Det är söndag och Sara och Katta har precis rullat nedför grusvägen från Kvaved och siktat söderut till sina respektive resmål. Jag har haft en supermysig och inspirerande helg med dem men har varit långt ifrån på topp.
I fredags fick jag ett jobbigt besked som har satt sig som en ångestklump i magen. Jag vill inte prata om dess beståndsdelar riktigt än men den kräver att viktiga beslut tas, något som ledde till att jag började gråta över frukosten igår morse. Ibland känner jag mig så vansinnigt ensam, speciellt när stora beslut ska tas. Ibland vill jag bara lämna över – eller i alla fall dela – ansvaret med någon annan.
Du som är singel och företagare, kan du känna igen dig? Övermäktigheten när det kommer till alla beslut som ska tas hela tiden, den gör mig så vansinnigt trött ibland. Och när man då får en skruvboll, då rinner det liksom över.
Jag kommer berätta mer längre fram, jag måste bara processa lite först.
Hade jag varit ensam i helgen så hade jag garanterat inte gått utanför dörren mer än nödvändigt men med Sara och Katta här så var jag ju tvungen (inte för att de tvingade mig utan pga FOMO) att samla ihop mig och följa med på äventyr. Som tur var behövde jag inte ta jättemånga beslut förutom var vi skulle åka.
Vädret har varit rätt likt mitt humör, det har varit grått och dimmigt med inslag av regn men känner man Sara och Katta så vet man att de älskar väder oavsett grad av väta och gör alltid det bästa av situationen.
Åter igen, så himla himla tacksam över att jag inte behövde vara den drivande kraften den här helgen.
I fredags tog vi så sikte på Ögeltjärns naturreservat (jag var också där i somras då vädret var aningen mer tillmötesgående) och gjorde först ett stopp vid tjärnen innan vi klättrade upp på berget och möttes av en vägg av dimma där det vantligtvis bjuds på en milsvid utsikt över Höga Kusten. Happ.
Men Katta och Sara var så klart glada ändå! Och dis är magiskt att fota i, blir så mjuka bilder då.
Katta var eldmästare. Sara hade burit en papperskasse med ved hela vägen för att upptäcka att det fanns ved vid vindskyddet. Men hon var så klart glad ändå!
Jag hjälpte till och ”matade” elden med småkvistar så att den skulle ta sig. Alltså SÅ mysigt med eld! Detta kommer jag helt klart göra själv någon gång, gå ut med Leia någonstans och göra upp eld bara pga mys.
Just den här elden hade dock ett syfte – Katta hade nämligen med sig mackgrillar och smörgåsar så vi grillade mackor på elden. Smakade ljuvligt efter promenaden.
Sedan blev klockan fyra på eftermiddagen och världen blev kolsvart men jag är ju numera proffs och hade pannlampa med mig (vem är jag ens?!). Så vi gick ner från berget, åkte och köpte mat och så lagade Katta mat och jag drack vin. Min bästa uppdelning av hushållsarbete.
Hejhej torsdagskompis och välkommen till bloggen! Idag tänkte jag berätta om förra veckan när jag var på föreläsningsturné över halva Svealand, håll till godo!
Efter att ha varit i Stockholm över helgen satte jag mig på söndag eftermiddag på tåget till Värmland och blev varse om att solen inte alltid skiner i Karlstad. Däremot hade den första snön kommit!
På måndagsmorgonen skulle jag nämligen föreläsa för ett gäng glada entreprenörer inom besöksnäringen i Värmland. Det var ett riktigt bra gäng men bra frågor och efteråt fick jag eventuellt den finaste recensionen någonsin:
”Det här var banne mig det bästa jag sett och jag har sett mycket – mest skit!”
Det får man ju ändå vara nöjd med. 😊
Efter min föreläsning fick deltagarna workshoppa och jag smet iväg och blev intervjuad av två tjejer som pluggade på universitetet (Internationella affärer, flott ska det vara!) och vi pratade om den etiska aspekten av influencer marketing. Det är i sådana samtal jag blir så exalterad att jag skakar. DET är passion.
På tisdagen bar det av till Borås där jag ju bodde för sisådär 12 år sedan. Herrejösses vad tiden går. Viskan finns kvar men ett helt nytt kvarter har tillkommit dit textilhögskolan har flyttat och där finns också Borås Yrkeshögskola dit jag skulle!
Det var nämligen så att min bästa Sara håller en kurs där under hösten för utbildningen ”Digital Business Developer” och när vi var i stan samtidigt bjöd hon in mig att komma förbi på en Q&A med eleverna om influencers. Jag och Sara är inte alltid överens om just influencer marketing (jag står ju på influencersidan och hon på annonsörernas) så det blev en intressant diskussion!
Jag lyckades också såga en av deras samarbetspartners vid fotknölarna. Oops. Eller, gör man inte bra grejer så kommer jag säga det. Så det så.
Men det var ju inte därför jag var i stan utan jag var inbjuden för att föreläsa på biblioteket! Så det gjorde jag!
