När botten närmar sig. Snabbt.

Precis när bussen passerar mig så undrar jag nyfiket hur dess front skulle kännas mot min bröstkorg. Tanken skrämmer. Och fascinerar.

Det var min sista tweet i natt. Klockan var två och jag var på väg hem. Tårarna rann som de hade gjort i flera timmar. När man hulkgråter framför främlingar på en mörk bar där man satt sig och destruktivt beställt en öl fast man egentligen skulle åkt hem. För att livet bara gör så jävla ont. Och sedan gråter Söder fram och undrar om den där personen man tror att man gråter över ens skulle reagera om man försvann. Och då skrämmer jag mig själv.

Den senaste veckan har jag tappat all bäring. Jag är åter i den välbekanta känslan av att vara under vattenytan och sparka och sparka men jag vet inte vilket håll som är uppåt så all kamp är förgäves. Och jag kan inte andas. Jag kämpar mot något osynligt och jag vet inte ens varför eller vad jag kämpar för. Botten är jävligt nära.

Jag tror att det onda grundar sig i att jag någonstans tappat bort mitt eget värde. Om jag över huvud taget någonsin hade det till att börja med. Att jag tar skit och brist på respekt från andra människor eftersom jag inte ens har respekt för mig själv. Att jag förtjänar vad jag får.

På tisdag ska jag träffa min psykolog igen för första gången på typ två månader. Det blir inte en sekund för tidigt. Jag måste upp på fötter igen, rädslan över var jag kommer hamna annars börjar bli alltför verklig.

Månen inatt var galet vacker. Ironin är tydlig.