En påsk i (och utanför) Borås

Jag har bott i Stockholm i snart 4,5 år. Men innan livet i huvudstaden så bodde jag i en mindre stad på sydligare breddgrader. ”Finns ett liv innan Stockholm?” undrar ni kanske nu. Svar ja. Och det livet levdes i Borås. Delar av det i alla fall. När jag nämner att jag bodde i denna eminenta stad i nästan fem år, utbrister först alla ”Whyyy?!”. Och sedan, när chocken lagt sig, i ett lite lugnare tonfall, frågar de om jag pluggade där.

Ni förstår, Borås är likamed mode (postorder). Och har man bott här så måste man alltså ha pluggat mode, annars har man liksom ingen ursäkt att mellanlanda här så länge som fem år. Men icke. Ingen modeplugghäst här inte. Det var så enkelt att jag fick ett jobb, och tog därför mitt pick och pack och flyttade från Norrland till en stad där jag inte kände en käft. De åren som följde var några av de bästa och de värsta i mitt liv. Men mer om det en annan gång.

Som med allt annat känns det å ena sidan som en mindre evighet sedan och å andra sidan som igår jag lämnade Bårre. Sedan dess har jag varit där ett par gånger, eftersom pappa bor i krokarna, men sällan är jag faktiskt inne i själva staden. Men i lördags, då sken solen och jag kände att det var ett tag sedan jag såg gamla Borås. And off we went, jag och pappa.

Gågatan ser ut ungefär som vanligt. Jag vet inte vem den här killen är dock, han är ny. Bishop's Arms ligger dock kvar på samma ställe. Gammal trogen tjänare, den där biskopen och hans armar.

På torget hade de påskpyntat en jättestor björk. Himla mycket jobb för lite reward kan jag tycka.

Vi slog oss ned på gamla Rådhuset och fick oss en bit mat och pappsen en öl. Säg hej till pappa.

Parken frodades och så även människorna som fick lite sol på snoken nere vid Viskan.

All in all, ett lyckat besök på gamla brottsplatsen. Om man bortser från ett borttappat Visa-kort som fick spärras. Du skall icke lämna bankkort i parkeringsautomater. Hör ni det?

Ute på landet bytte jag däck. Jag är nästan som Hulken. Vilket man var tvungen att vara för att skruvarna (bultarna?) satt fast hårdare än… ja.. något som är riktigt hårt. Men på två dagar hann jag alltså byta däck OCH starta bilen med hjälp av startkablar! Kvinnor kan.

Och så fick jag säga hej till den här tjejen igen. Min finafina Silver. Hon har bott hos pappa sedan jag åkte iväg i höstas men nu har hon flyttat hem igen. Än så länge bor hon under soffan. Hon acklimatiserar sig tror jag det kallas.

Och så grillade vi en himla massa. Gottgottgott.

Och det var den påsken. Några fräknar rikare. Hej svejs!