Och efteråt kom den här fina tjejen fram till mig och bad om en autograf! Det är första gången jag fått skriva en autograf (förutom i boken då men hon hade lånat boken på bibblan så den fick jag ju inte skriva i), hon hade liksom penna och papper med sig, jag blev helt golvad. Så cool tjej! Hon var 11 år och hade startat en pysselblogg, love it!
Där fick ni, ni som säger att bloggen är död. Lovisa says otherwise.
Efteråt gick vi några stycken till gamla Rådhuset och tog en drink. Stället har fått sig en rejäl makeover och var nu superlyxigt!
Jag beställde en New York Whiskey Sour.
En elev från Saras klass, Ida, följde med och jag kunde inte sluta tänka på hur lik hon var en tjej som jag jobbade med när jag bodde i just Borås. Vi pratade om vad våra tatueringar betydde och hur sarkasm kan vara en persons hela ordförråd.
Sedan blev det onsdag och jag åkte till Kalmar för sista stoppet på min lilla turné.
Jag hade aldrig varit i Kalmar tidigare men blev lite förälskad i denna supermysiga lilla stad. De har ett slott liksom, bara det! Jag älskar städer med en historia.
Jag bodde på Frimurarhotellet precis vid torget och med promenadavstånd till bibblan där jag skulle hålla min föreläsning!
Och sedan åkte jag hem och sov ett dygn. Att föreläsarlivet kan ge och ta så mycket energi samtidigt. Jag älskar det.
I september blev jag inbjuden att föreläsa på ”Influencer Marketing Conference” i Bukarest, Rumänien. Jag fick bo på femstjärnigt hotell och ha en personlig ”viskare” på konferensen. Samt första parkett till firandet av ”brandmännens dag”. Det du!
Tryck gärna på hjärtat här nedanför så jag får veta om du gillar mina vloggar!
Härom dagen blev jag taggad i ett inlägg på Instagram som fantastiska Sara hade skrivit. Sara är någon jag verkligen ser upp till, respekterar och imponeras av. Hur hon driver sin business utan att göra avkall på ett uns av sin integritet och sina principer och samtidigt briljera med sina affärsmodeller. Jag vill bara göra det klart här och nu. Hon är min idol. <3
Sara hade lyssnat på ”Vad fan håller jag på med?!” där jag och Alex i förra veckans avsnitt diskuterade Instagram och hur man kurerar sitt innehåll för att nå ut. Att det är vanligt att tidsinställa inlägg och redigera sina bilder för att få ett inspirerande flöde. Att väldigt få bilder är tagna här och nu utan mycket planering ligger bakom.
Sara höll inte med.
Visa det här inlägget på Instagram
Idag lyssnar jag på jättebra podden Vad fan håller jag på med av @lalinda och @alexandrabylund som jag uppskattar mycket. Men idag håller jag inte med om en grej och vill testa på er, mina härliga följare. Enligt podden är det nästan stört omöjligt att vara professionell influencer och leva på det, med växande konton, och ha ett Insta-konto som är typ 100 procent här och nu, utan att schemalägga och finlira med innehållet. Jag tror det är fel. Eller, jag vet att det är fel. Mitt Insta växer hela tiden och har bra räckvidd och engagemang, skulle vara större dock om jag själv avsatte mer tid för dialog. Jag skulle dessutom kunna ha en stor intäkt här genom sponsrade inlägg, men det har jag konsekvent valt bort eftersom jag tycker det urholkar mitt varumärke. Dock har jag aldrig schemalagt eller finproducerat ett enda inlägg. Vad tycker du om ett flöde som detta, där en emellanåt halar upp telefonen och delar en bild som säger något om vad jag gör just precis nu? Som att städa tvättstugan tex. Jag upplever att det i min målgrupp är just precis det här som uppskattas, också av mig som både mottagare och producent. Och by the way så har jag en kanonfin stund med mitt städ och jättebra podd som ger mig massa idéer. Stort tack för inspirationen tjejerna! #influencer #vardag #tvättstuga #skillnadensträdgård
Ett inlägg delat av Sara Bäckmo – Skillnadens (@skillnadens)
Med detta som grund ställer Sara frågan till sin publik;
”Vad tycker du om ett flöde som detta, där en emellanåt halar upp telefonen och delar en bild som säger något om vad jag gör just precis nu?”
Detta i motsats till, som hon uppfattade det, vår tanke att det är omöjligt att ”vara professionell influencer och leva på det, med växande konton, och ha ett Insta-konto som är typ 100 procent här och nu, utan att schemalägga och finlira med innehållet.”
(Jag vill dock poängtera att jag aldrig sagt att något är omöjligt, men helt klart ovanligt.)
Jag förstår Saras frågeställning och jag tycker själv att hennes konto är uppfriskande avskalat och här-och-nu. Men hela grejen gav mig lite ont i magen. För ungefär så här lät det i kommentarerna:
”Här och nu och den sanna sanningen uppskattas! 🙏✨❣️”
”Du som vi lever i verkliga livet och försöker inte visa upp en polerad värld där ytan är viktigast och det är därför vi gillar dig och det du visar.”
”Ditt Instakonto är bäst! Du lever och visar verkliga livet! Det är ju så det är! Vem vill leva i en fake world?”
”Det är för att du är en ”riktig” människa som gör det värt att följa dig. Uppskattar att du inte sålt din själ.”
”Ja tack!! Sund influencer med ett riktigt liv❤️”
”Uppskattar att du INTE sålt dig till diverse varumärken, även om jag försöker o inte döma dem som har lite annonssamarbete ibland.. kan förstå den sidan också, även om jag aldrig (i princip) väljer o gilla en bild som är sponsrad. ”
Detta är bara ett axplock av de 250 kommentarer som strömmat in till det inlägget, vilket åtminstone betyder en sak – det här ämnet engagerar. Och ALLA älskar Sara. Och jag förstår det!
Men det finns ju en annan sida till myntet. Sara må inte kurera sitt instagramflöde, men hon planerar sin blogg och sin YouTube väldigt väl. Då kan man vara lite mer ad hoc med instagram – grunden till relationen och expertisen är redan primärt byggd på annat håll. Och hennes affärsmodeller bygger inte på samarbeten med andra företag – men hon säljer ju sina egna produkter. Det är ju reklam? Allt det kanske inte spelar någon roll för det är ju hur man uppfattas som räknas, men ändå lite intressant att fundera på?
Men jag återkommer till det.
Vad är äkta egentligen?
Är jag mindre äkta för att jag redigerar mina bilder och tidsinställer dem till en viss tid för att algoritmen ska låta så många som möjligt av mina följare att se dem? Lever jag i en mindre verklig värld för att jag inte lägger upp mina bilder samma dag som de är fotade? Har jag sålt min själ för att jag gör reklam för ett varumärke jag gillar och ändå använder?
Eller är jag bara en professionell kreatör som vill skapa kvalitativt och inspirerande content till de som valt att ge mig en plats i sitt flöde?
(Sedan är jag överdrivet ”äkta” i mina Instagram stories istället där allt är super”verkligt” och ”sanning” rakt upp och ner. Bara så ni vet.)
Och det är klart att man både kan vara äkta och planera lika mycket som man kan vara spontan och verklig. Men vad man inte kan vara är nonchalant med sina följares förtroende.
Det här handlar egentligen inte om Sara eller om mig, det här handlar om följarna – kunderna – och hur de uppfattar landskapet idag. Folk är reklamtrötta och börjar dra samarbeten hos influencers över samma kam som all annan reklam.
För varje tillfälle som en följare suckar och tänker ”ännu mer reklam” för att du slängt upp ännu en semirelevant produkt i ditt instagramflöde med tillhörande rabattkod, varje sådan gång tullar du på det förtroendet den följaren har till dig. Och det förtroendet är det enda kapital du har. För kommer den dagen då följaren klickar ”avfölj” då hen anser att du tar mer värde än du ger, då är din business på väg åt fel håll.
Min poäng? Så länge du är genuin och dina följare gillar det du gör så spelar det ingen roll hur du presenterar ditt content. Men tänk på det här med att sälja – för varje gång du gör det så använder du förtroendet du byggt upp. Och är det då inte bättre att du säljer något du själv gjort än någon annans varumärke?
Igår kväll lyckades jag för första gången fånga norrsken på bild! Hurra!
Det var tack vare Jackie som skickade ett meddelande där hon skrev ”det är norrsken hos dig ikväll!”. Jag som satt och kollade på en film (”Den blomstertid nu kommer”, oj vad besviken jag blev) var lite trögstartad ur soffan men till slut så fick jag med mig kameran och ut på gräsmattan.
Och titta! Det var inte lika starkt för ögat men när man drar upp slutartiden så kan man få det riktigt fint på bild. Och kolla alla stjärnor!!
Det är något så speciellt med att fota på natten. Man ser ungefär ingenting i sökaren utan siktar, försöker ställa in manuell skärpa på stjärnorna och sedan trycker man av och hoppas på det bästa. Och när det då dyker upp ca en triljon stjärnor, då blir det som att man vunnit på lotto!
Det var inte direkt ett sådant där dansande pang-norrsken men det var ganska lagom för den här nybörjaren. Men jag tycker ändå det blev rätt fina bilder. Det lilla huset med lite mysljus i fönstret och så den gröna himlen i bakgrunden. <3
Det där att ta med sig kameran ut i natten och bara vänta de där 10-15 sekunderna medan slutaren är öppen, det är så svårt att förklara. Förväntan, lite pirr och samtidigt ett sånt lugn. Att vara omsluten av mörkret och samtidigt så mycket ljus.
Tack Jackie och tack norrskenet. Nu lämnar jag den här helgen med ännu mer tacksamhet för min plats i världen.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer