Bloggflöde - Sida 124 av 635

Hur viktigt är det att nischa sig?

tisdag, 18 september, 2018 1 kommentar

Foto: Elin Graf

Det här med att nischa sig är ett evigt ämne när det gäller sociala medier och bloggar. Måste man nischa sig och hur mycket borde man nischa sig? Inte sällan ger ämnet huvudvärk och många stretar emot och känner att de missar så stora delar i sin personlighet om de nischar ner sig för hårt.

Om du pratar med alla pratar du med ingen

Vad nisch egentligen handlar om är två saker – budskap och publik. Vad vill du säga och vem vill du säga det till? För som sagt, om ”alla” är din målgrupp så är ingen din målgrupp. Ingen kommer känna sig träffad om du försöker prata med alla. Du måste veta vad du vill förmedla och till vem.

Sedan betyder detta inte på något sätt att du tvunget enbart måste skriva om ett ämne, det är inte alls poängen. Om du bara skriver om mode eller smink eller träning så får ju inte publiken se olika sidor av dig. Så att vara nischad betyder absolut inte att enbart skriva om ett och samma ämne hela tiden.

Kärna och känsla

Tänk istället på det så här – vad är kärnan i ditt varumärke? Vad är det för värderingar du vill förmedla, vad vill du vara ”känd” för? Vad vill du att dina läsare ska säga om dig när de beskriver dig? Det är kärnan.

Till exempel, för mig är kärnan att hjälpa andra våga leva sina drömmar och se sin fulla potential och detta gör jag på olika sätt. Jag bjuder på kunskap gällande influenceryrket och jag pratar om självkärlek och kroppspositivism. Detta är två helt olika ämnen men i dem finns samma kärna och det är den jag hoppas förmedla. Jag vill inspirera er att vara modiga.

Runt kärnan kan du sedan bygga en känsla, en personlighet, det som gör att din publik gillar dig och relaterar till dig. Och det kan vara allt från historier om vardagen till outfits till filmtips – sådant som ger en nyanserad och bred bild av dig som människa!

Det här och mycket mer kring ämnet nisch pratar jag och Alex om i nyaste avsnittet av ”Vad fan håller jag på med?!”! Lyssna nedan eller i din poddapp.

Du vet väl att du kan lämna en recension på podden i iTunes? Jag vore så glad om du ville göra det och berätta varför du gillar podden – det gör så att fler hittar den och får lyssna till våra kloka ord. 😉 Tack!

Hur går det i bebisfabriken?

söndag, 16 september, 2018 22 kommentarer

Bebis lånad av Vanja <3

Hallå kompis!

Jag hoppas du haft en fin helg. Själv är jag helt ofantligt trött efter att ha klivit upp klockan fyra igår morse för att åka hem från Rumänien runt sju och jag verkar inte ha återhämtat mig än. Det blir lite som jet lag, kroppen min blir helt knäpp. Och imorgon ska jag bila upp till Kalix för att föreläsa och sedan hem igen. 90 mil tur och retur. Det är mycket flängande nu.

Nåväl.

Jag pratade ju i våras om att jag är i processen att skaffa barn själv, du kan läsa mer om det här. Sedan det har det varit väldigt tyst om det i bloggen och ni är många som undrat hur det går på den fronten egentligen. Så här kommer en liten update!

Som ni vet så flyttade jag ju hem till Övik i juni och det var en enorm omställning. Sedan dess har jag försökt landa, hitta nya rutiner och få livet på någon slags stabil bana igen. Det är ju en jädra grej att rota upp hela sitt liv och flytta 55 mil från där man bott de senaste 12 åren och jag tror ärligt talat inte jag hade/har gett hela den processen tillräckligt med plats för att spela ut sig inom mig. Det tillsammans med att hela Sverige stannade av pga sommar har gjort att hela den här resan blev satt på paus i ett par månader.

