Att förlora ett pälsbarn
Dagen igår började precis som vanligt. Jag tog en promenad med Leia och när vi kom tillbaka strök Silver sig runt benen på mig som besatt. Enligt henne har man alltid väntat för länge när det kommer till frukost. Först frukost till Silver, sedan frukost till Leia, det blir lugnast så.
Silver började kissa utanför lådan för ett tag sedan och jag har funderat på varför. Enligt Google och hens vänner gör katter så, antingen när de är missnöjda på grund av en förändring eller om de har ont. Det här hushållet har inte sett någon förändring sedan flytten i somras (och ett halvårs reaktionstid kändes länge) så jag beställde tid hos veterinär för att kolla läget.
Vi skulle vara hos veterinären halv två så runt 12 satte jag in henne i buren för att hon inte skulle kissa innan då de ville få koll på om något var vajsing med urinblåsan. Hon var inte nöjd med att sitta där i dryga timmen innan vi åkte. En fullt rimlig reaktion.
Väl hos veterinären konstaterar hon att Silver är gravt överviktig, något som inte kom som en chock direkt för mig. Jag har försökt banta ner henne i omgångar men misslyckats (ungefär som med mig själv, mönster någon?) och denna övervikt kan tydligen leda till problem med urinblåsan. Innan veterinären undersökte henne vidare så började hon redan lägga upp en plan för viktnedgång och röntgen för att utesluta njursten.
Sedan börjar hon undersöka resten av kroppen och när hon kommer till bakbenen ändras hela hennes uppsyn. Det visar sig att knäskålarna på Silvers bakben är helknasiga och hoppar i och ur led så fort hon rör sig. Det är oklart om det är kopplat till övervikten men det har troligtvis blivit en ond spiral. Hon har ont i knäna så rör sig mindre vilket gör att hon blir fetare vilket tynger på knäna och så vidare.
Hela stämningen i rummet förändras. Veterinären försöker lägga upp det milt men jag förstår vad det är hon försöker säga. Silver har ont och det kommer inte bli bättre. Inte utan viktnedgång och smärtstillande i kombination, sedan dubbel knäoperation som kostar 60K och sedan rehab. Silver är 10 år. Jag får rekommendationen av både veterinären och ortopeden att låta henne somna in.
Tårarna rinner när jag skriver det här. Jag har sådana fruktansvärda skuldkänslor. För jag tog veterinärens råd. Jag frågade ”vad är bäst för henne?” och veterinären svarade ”att låta henne somna in”. Så jag tog hennes råd. Och det känns förjävligt.
Jag har märkt att Silver dragit sig tillbaka mycket på sistone. Lagt sig på ”sitt” rum och sovit mest hela tiden. Bara kommit ner för att äta och gå på lådan. Kanske legat hos mig och kelat lite på kvällen men knappt det. Och när hon låg där på britsen såg hon så trött ut. Så trött men så lugn. Som att hon var klar liksom.
Så kom en annan kvinna in, jag tror hon var sköterska men jag vet inte för jag storgrät. Hon förklarade hur det hela skulle gå till och frågade om jag ville ringa någon. Så jag ringde mamma och brorsan och storgrät. Ingen av dem kunde komma dit och det var nog lika bra för annars hade jag nog inte kunnat bryta ihop som jag gjorde. Och jag behövde nog det.
Sköterskan kom in igen och gav Silver lugnande. Ett medel som både gjorde henne otroligt avslappnad men som tydligen också är ångestdämpande så att hon inte ska ha ont av vad som komma skall. Jag la hennes lilla huvud på min hand, så som hon älskar att ligga och smekte trampdynorna på hennes tass. Sa farväl. Sa förlåt. Bad henne hälsa Mitzi. Sa att jag och Leia älskar henne. Och kommer sakna henne så otroligt mycket.
10 minuter senare kom sköterskan tillbaka och satte in en kanyl på hennes ena framben. Gav henne först narkos och sedan en överdos av sömnmedel för att hon skulle somna in. För evigt.
Det hela var över på någon minut. Sköterskan lyssnade på hennes hjärta och sa att det var tyst därinne. Jag la huvudet mot hennes lilla kropp. Det var så konstigt att inte höra henne spinna. Hon spann alltid. Hennes vackra, gula ögon var fortfarande öppna. Jag försökte stänga dem men det gick inte. Jag såg när livet försvann ur dem. Pupillerna blev maximala och det var som att de blev av glas. Helt tomma.
Jag fick en stund med henne men det kändes så fel att sitta och klappa något som inte längre var min Silver. Sedan kom sköterskan och svepte in henne i en filt och tog henne med sig. Hon var helt lealös. Jag har aldrig sett henne sådan.
Jag minns inte när jag grät så mycket som jag gråtit idag. Så mycket saknad, så mycket dåligt samvete. Jag tog bort hennes matskålar direkt när jag kom hem och ställde undan maten i skafferiet. Hennes transportväska lämnade jag hos veterinären. Den kommer säkert till användning.
Idag önskar jag verkligen hon hade kunnat prata. Säga om jag gjorde rätt. För det känns inte som att jag gjorde rätt. Men det hade inte heller känts rätt att hon skulle fortsätta ha ont. Hon var så lugn hos veterinären. Stretade inte emot när hon blev undersökt. Jag hoppas hon visste att jag bara ville hennes bästa.
Jag tänker avsluta det här fruktansvärda inlägget med att visa några typiska bilder på Silver. På hur hon var under de 10 år vi fick ihop. Tack Silver för att jag fick vara din matte. Jag hoppas du inte har ont längre och kan busa loss där du är nu.
Hon var ingen knäkatt men när hon själv fick bestämma så kom hon gärna och la sig på mig och spann så att hela jag skakade. Så kunde vi ligga i timmar.
Hennes bästa plats var på ryggstödet bakom mig så att jag kunde ha henne litegrann som huvudkudde. Alltid mysigt.
Så kunde hon också passa på att slicka och äta mig i håret. En väldigt underlig böjelse men oj så gulligt.
Ibland kunde jag undra om hon egentligen var så fäst vid mig, hon var ju en väldigt självständig kisse. Men så kom man hem från jobbet och hittade henne ligga invirad i en tröja jag lämnat på sängen. Och då smälte hjärtat.
Hjärtat smälte också då hon glömde den där lilla tungspetsen utanför munnen.
De där gula ögonen. Så otroligt vackra. Hon var en väldigt vacker katt, lite lik Mästerkatten i Stövlar från Shrek!
Det var aldrig några problem att resa med henne, hon var alltid tokchill både på tåg och i bil. Bara la sig ner och sov. Hon gillade dock inte när heliumballonger satt fast i snören, de skulle ju flyga! Så hon bet av alla snören. Presentsnören gick åt på en gång, tunna sladdar också. Jag har nog gått igenom över ett dussin hörlurar under vår tid tillsammans.
Hon älskade att sova på min arm. Det gjorde jag med.
Visa det här inlägget på Instagram
Morgontvätt. #silverkatten #catsoninstagram #catstagram
Och sedan var det det här med tvättandet. Skulle alltid tvätta mig. Händer, näsa, panna, där hon kom åt. Var alltid ren och fin. Hur ska det nu gå?
Älskade Silver. Fan vad jag kommer sakna dig. Älskar dig.
Senaste kommentarer