Till nya traditioner

God fortsättning!

Förra julen var jag ju sjuk i Covid så i år bestämde jag att vi skulle slå på stort och ha julklappar igen! Vi har skippat det här med julklappar i rätt många år nu, dels för att jag hade det skralt ekonomiskt i ganska många år och dels för av att vi alla var trötta på konsumtionshetsen och köpa prylar bara för att köpa.

Men så när vi firade jul med Anna och hennes sambos familj för två år sedan och det delades ut massor med klappar så blev jag så sugen. Det är ju så mysigt! Plus att jag älskar att ge bort presenter, finns ju inget bättre. Speciellt när man hittar de där perfekta klapparna som bara skriker mottagarens namn.

I vanlig ordning blev det jullunch hos mamma, dock i år med lite ny uppställning. Min morfar gick ju bort i påskas så han saknades vid bordet. Men den tomma platsen fylldes av familjens nytillskott – min systerson Vilmer!

Han är nu nästan åtta månader och har ganska nyligen börjat äta vanlig mat så det skulle ju smakas på allt på julbordet! Han gillade verkligen kalvsyltan och fatosten men tyckte att senapen var lite mycket. 😅

Hur söt unge?! Han är också väldigt fascinerad av mina hundar men har inte riktigt lärt sig hur man klappar fint utan det är mest bankbank och slita och det är inte så poppis hos pälsbarnen.

Det är ju också Lunas första jul och hon uppskattade också konceptet. Speciellt skinkan, kalvsyltan och allt kel med människorna.

Innan det ens var dags för Kalle Anka hade vi kommit till julklapparna och det var väldigt mysigt att sitta där i ett hav av julpapper igen bland glada ansikten och en galen bebis som gillade julsnörena bäst.

Sedan bröts firandet upp, Anna och hennes lilla familj skulle vidare, mormor var trött och jag hade också kvällsplaner.

Det var nämligen dags för fas 2 av min julafton – den med vännerna! Stjärnorna stod så att både Jenny och Linda var barnfria och Carin kom till stan och det var ju klart vi skulle fira lite med varandra!

Fan vilken fin grej det blev, att få fira en del av julafton med sin valda familj – sina vänner. Det blev en väldigt prestigelös sådan, Carin fixade hemgjord pizza och saffranskladdkaka (skoja ej vad gott!) och så drack vi bubbel. Väldigt mycket bubbel. Så pass mycket att jag gick och la mig halv tre, minns ej när jag gjorde det sist. Och det sista gänget ramlade nog inte isäng förrän efter fyra.

Arkiveras under succé med andra ord, detta julaftonsupplägg.

Tack för den julen, 2021!

Skidpremiär!

211215

Så här vill jag känna mig 2022. Modig, fri och full av livslust!

När Sara tog den här bilden på mig i onsdags hade jag precis harvat mig runt min första skidrunda på de nya skidorna som jag införskaffade förra månaden med höga förväntningar och stor pepp inför vintersäsongen.

Jag var livrädd i nedförsbackarna, hade mjölksyra i uppförsbackarna och fick stanna var hundrade meter på grund av blodsmak i munnen. Men jag skidade nästan tre kilometer. Och jag ramlade inte en enda gång.

Small step for mankind etcetera.

211215

Den här bilden tog Sara precis i början av rundan. Det är ju alltid bra att ta en posebild tidigt ifall allt går åt skogen, man hatar det alternativt ramlar och bryter ett ben.

Jag kikade tillbaka till mitt skidinlägg från förra året (ja, det fanns bara ett) och där hade Julia skrivit en så bra kommentar som jag vill lyfta här:

”Jag känner inte min kropp och dess begränsningar/förmågor tillräckligt bra, så jag drar mig ofta för att testa fysiska saker. Årets projekt är att bli ett med min kropp och inte bara vara en energirik själ fångad i ett kylskåp.”

Exakt så känner jag. Har känt i så många år. Att ens kropp är främmande för en, att man inte vet vad den orkar eller inte. Och då är det så läskigt att ge sig på nya saker.

Det och att jag generellt är dålig på att vara dålig på saker. Jag vill vara bra på en gång.

