Jag har spenderat morgonen med att joxa runt lite här på bloggen. Istället för att äta frukost ska också tilläggas. Numera hittar ni länkar till kommentarerna och ”gilla”-lådan under inlägget. Så dessa tycker jag att ni ska utnyttja. Bums och direkt. Seså, gilla på!
Om ni följer mig på Twitter eller Instagram (eller kanske både och?) så har ni med all säkerhet redan sett de här bilderna. Men jag tänkte att det ändå kunde vara ett trevligt inslag att då och då se hur livet ser ut från mobilkamerans perspektiv. En liten idé som jag har lånat från finaste Elsa.
Så här har ni min vecka i Norrland, sett från Iphönen.
PS. Om ni inte följer mig på twitter och instagram så föreslår jag att ni åtgärdar detta snarast! Jag är minst lika söt och charmig där.
Silver är en jätteduktig bilkatt. Bara lägger sig ner och slaggar hela vägen, nemas problemas. Höga Kusten-bron är förmodligen en av mina favoritbitar på sträckan Sthlm-Övik, den är så ståtlig och fin. Och så gillar jag ju symmetri.
Sara-dagen firades i Kvaved med surströmming och jordgubbstårta, som seden bjuder.
Det blev en del fikande och lunchande under veckan. Bl.a. en halloumisallad med Jessica och Maria och sedan en finfin smoothie när jag bröllopsplanerade med Malin.
Och så var jag, mamma och morbror och tittade på Benny Anderssons Orkester. Tommy Körberg flirtade med mig. Jag har ännu inte bestämt mig om det var störande eller spännande.
I gästhamnen låg båtarna fint när vi gick stadsvandring och lärde oss att höga kusten är så hög p.g.a. himla kvick landhöjning efter istiden. Och så var jag blommig när jag filmade bröllop i lördags.
Marcus försökte en varm söndagskväll att lära mig spela gitarr. Det gick ungefär lika bra som vanligt, alltså inte alls. Men vinet gick ned. Och uppenbarligen hade jag ett maffigt blåmärke på armen. Och så tog jag kort på en riktig truckerlunch (inte min) bestående av schnitzel med bea och klyftpotatis, tacobuffé OCH pizza.
På vägen hem poppade jag en av 90-talets bästa skivor, Alanis Morissette's ”Jagged Little Pill”. Och kom fram till att det är ganska precis 55 mil från mamma och hem till mig.
Den här helgen har varit så full av sorg. Från stor, världslig sorg över allt det hemska i Norge, till liten sorg i maggropen över att inte räcka till.
Det är måndag kväll och jag är tillbaka i Stockholm. Silver ligger bredvid mig på soffan. Hon har tvättat sig mycket ingående och i en mindre evighet, en av hennes rutiner när hon kommer till ett nytt ställe och börjar känna sig bekväm igen. Nu sover hon och det rycker lite i tassarna och svansen när hon drömmer.
Den senaste veckan har varit intensiv, som alltid när jag är hemma i Norrland och hälsar på. Jag har folk runt omkring mig hela tiden, på gott och ont. Självklart är det mest underbart att ha familjen och vännerna i närheten, men jag har mycket i huvudet just nu som är svårt att reda ut med människor i närheten.
Den här sorgen jag pratar om. Först och främst tänker jag så klart på Norge. På död och förtvivlan och förlust. På en smärta som är värre än jag ens kan föreställa mig. Som är större och hårdare än något jag behövt erfara i mitt liv hittills. Men som jag ändå tar på mig på det lilla vis jag kan. Medkänsla och sympati.
Den sorg jag har inom mig är mer den över att inte räcka till. Att inte kunna trösta när någon är ledsen. Att inte kunna ge livsglädje och hopp när någon är på väg att ge upp. Att inte kunna dela upp mig i fem olika delar för att kunna vara alla till lags när jag är hemma en kort stund. Att säga fel saker och gå åt fel håll. Den att ge och ge men inte känna att man får lika mycket tillbaka. Att till slut sluta att ge eftersom att annars kanske det inte blir något kvar. Och någonstans även försöka ha något kvar till mig själv. Att känna tårar av hjälplöshet och tillkortakommanden tränga bakom ögonlocken och bli arg på sig själv och livet för att jag inte kan göra mer. Vara mer.
Och att i slutändan vara den som ska hålla ihop det. Som sitter ensam, mitt i alla dessa känslor, och är sista utposten. Och känna att maggropen är så full av ledsamhet att jag bara vill sova en vecka och hoppas att det ska försvinna.
Men någonstans ändå veta att sorgen bottnar i kärlek. För fanns inte kärlek och vilja så fanns inte sorg. Så någonstans blir det ändå vackert. Om man bara lyfter blicken lite.
En dag som denna, när hela Norden är i chock och man hela tiden kämpar mot tårarna och inte riktigt kan ta in den ondska, den kalkylerande, iskalla ondska som ligger bakom attentaten i Norge. Då tänker jag på alla föräldrar som aldrig kommer få hem sina barn. Alla barn som aldrig mer kommer få se sina vänner. Alla de som hade hela sina liv framför sig men som knappt hann påbörja dem.
Men någonstans i allt det hemska så försöker jag vara tacksam. För att jag är vid liv. För att jag älskar och älskas. För att jag idag fick vara med när två människor firade sin kärlek till varandra. För livet är vackert och dagar som denna gör att jag stannar upp en extra gång och uppmärksammar den blå himlen, njuter av min fina väns kram eller tittar på färgerna som bryts i såpbubblorna utanför kyrkan. För hat ger hat och kärlek ger kärlek. Och jag vet vilken sida jag står på.
Grattis Malin och Andreas!
Benny Anderssons Orkerster. Helen Sjöholm, Tommy Körberg, Kalle Moraeus och så klart Benny Andersson himself. Folkligt och somrigt så det förslår. Och så himla himla härligt. Och bra. Denna skäggiga, mysige man är minst sagt ett musikaliskt geni. När jag gick hem var jag glad i varenda cell.
Benny och hans 16-manna orkester stod i torsdags på utomhusscenen på Folkets Park där ca 4000 personer hade samlats för att avnjuta härlig musik med inslag av schottis, polska och hambo. Majoriteten var ett par generationer äldre än mig men jädrar vad det blev liv i luckan när violinisterna drog igång. Folkfest var ordet.
BAO hade också släpat med sig en alldeles egen dansbana som gick varm under kvällen. Det sprätte ett par gånger i mina egna små dancing shoes, men det blev ingen gammtjoa av för min del. Men jag knep mig i alla fall en plats mitt framför scenen så att jag kan dela med mig av de här finfina bilderna till er. Håll till godo.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer