Instagram: November i mobilen

 

Jag inledde november med att fira 10 000 tweets. Bland annat genom att dricka te ur den fantastiska muggen jag fick av Hanna.

 

Och jag hängde lite runt Slussen och en stund vid Stureplan och det blev väldigt mörkt om kvällarna.

 

Jag var lockig en torsdag och så hade vi kalas på jobbet.

 

Dimman låg tät över Stockholm och en fredag kom David och hälsade på. Han och Silver bondade över ostbollar.

 

Det fanns ju en del fördelar med hösten med; att man var uppe i tid för att se soluppgångarna. Och att löven hade ungefär samma färg som soluppgångarna.

 

Familjen kom på besök och så fick jag det sötaste kortet någonsin från Hanna.

 

Och så åkte jag till Oslo en sväng. Jobbade en massa och läste klokheter på väggar. Kjempegrejt!

 

Och så en söndag kom Christian och lagade mat till mig och hjälpte mig installera min nya kärlek, mitt mediacenter. Ibland har en flicka det bra.

 

Och någonstans mitt i allt så blev jag litegranna rödhårig och så smög sig julen in i Stockholm.

Lucka 6. Bloggeriet.

Jag har blivit väldigt dålig på att läsa bloggar på sista tiden. Jag har helt enkelt inte tid och tålamod till det. Och om jag ska vara ärlig så har jag så smått övergett bloggarna till fördel för Twitter (jag vet, dålig människa, stena mig).

Men jag kan istället berätta om allt det fantastiska som det fört med sig att blogga och de människorna jag träffat. Okej?

Jag har bloggat i drygt 10 år. Om jag minns korrekt började jag en trevande, helt statiskt HTML-blogg strax efter sommaren 2001. Jag hade precis flyttat till Umeå från Övik, jobbade på McDonald's och var nog olyckligt kär i killkompisen jag delade lägenhet med (trots att jag vägrade erkänna det, vi var ju bara kompisar). Från början skrev jag på engelska och då fungerade bloggen helt enkelt som en dagbok, en plats jag skrev av mig, utan någon som helst censur eller oro för vad som skulle hända om någon läste vad jag skrev. Jag har många gånger längst vägen funderat på bloggens varande eller icke varande, men än håller jag fast.

Snabbspolar vi framåt en sisådär 5 år så hamnar vi ungefär där vi är nu. En svensk, aningen mer censurerad version där jag inte längre är anonym. Men att inte vara anonym för ju också med sig att man har en chans att stifta bekantskap med de som läser bloggen och dem vars bloggar jag läser. Något som är sådär himla piffigt och bra.

Bland de första jag träffade via bloggen var nog Mia och Linda, två fabulösa damer som verkligen kan kalla sig veteraner inom bloggeriet. Mia blev med tiden även en av mina bästa vänner här i Stockholm. Tack vare bloggen har jag även träffat fina tjejer som Katta, Maria, Sara och Lina, en drös härliga tjejer på Blog Awards och fått göra oändliga andra trevligheter tack vare bloggandet.

Ungefär så är det. Bloggeriet är nog här för att stanna, i en eller annan form.

Mia och jag på Blog Awards 2008.

Lucka 5. Ett år sedan.

Sällan har det hänt så mycket som det gjort det senaste året. Och sällan har jag växt och känt och slungats mellan eufori och förtvivlan så frekvent och skoningslöst.

För precis ett år sedan befann jag mig på Nya Zeeland. Med tre månader i New York, en roadtrip solo genom Kalifornien och ett halvt söndertrasat hjärta i bagaget tog jag mig an fas två av min ”Life begins at the end of your comfort zone”-resa.

Och för precis ett år sedan idag hoppade jag ut ur ett flygplan. Den ultimata utmaningen när det kommer till att möta sina rädslor, släppa kontrollen och bara ge sig hän. Det var något av det mest fantastiska jag någonsin tagit mig för. Inte bara för den fysiska kickens skull. Utan för att det gav mig en känsla av att jag var oövervinnerlig. Att om jag kunde förmå mig själv att göra detta så kunde jag klara vad som helst. Och att jag dagen efter besteg en vulkan var bara ett omedelbart kvitto på detta.