211215

Så det ska jag jobba på i vinter. Att vara bra på att vara dålig på något. För det är väl bara så man blir bättre. Och jag tycker verkligen att skidspåret är en ljuvlig plats att vara. Utomhus, i skogen där lite svett och mjölksyra blandas med ”wheeeee” och sug i magen i en nedförsbacke.

211215

Jag har varit ute i spåret två gånger nu. På en och samma vecka (jag vet, helt flabbergasted av detta). Med sällskap. Och då tänker jag att nu kanske jag vågar mig ut själv. Nu vet jag var jag ska och hur det ser ut och vilket håll jag ska åka och att det inte är hela världen att bli om-åkt.

Och med sådana här solnedgångar klockan två på dagen är man ju inte riktigt ensam.

211215

2022 vill jag våga utmana mig själv mer fysiskt. Detta innebär inte att jag ska åka Vasaloppet eller liknande. Jag har noll intresse av lopp eller prestationsmål. Prestation sporrar mig inte alls, jag har inte ett tävlingsben i min kropp.

Känslor dock. De vill jag ha allihopa. Så jag vill ha känslomål. Jag vill känna mig levande och stark och jag vill ha kul!

211215

Den här känslan. Den vill jag våga ha oftare.

Mitt första tidningsomslag!

När jag skrev mitt inlägg om 2021 härom dagen glömde jag ju en rätt stor grej som hände 2021.

Mitt första tidningsomslag!

Foto 2021-10-14 14 19 23

TA-DA!

Jag har ju gjort en del svängar i tidningar och teve i mina dagar (hej hundraåringen) men inte fått mig ett endaste omslag i denna mediasväng (även om jag kom nära med en halvsida löp på GP). Chockerande, jag vet! 😇

Men hemmapubliken, den kan man lita på. I slutändan var det alltså Magasin Gideälvdal (upplaga 2300) som kammade hem förstaplatsen i min personliga historiebok – mitt första tidningsomslag! Det är alltså ett gratismagasin om bygden jag bor och de har också en hemsida som kanske är det finaste vi har. Kartor till informationstavlor och hjärtstartare? Alltså hur fint.

Foto 2021-10-14 14 19 38

Marica som skrivit artikeln skrev ett himla fint porträtt av mig och min historia om att flytta hem. Och så använde vi Jonas bilder som han tog förra hösten.

Foto 2021-10-14 14 19 50

One small step for mankind men rätt stort för mig!

Nu går jag i ide (stordåden får vänta till januari)

Det är tredje advent och jag landar efter ägglossningsveckan. Jag har städat i hönshuset, räddat hönsgården från att duka under av allt blötsnö och så har jag gjort en snölykta. En bra dag!

Jag tror på riktigt jag måste börja hänvisa till ägglossningsveckan som just det. Jag vet inte om det är för att jag blir äldre och hormonerna mer aktiva eller om jag bara blivit mer självmedveten och därmed fått bättre koll på hur min kropp fungerar och ser mönster – men tiden runt ägglossning är förjävlig! Jag går ner i depression – jag har inget annat att kalla det för – där jag ifrågasätter allt och det tär något enormt på självkänslan.

Jag har lärt mig att lita på att lusten kommer tillbaka, att kreativiteten och glädjen inte är död för alltid. Men ärligt talat, ett par dagar i månaden tror jag inte riktigt på det själv.

Och just nu är det väl en ännu större utmaning än annars. Vi är inne i den mörkaste tiden på året och både snön och mörkret ligger som ett täcke över hela tillvaron. Livslusten och kraften i själen är ej på topp om man säger så.

Foto 2021-11-25 10 19 15

Jag hittar det inte nu men är rätt säker på att Underbara Clara vid ett tillfälle skrev ett inlägg om just detta. Jag minns inte riktigt men tror att kontentan var ungefär det här:

Allt vilar just nu. Blommorna i fönstren växer nästan inget utan tappar mest blad. Träden har tappat sina löv och blommorna har dött. Många djur sover mycket mer än på sommaren, vissa går till och med i ide. Bara mina höns sover 20 timmar om dygnet (och värper inte) och hundarna och katten nästan lika mycket.

Alla laddar inför ljusets återkomst.

Men vi människor förväntas hålla samma energinivå som resten av året? Så var det ju inte förr, inte ens för 100 år sedan. Bönderna jobbade ju arslet av sig på vår/sommar/höst för att sedan inte ha så mycket att göra på vintern.

Någon sa till mig att månaden runt vintersolståndet så växlade hon ner rejält. Främst jobb men också allt annat. Inga nya projekt, inte en massa inbokade prylar utan fokus på vila.

211103-06 - Funäsdalen

Jag har tänkt på det en del och försöker anamma det. Sparlåga. Ide. Omstart. Att våga växla ner, vila och samla energi för att sedan sträcka sig mot solen när den återvänder. Att tänka på det sättet och nästan ha det som en plan ger mig otroligt mycket mer lugn och gör att jag känner mig mindre pressad att vara kreativ. Prestationsångesten får vila den med.

Vintersolståndet inträffar den 21 december klockan 16.58. Då är det som mörkast. Sedan vänder det. Nån gång i januari kan vi börja fundera på att skapa stordåd igen.

Hur har 2021 gått egentligen?

Det är en fredag i december och utanför faller snön som den gjort de senaste dagarna. Det är typ inte lönt att skotta för nästa dag är det lika mycket snö igen. Men alla gånger hellre det än regn och ishalka. Nu är hela världen vit och det får den gärna vara fram till mars då våren får ta vid.

Mina planer för dagen blev inställda då Ebba fick feber och inte kom förbi och hängde som var tänkt. Jag har haft min sista coachingsession med Fia i år och passade därför på att ”stänga året” lite smått.

Jag satte inte upp några mål här på bloggen för 2021 (som jag gjort flera år tidigare), förmodligen för att allt kändes så himla osäkert i och med covid och man/jag inte visste var världen var på väg.

Nu ökar smittspridningen igen (omikron) men samtidigt går dödligheten ner. Så vi får se. Jag är ju fullvaccinerad sedan i somras så ska väl ta sikte på en tredje dos snart.

Hur gick 2021?

Som sagt, mina fredagsplaner blev inställda och jag har haft mysbehov så idag har jag hängt i soffan under en filt och summerat 2021 med hjälp av Let Me Create's grymma årsplanerare ”Mitt företagsår” som jag beställde hem förra månaden.

Jag köpte den förra året med men fyllde knappt i den. Nu på eftermiddagen har jag suttit ner och faktiskt fyllt i varenda fält i hela häftet!

Årsplaneraren

Så, vad kom jag fram till?

Att jag är väldigt nöjd med min tillvaro och med min business. Jag har en hyfsat bra balans mellan jobb och fritid (eller nedkopplad tid kanske man ska säga?) och en omsättning som är bra.

2021 har varit mycket av ett ”förvaltningsår”, ett år då jag inte gjort så mycket för att växa och utvecklas utan hålla allt under kontroll och flytande. Dels för att jag har haft ett år som varit psykiskt utmanande privat (bearbetning av gamla trauman samt utmattning som gjort sig påmind) och dels för att pandemin gjort att jag bara försökt sitta lugnt i båten och rida ut stormen.

En stor grej var att jag ju faktiskt startade AB i våras men det har jag inte riktigt kommit igång med än utan tragglar för att fasa ur min enskilda firma.

Årsplaneraren

Men jag har ju ett helt häfte kvar, som jag sparar till en annan dag. Jag vill tillåta mig att dra på stora växlar med visionerna och se var jag landar. Jag vill verkligen utöka mitt team med en högerhandsperson och jag vill anordna ett fysiskt event, det är två saker som står på önskelistan.

Men jag återkommer med den.

Årsplaneraren

På sista sidan stod detta så jag gjorde en snabb överslagsräkning. Mina onlinekurser Social Brand Lab och Influencer Crash Course har tillsammans dragit in nästan 3 miljoner på 3 år. DET är mäktigt och det är jag otroligt stolt över.

Jag har byggt ett liv där jag kan leva på det sätt som gör att jag kan sätta min hälsa först. Att jag kan leva så att jag mår bra. Och det är lyx. Jag är otroligt tacksam för det.

Välkommen!

Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!

På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.

» Läs mer och kontakta mig här!

Sök

Poddar

Gratis guide!

Translate

Arkiv
Kategorier