Innan sommaren hade jag egentligen bara två steg kvar i min fertilitetsutredning – ett cellprov och ett läkarutlåtande angående min ”psykiska hälsa”. Det är ju som så att jag fortfarande äter antidepressiva efter min senaste sjukskrivning 2012. Det är jättemånga år nu men det har aldrig varit läge att sluta (då ska man vara on top of the world och aldrig ha en antydan till ångest typ) samt att om man varit utmattad/deprimerad två gånger så är det 75% risk att man trillar dit igen. Så jag kan få äta medicin resten av livet. Jag har inga direkta problem med det men i det här fallet så blev det strul eftersom det då finns oro att jag inte passar som mamma.

Det här läkarutlåtandet har varit ett jävla härke att få till. Jag har skjutsats runt mellan läkare och instanser och ingen vet vad de ska göra av mig. Så det har också varit en källa till frustration och även mentalt att känna som att man inte är ”tillräckligt bra” för att skaffa barn? Förstår du hur jag menar?

För några veckor sedan fick jag via gråt och tandagnissel och en god vän kontakt med bossen på min vårdcentral. Åh vilken ängel hon var. Hon högg tänderna i mitt problem, ringde runt till kvinnokliniker och vad vet jag och verkligen engagerade sig i att hjälpa mig. Jag är så jädra tacksam! Och till slut så fixade hon en läkartid till mig, jag träffade läkaren och han tog lite prover samt fixade en kuratortid till mig.

Jag träffade kuratorn och började böla när hon frågade varför jag ville ha barn och jag svarade ”för att jag vill känna mig meningsfull och behövd” och tydligen så var det rätt svar för nu har jag fått mitt läkarutlåtande och där står det att det inte finns någon anledning till varför jag inte skulle bli en bra mamma. Alltså, mitt hjärta. Så rörd, så lättad. Herregud.

Förstår du att det snart kan vara dags? Jag blir alldeles pirrig.

Topptur till Mittåkläppen

fredag, 14 september, 2018 12 kommentarer

Numera kan jag titulera mig bergsbestigare. Kläppklättrare. Fjällskuttare? Jag har i vilket fall som helst bestigit en form av kulle som är 1212 möh. Och mäkta stolt över detta! (visserligen besteg jag en vulkan på Nya Zeeland för typ åtta år sedan som var sisådär 1900 möh men vet ej om den meriten håller ännu?)

Den här lilla kullen var målet för dagen – Mittåkläppen i Bruksvallarna, Härjedalen. En mäktig pjäs och när man står framför den undrar man lite lätt hur man tänkt ta sig upp dit?

Roger och mamma var med!

Och Sara så klart!

Det är sjukt svårt att ta bilder som får storheten av det här landskapet att gå fram. Men om man säger så – jag fick en pytteliten ångestattack av svindel och blåst ungefär någonstans här.

Den lätta vägen eller den branta vägen?

Ja, hmmmm….

Leia var så klart med! Det här är hennes bästa dagar i livet. När hon får springa lös och det blåser så mycket att hennes öron står rakt upp.

Vi tog den ”alternativa” (lätta) vägen. Annars hade jag nog dött.

Så här glad var jag i själen! Titta bakom mig liksom??! Helt magiskt.

Och helt plötsligt var vi på toppen av världen, nästan uppe bland molnen.

Uppe på kläppen kunde man gå fram till kanten och så störtade det typ rakt ner. Roger gick alldeles för nära kanten och det sög till sådär vidrigt i magen.

Där uppe höll vi på att blåsa bort så då gick vi ner igen!

Hej hej!

Sara lekte Spiderman och det uppskattar man ju.

Och så knallade vi ner igen. Längst ner hängde några renar och betade men de hann springa iväg innan jag fick klappa.

Magi.

Tack Sara och Tänndalen för en fantastisk helg! Jag tar med mig lite mer mat till själen och lite mörare ben hem.

10 bilder sedan sist

onsdag, 12 september, 2018 8 kommentarer

Imorse strax efter fem satt jag i bilen på väg till flygplatsen. På raksträckan precis innan man kommer fram till landningsbanan var jag tvungen att tvärnita, hoppa ur bilen och ta den här bilden. När Moder Natur bjuder på sådana här magiska stunder måste man stanna upp, tacka och ta emot.

