPadfodral som finaste Ellinor har virkat (eller stickat, jag är inte helt säker) och det är så perfekt att jag inte vet var jag ska ta vägen. Och så är det rosa. Jag älskar det ovillkorligt.
I fredags hörde en gammal vän av sig till mig. Eller, en före detta vän, om jag ska vara krass. Vi har inte hörts på över fyra år och det måste vara närmare sex sedan vi senast sågs. Hon är en av de få som jag kan säga på riktigt har svikit mig. Ni vet sådär så att man inte kan förstå att det är sant. Hur, det här människan som man litade på mer än någon, kunde kasta en under bussen på det sätt som hon gjorde.
Hon frågade om jag ville ta ett glas vin, hon var i Stockholm på besök. Nu låg jag sjuk i hög feber och svarade mycket diplomatiskt och neutralt att jag var sjuk men önskade henne en trevlig vistelse.
Om jag inte hade varit sjuk så har jag ärligt talat inte riktigt någon aning om vad jag skulle sagt. Jag har inget som helst intresse av att träffa henne, men kanske inte av de anledningar hon tror.
Jag har lämnat det som hände där för så många år sedan bakom mig. Jag har inget behov av att riva upp det igen, av att analysera eller lyssna på en ursäkt eller förlåta eller vad den nu är att hon vill att jag ska göra. Jag vill bara låta det vara. Jag är inte arg längre. Jag är ingenting längre. jag är inte den människan jag var då längre så jag… bryr mig helt enkelt inte. Jag vill inte lägga vare sig min tid eller min energi på det hela. Jag vill bara låta det bero.
Jag har dock funderat på vad hon kan tänkas vilja.
Jag har många gånger kontaktat min fd pojkvän som var inblandad i samma situation. Jag vill be om förlåtelse över vidriga saker jag gjorde då. Jag vill förklara och jag vill höra hur han, när han ser tillbaka på det, känner inför allt som hände. Jag vill lära mig något av det hela, kanske finna nyanser i mig själv som jag inte tidigare reflekterat över. Men mest av all vill jag få någon slags avslut. För allt gjorde så himla ont då. Men han har aldrig velat ses. Aldrig velat prata om det. Och nu förstår jag varför.
Och när jag tänker åt det hållet så förstår jag lite mer vad det är hon vill. Vi är kanske inte så olika ändå, hon och jag. Vi är väl någonstans ute efter samma sak. Avslut. Förlåtelse. Både från den andra och från sig själv. Men ibland så knyts inte alla trådar ihop. Ibland får man försöka laga själv, så gott man kan, utan alla bitar.
Det är för sent. Livet gick liksom om oss.
Source: nialaya.com via Linda on Pinterest
Att vara sjuk på det sättet som jag varit den senaste veckan kan på ett sätt likställas med någon slags emotionell och mental rensning. När man inte har något annat val än att bara ligga där, stirra i taket och försöka tänka på något annat än hur ont det gör i huvudet och hur mycket kroppen brinner av febern. Man kan inte prata på grund av halsflussen. Man kan inte titta på TV eller läsa på grund och huvudvärken. Det går inte att sova. Man har ingenstans att gömma sig. Det enda man kan göra är att bara vara med sig själv.
Det här med att bara vara har alltid varit en utmaning för mig. Att bara ha sitt eget sällskap och inga andra tidsfördriv att lägga sin fokus eller energi på. Jag vet inte varför men det stressar mig något oerhört. Det känns alltid som att det borde finnas något vettigare att göra. Men egentligen vet jag ju att trivas med sig själv är första steget till allt vettigt. Och det är väl det jag är rädd för att inte göra. Rädd för att inte gilla det jag kommer underfund med. Eller inte orka hantera det.
I vilket fall.
Det tog flera dagar men till slut så landade jag någonstans i att det var okej att bara ligga där och låta hjärnan gå dit den ville. Och även om resan var väldigt hattig, utan röd tråd och inte sådär otroligt djuplodande eller livsomvälvande som man kanske hoppas, så var den ändå givande. För här på andra sidan har jag tagit ytterligare ett litet steg till den där ron i kroppen. Den där balansen och att veta vad som är viktigt för mig. Balansen mellan vad som gör mig glad och ger mig energi och vad som istället bara dränerar mig på all min positivitet. Jag hittar mer glädje i de små sakerna. I sånt som helt saknar prestige och credd. Mer tacksamhet. Och jag börjar lära mig hur jag ska få ordning på mina prioriteringar.
Inget ont som inte har något gott med sig. Varsågod för midnattsklyscha.
Kära vänner. Jag är feberfri. Medicinen har äntligen börjat verka och svullnaden i halsen börjar ge med sig. Energin börjar klättra tillbaka in i kroppen och jag kan äta fast föda igen. Ni anar inte hur skönt det är.
För att fira detta tänkte jag ta en liten kort promenad och leka lite med hösten. Den har varit så himla fin där utanför mitt fönster i en veckas tid och jag har inte fått komma ut och lukta på den och sparka löv. Så jag tänkte bara en liten kortis. Men så tog jag med mig kameran. Och så blev jag borta i 1,5 timme. Men vi hade det himla mysigt, jag och hösten. Luktade på blöta löv och gungade och gick vilse och hittade rätt. Jag är så kär i dig, hösten. Titta bara!
Och just. Under tiden passade jag på att lyssna på den första amerikanska presidentvalsdebatten på YouTube. Hjärnan ba ”whiiii nått å bita i!”. Det var skönt.
Jag sitter här på kvällskvisten, tittar på Emmygalan som gick av stapeln för två veckor sedan och småfirar det faktum att febern ännu inte krypit upp mot 40-sträcket idag. Jag pratade med läkaren imorse och fick ny dundermedicin så nu håller vi tummarna.
Men det var inte det som var grejen med det här inlägget. Nej, jag vill visa er det här fantastiska klippet från årets Tony-gala med Neil Patrick Harris inledningsnummer ”What if life were more like theater”. Sång och dans och musikal och humor och det bara spritter i hela mig. Måste gå på mer musikal. Måste.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer