En natt på djurakuten

Jag vaknar runt 02 av att Leia ligger bredvid mig och flåsar högt och snabbt. Inte ett ”jag är varm”-flås utan ett oroligt, stressat flås. Likt spädbarnsmammor som kan identifiera om ett gnäll betyder ”jag vill ha mat”, ”jag har ont i magen” eller ”jag har bajsat på mig” så kan jag höra vad Leias olika flås betyder. Och detta flås oroar mig.

Jag tänder lampan och ser direkt att hennes ögon fladdrar. De går från sida till sida, snabbt och rytmiskt, samtidigt som hennes huvud rycker i samma takt och hon liksom lutar åt sidan, hela hon. Så pass att hon flera gångar ramlar omkull på sidan i sängen – fast hon ligger ner. Det är som att hon nästan kastar sig åt sidan – eller att något gör det åt henne.

Min hjärna går på högvarv. Min första tanke är stroke och med ena handen tar jag fram telefonen och googlar och med andra klappar jag henne och försöker lugna. Hon flåsar och skakar och kan inte fästa blicken utan den går från höger till vänster om och om igen.

Jag får fram lite olika artiklar men kontentan är ”kontakta veterinär” och i samma ögonblick kaskadkräks Leia över hela sängen.

Jag ringer Distriktveterinärernas journummer. En sömndrucken kvinna svarar och jag får fram ”hej, jag tror min hund har fått en stroke”.

Ganska snabbt kommer vi fram till att vi ska åka in så jag drar på mig närmaste klädesplagg, lastar in Leia och Luna i bilen (Luna har inte varit hemma själv utan Leia så ville inte lämna henne) och drar iväg.

Solen är på väg upp, jag kör inte lagligt och jag storgråter. Vill inte ringa någon och panika mitt i natten så spelar istället in en video där jag storgråter och panikar.

Resan in till stan tar vanligtvis en halvtimme. Jag är nog där på 20 minuter.

Veterinären jag pratat med i telefon möter mig i dörren och ganska snabbt diagnosticerar hon Leia med ”old dog vestibular syndrome”. Alltså förmodligen inte en stroke utan ett idiopatiskt vestibulärsyndrom.

Enligt en artikel hos Härliga Hund ”kan den här sjukdomen i hundens balanssystem, som precis som hos människor sitter i innerörat, ha olika orsaker. Ibland kan det var en särskilt besvärlig öroninflammation som påverkar innerörat och dess balansorgan, en fysisk skada eller en tumör.”

Hon har haft det här förut inser jag. Men aldrig så här illa.

Leia får lugnande, kortison och medicin mot illamåendet (åksjukepiller) och jag får medicin utskrivet som hon ska få den närmaste veckan. Och så säger veterinären att ”om det inte bli bättre efter helgen är det kanske bäst att låta henne somna in.”

Hon kanske sa andra saker också men detta var vad jag hörde. Det var mitt i natten, jag var ledsen och rädd och kanske hade jag selektiv hörsel. Men efter att ha googlat och sett att det, enligt de flesta, högst troligt går över efter någon vecka, så blir jag lite irriterad på att jag blev uppskrämd sådär. Varför dra på så stora växlar när det finns en väldigt god chans att hon blir helt återställd?

Nu är klockan halv elva på kvällen efter, hon har precis fått sin första medicindos (tack gud för korv att smuggla ner den i) och äntligen fått i sig lite vatten efter en hel dag utan att ha druckit något. Hon är fortfarande väldigt vinglig och huvudet och ögonen fladdrar fortfarande men hon känns ändå något bättre.

Nu ska vi sova och tänka glada ljusa tankar. Det kommer bli bra. Det kommer bli bra. Det kommer bli bra.

Hon är bara 10,5. Jag har förväntat mig minst 14. Så det så.