Ett steg i rätt riktning. Och lite mer tid.

Två veckor går fort. Och känns samtidigt som en hel evighet.

Två veckor är så länge som jag varit sjukskriven. Så länge som jag ätit medicin. Så länge sedan var det jag totalt tappade kontrollen över mig själv och samtidigt började hitta tillbaka.

Idag var jag på vårdcentralen för en första uppföljning med läkare. Min husläkare var sjuk så jag fick en mystomtegubbedoktor som tittade på mig över glasögonen när jag satt och skakade och snyftade i hans mottagningsrum och klappade mig lite på knät när han sa ”klart vi ska hjälpa dig, det blir bättre”. Som gav mig ett litet test där jag fick ringa in typ hur gärna jag ville ta livet av mig och hur bra jag sov och som sedan sjukskrev mig i två veckor till och bokade in en ny tid med min husläkare nästa vecka för att se över medicineringen.

Sedan, med en fin vän i luren som följde mig och fick mig att tänka på annat, tog jag mig in till stan. Gick längs med Söder Mälarstrand i solen och till den enorma byggnaden där jobbet ligger. Bara synen av den fick mig att skaka. Men så kom Lina ut och hämtade mig och höll mig i handen och så gick vi in och alla var så bra och normala och som vanligt och ingen frågade jobbiga frågor för vi hade bett dem i ett mail att inte göra det. Och alla var så bra. Och jag hade ett litet möte med chefen och Lina och lipade lite och svor lite över hur frustrerande det är att vara sjuk när man vill så mycket. Och sedan jobbade jag några timmar med sådana där bocka-av-grejer-uppgifter som mer eller mindre går på rutin. Och det gick ganska bra.

Och nu är jag helt slut och kommer spendera resten av kvällen sovandes på soffan. Men jag tog mig dit. Och jag överlevde. Det finns hopp.

En sväng till Landet

I fredags kväll kravlade jag mig ut ur det lilla hål som jag bott i mest hela veckan och tog mig till Telefonplan där mina vänner i bandet Wayflower skulle fira releasen av sin nya EP. Bilderna från själva spelningen får ett eget inlägg men lite så här såg det ut innan.

Vi höll till på Landet där det var färgglatt och fint utanför.

Tre femtedelar av bandet hängde utanför och pratade hemlisar.

Jenny var med.

Och Jessica som även fick en regnbåge i bilden. Vet inte riktigt hur det gick till.

Söta Alex kom förbi.

Och Björn var med så klart. Det var ju tur, eftersom han skulle spela gitarr.

Och sedan blev det ett fasligt röj. Men det får ni se lite senare.

Pannkakskungens återkomst

Jag har ju blivit mer än lovligt bortskämd av mina vänner i veckan och igår fortsatte dekadensen. Fina Christian, ni minns pannkakskungen från förra våren, gjorde comeback i mitt kök för en pannkaksfest delux. Sedan dess har han förfinat flipptekniken och tappade inte en endaste pannkaka i backen. Heja!

Sedan åt jag pannkakor så det sprutade ur öronen och tittade på otroligt politiskt inkorrekt stand up och skrattade så jag grät. Den bästa sortens verklighetsflykt.

Självklart fångade jag även det hela på film.

Sol, vind och vatten.

När Lina gick hem igår så såg jag min chans att komma utanför dörren en liten stund. Att göra detta för egen maskin har visat sig bli mer och mer av ett projekt för varje dag som går, men med lite draghjälp så kom jag iväg. Ingen vacker syn direkt i mysbyxor och halvrufsig kalufs, men ut kom jag i alla fall.

Efter jag lämnat av Lina vid bussen så drog jag mig nedåt mot sundet. Ljudet av vatten som kluckar mot båtar och brygga brukar alltid ge mig lugn. Massvis med båtar stod redo för att sjösättas och hela området luktade av målarfärg. I teorin precis vad jag behövde.

Men idag funkade inte det perfekta receptet. Det var skönt med frisk luft och vackert med båtarna men jag fann inte lugnet som platsen brukar garantera. Inte ens med solen i ögonen och vattnet som glittrade framför mig. Och det gjorde mig riktigt ledsen. För där någonstans fick jag ännu ett kvitto på att något är fel på riktigt.

Champagne. Crack. En ponny. Och världens bästa vänner.

Om jag någonsin tvekat så har jag fått det bevisat för mig den senaste tiden, utan några som helst tvivel, att jag har världens bästa vänner. Mina fantastiska människor som hör av sig dagligen och hör efter hur jag mår, om jag behöver något eller om jag bara vill prata. De som håller mig uppe när jag inte orkar själv.

I söndags stod Mia och lagade tacos med mig. Igår ställde Jessica in sin födelsedagsmiddag och tog istället med sig PA och kom ut till mig och åt pizza, drack champagne (för hon hade ju trots allt fyllt år) och bara hängde. Med sig hade de två fulla matkassar för att se till att jag inte svälter i min handfallna misär. Så mycket kärlek till dem att jag spricker.

Och idag. Idag messade Lina och frågade om hon fick komma ut. Hon frågade om hon skulle ta med sig något, förutom crack. Så jag beställde, lustig som jag är, crack, godis och en ponny. När hon så dyker upp, med en halvmeter stor mjukisdjursponny och naturgodis med en handskriven lapp ”crack” på, då skrattade jag högre och mer än jag gjort de senaste dagarna. Och inte nog med det, sedan ställer hon sig och diskar bort mitt Mount Everest av disk som jag inte kommit mig för i min soffkoma. Helt makalös människa, den där Lina.

Åter igen, ni fantastiska, ni har min eviga tacksamhet. Ni vet vilka ni är. <3

Säg hej till min nya sängkamrat. Han heter Brunte.

Välkommen!

Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!

På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.

» Läs mer och kontakta mig här!

Sök

Poddar

Gratis guide!

Translate

Arkiv
Kategorier