Det blir bättre imorrn.

När jag gick och la mig igår tänkte jag ”det blir bättre imorrn”.

Men jag vaknar med samma ångesttyngd över bröstet. Samma ont i magen som jag inte kan avgöra om det är stress eller mensvärk. Samma känsla av att inte bry sig.

Det är min värsta känsla. Den kommer då och då, oftast i samband med pms men den här månaden verkar min kropp ha räknat fel på allt (jag får menvärk i slutet av mensen?!). Den här känslan av att inte bry sig. Att inte känna glädje inför något. Jag känner igen den så väl. Den var min värsta fiende under depressionen. Likgiltigheten. Så jag blir så rädd när den kommer. Då jag känner att jag bara kan sova bort hela dagen utan att det spelar någon roll.

Och så ensamheten. Om jag skulle dö en fredag kväll skulle det dröja till minst måndag morgon innan någon skulle undra var jag var. Förmodligen mer om jag inte har några möten inbokade. Jag gör ingenting på helgerna, det är min återhämtningstid. Och det är i mångt och mycket självvalt men det vore så härligt att bara få mysa i en soffa någonstans och kolla på ”Så mycket bättre”. Jag saknar min familj något kopiöst sådana dagar.

Och när det gäller att fixa hemma. Jag avskyr min lägenhet just nu. Den är övermöblerad och sedan vi flyttade ut från kontoret är det så kopiöst stökigt eftersom jag tog hem alla prylar från kontoret hit. Hallen är fylld med flyttkartonger utan någon förändring i sikte. Då saknar jag en partner in crime som säger till mig ”idag styr vi upp köket/vardagsrummet/åker till IKEA/fixar med återvinning”. Men varenda litet beslut ligger på mig. Jag är så otroligt trött på att ta beslut. På att styra upp. På att ta initiativ.

Det är sådana här dagar man gråter för att skärmen inte vill funka eller man tappar ut kattmat på golvet. Man gråter för att man är ensam och allt som händer bakom kulisserna som man inte kan prata om. För att man undrar över vad man gör med sitt liv egentligen.

Men det blir säkert bättre imorgon.