För ett år sedan var jag mitt uppe i virvelvinden som skulle komma att förändra mig för alltid. Och den har fortfarande inte riktigt slutat blåsa.

#maltkrig

I lördags drack vi öl. Som en organiserat event alltså. Jag tror det kallas ölprovning.

Det var Christian som var organisatör och lekledare. Han var himla glad.

Anledningen till tillställningen var från början att Anna skulle lära sig dricka öl och därmed imponera på män med sina fantastiska ölkunskaper. Ping alla män. Oscar var inte sen att haka på när det vankades fin-öl.

Jag kom lite sent och fick dricka ikapp efter Ellinors uppmaning ”HALSA!”. Mycket sofistikerat.

Sedan så kramades vi så klart. David, jag och Micke.

Christian var Ellinors bitch.

David var jättelång. Och Ellinor jättekort. Då kan det bli så här (notera att hon står på stolen).

Efter 14 öl som konstant steg i alkoholhalt var tomten full och ölen godare än någonsin.

Ölkoma och massagetåg.

Hela dysfunktionella familjen.

Gästboken.

Sedan kramades vi lite och gav oss ut i natten och hade en galet rolig kväll på Nada. Men då glömde jag plocka fram kameran så ni får använda fantasin.

Lucka 4. Berätta om en person du beundrar.

Jag vet, jag är lite sen med det här inlägget. Men söndagen blev ju så rackarns hektisk och trevlig. Ju.

Jag väljer att modifiera de här inläggen litegrann. För det finns ju så många personer jag beundrar. Och framför allt finns det många egenskaper i dessa personer som jag beundrar. Därför väljer jag istället att prata om dem.

Jag beundrar ärlighet och rak kommunikation. Människor som kan sätta ord på sina känslor så att man förstår. Som inte virar in sig i halvmesyrer och förädlar och förskönar. Som inte överdramatiserar. Utan säger som det känns. Rakt upp och ner. Utan baktankar. Utan att tänka på vad han eller hon får ut av det. Utan bara ”så här är det, kan vi bara sitta i det en stund?”. Det här är Hanna fantastisk på.

Jag beundrar integritet. Att våga säga nej när man menar nej och ja när man menar ja. Att inte stänga ute men inte släppa in längre än vad som känns bekvämt. Att tycka om sig själv tillräckligt mycket för att respektera sig själv och vad man mår bra av. Allas integritetsnivå ligger på olika nivåer och att finna den nivån och respektera den, det beundrar jag. Storchefen min, hon har en jädra integritet. Mycket coolt.

Jag beundrar omtänksamhet och empati. De som frågar hur man mår och faktiskt stannar för att höra svaret. Som vågar ställa följdfrågor och kommer med råd. Eller som bara lyssnar och finns där om det är det man behöver. Som vågar bry sig.

Jag beundrar mod. Mitt motto har sedan en tid tillbaka varit ”Life begins at the end of your comfort zone”. Och det är ju där man växer. När man är obekväm och ute på djupt vatten. När man utforskar nya sidor i sig själv, vare sig det handlar om att hoppa fallskärm, bekämpa en fobi, säga upp sig från sitt trista jobb eller resa jorden runt själv. Jag beundrar de som utmanar sig själv.

Jag beundrar vänlighet. Något som borde vara så självklart men ändå ofta känns väldigt ovanligt.

Jag hoppas att jag besitter åtminstone några av dessa egenskaper. Det vore ju så himla trevligt att beundra sig själv. Lite ödmjukt så där på avstånd så klart.

Välkommen!

Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!

På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.

» Läs mer och kontakta mig här!

Sök

Poddar

Gratis guide!

Translate

Arkiv
Kategorier