Det har varit dåligt med dagboksbloggande från mig på sistone. Jag vet inte vad du tycker (snälla säg!) men jag älskar ju dagboksbloggande. De här glimtarna ur vardagen som man liksom vill komma ihåg och lägga till arkivet. Inte för att de kanske är banbrytande eller förändrar någons liv utan för att de var en härlig stund i mitt. Så håll till godo.

Jag var ju i Stockholm för ett tag sedan och fick då lyxen att ta en kaffe med de här två donnorna, Vanja och Tintin! Det var en underbar timme men bebisgos, bebisprat och heart to heart om sånt där man kanske inte ventilerar i bloggen alla gånger. Gillar den här tjejen så himla mycket – hon är så skarp och varm och god!

Efter den svängen till Stockholm åkte jag hem, tog en selfie framför en jättegul lastbil och skördade loss i trädgården. Vi skördade den största zucchinin i mannaminne tror jag, herrejisses vilken pjäs! Den blev både paj och sallad och två frysta påsar som får komma upp och bli del av nån gryta i höst.

Förra veckan bar det av söderöver igen, jag skulle nämligen till Jönköping för att föreläsa på en webbyrå för deras kunder. De har sitt kontor i en gammal biograf, så maffigt!

Det är alltid lite lurigt att veta på vilken nivå man ska lägga sina föreläsningar när det är så blandad publik, speciellt nu när man märker att företagen börjar få kläm på ett och annat i branschen. Men jag tror jag täckte in det mesta, kunden var i alla fall nöjd! 🙂

Vid bytet i Stockholm fick jag en timme över och då satt Johanna och Zanna som av en händelse och fikade just där! Så vi bytte tankar om prissättning, säljstrategier och bara peppig energi med varandra. Så bra!

Efter Jönköping åkte jag ju direkt upp till fjällen med mamma och morbror Roger och det kan du läsa mer om här!

Och så har jag poddat med Alex ett par gånger (du lyssnar väl?). Fattar inte att vi faktiskt lyckats hålla oss till vårt schema och vår plan, haha! Fantastiskt! Fast det är ju inte så svårt att hålla sig till en plan bara man gör planen. Det är ju att lägga tid på att planera, det är där skon brukar klämma.

Och nu börjar det bli riktigt mörkt på kvällarna. Redan runt sju går solen ner och efter åtta är det kolsvart. Pannlampa måste införskaffas. Men mysfaktorn är tokhög.

Vad har du hittat på sen sist?

På Hamrafjället i dimman

söndag, 9 september, 2018 10 kommentarer

Å ena sidan – antiklimax på grund av snuvad på magisk utsikt på grund av dimma.

Å andra sidan – att vandra i dimman genom molnen i en höstigt fjällandskap. Magiskt.

Hej kompisar!

Den här helgen är jag, mamma och morbror Roger och hälsar på frugan Sara i Tänndalen! Jag har ju bara varit i fjällen på vintern (du kanske minns när jag hälsa på Sara för typ tre år sedan här) så att vandra runt lite på fjällen i höstskrud var jag mycket pepp på!

Jag, mamma och Roger kom fram inatt runt klockan ett efter en fyra timmars bilfärd från Hudiksvall. Jag hade nämligen varit i Jönköping och föreläst, en blixtvisit på inte fullt 24 timmar, och på vägen hem tog jag tåget till Hudik där jag då blev upplockad för vidare färd mot fjällen.

Imorse fixade Sara lyxfrukost och sedan var det på med frilufsar-outfiten och iväg! Saras stuga ligger precis bredvid Hamrafjällets naturreservat så där startade vi vår dagstur, via Järnåldersvallen.

De första 100 meterna var rakt upp (herregud mjölksyran!!) men sedan landade vi i myset bland fjällbjörkarna.

Det tog inte lång tid innan vi var mitt i dimman. Dimman låg så tät att vi allt som oftast inte såg mer än några hundra meter framför oss. Men wow alltså, dimma. Älsk!