När man inte lämnat lägenheten på nästan tre dagar hinner man spela en jädra massa Rumble. Och se ca en miljon avsnitt av Grey's Anatomy. Till exempel.
Verklighetsflykt så god som någon.
Någonstans mellan eftermiddagens apati och gråtattacker tittade jag ned på hallmattan och hittade ett tjockt kuvert med mitt namn handskrivet på det. Det pirrar till lite i magen när man får ett sådant brev. Att någon tänkt tillräckligt på en för att faktiskt skapa något fysiskt till en.
Och detta var inte vilket kort som helst. Galna lilla Ninjan har suttit och scrapbookat och gjort en alldeles fantastiskt fin skapelse till mig som för första gången på länge framkallade glädjetårar på mitt ansikte. En mycket bättre variant än den vanliga, bittra sorten.
Tack, älskade Erica, för värmen i hjärtat. <3
Kortet har numera hedersplatsen bredvid PA's anti-ligg-manifesto.
Idag är jag arg. Arg på den här jävla kroppen som inte samarbetar. På hjärnan som fuckar upp. Som inte vill som jag vill. Jag vill äta födelsedagsmiddag med mina fina vänner ikväll. Jag vill ta en promenad i solen. Jag vill jobba! Men allt den här kroppen vill är ligga apatisk i soffan och kanske få en gråtattack då och då. Jag kan lova att man känner sig aldrig så liten och patetisk som när man ligger på golvet i duschen och gråter.
Allt rasar samman. Jag har ingen mat hemma, jag har ett diskberg som mount everest, jag har inga rena kläder. Och på jobbet hopar sig uppgifterna som ingen gör när jag inte är där. Helvetesjävlaskit! Nu räcker det!
Innan det var en skräpig tisdag så var det en alldeles förtjusande måndag, och tillika Valborg. Jag älskar traditionell Valborg, det är något så härligt över att välkomna våren på det sättet.
Jag inledde den soliga vårdagen med att gå till Emelie och få lite blondare hår och en frisyr igen. Sedan sprang jag lite ärenden och åt lunch med Jenny för att sedan följa upp med glass vid Stadshuset och en promenad i solen längs Norr Mälarstrand med Åke.
Han lämnade sedan över mig till Jesper, Sara, Thord och Malin för ett kort parkhäng i Rålis och efter ett kaffepitstop hos Martin följde sedan traditionellt Valborgsfirande på Riddarholmen med den dynamiska kvartetten Jenny, Björn, Kaveh och PA. Barnet i mig var överförtjust över att få se en majbrasa för första gången på många år och höra kören mer eller mindre framgångsrikt skråla ”Vintern rasat”.
Kvällen avslutades med premiär på Debaser Slussens uteservering där vi skrattade och kramades tills det blev lite för stojigt för min mentala hälsonivå så jag drog mig istället hemåt när det närmade sig midnatt.
Synd bara att sådana toppar ska bestraffas med sådana dalar som jag erfarit idag. Men det är väl sådant man får acceptera när man är där jag är just nu. Men det var värt det. För det är sådana här dagar man minns.
När du har en infektion i kroppen vet du att det tar en vecka eller två, sedan är du bra igen. Samma sak med ett sår eller ett brutet ben. När det gäller en depression så är det inte så enkelt. Du har ingen aning hur lång tid det kommer ta innan du är hel igen. Innan du är läkt. Och jag hatar det. För jag vill veta när jag kommer bli bra igen.
Jag vill veta om jag kommer kunna gå till jobbet imorgon. Om jag kommer kunna äta middag med mina vänner i veckan eller om den där spelningen på fredag kommer bli så rolig som jag hoppas eller om jag kommer vara en vrak. Jag vill veta om resan till Amsterdam om två veckor ens kommer att bli av. Jag vill veta. Och jag vet ingenting.
Alla säger ”ge det tid”, ”ha tålamod”. Men idag vill jag bara veta. Och jag vill inte vara rädd för nästa ångestattack eller för hur jag kommer må imorgon. Jag vill veta när det kommer bli bra igen.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer