En dag i Skuleskogens nationalpark

I hjärtat av Höga Kusten hittar man Skuleskogens nationalpark där urskogen växer tät och man kan nästan ana älvorna dansa fram i skymningen.

Hit kom jag, Katarina och Helena förra veckan för en dagsvandring till Slåttdalsskrevan, ett 200 meter långt, 30 meter djupt och 7 meter brett hål som delar Slåttdalsberget i två delar. Vi har havet att tacka för denna fantastiska naturupplevelse som även använts som Helvetesgap i filmen om Ronja Rövardotter!

Här började vi, vid Entré Syd. Vår vandring är en del av Höga Kusten-leden och som alltid i nationalparker så ska woffies hållas kopplade. Så inga soloäventyr för Leia denna dag!

Den första kilometern eller så bestod ömsom av rötter och sten och ömsom av sådana här fina spångar. Men jag var väldigt tacksam för torrt väder, mina löpardojjor är inte gjorda för att glida omkring på blöta rötter.

Katarina passade alldeles utmärkt i urskogen, nästan lite älvlik, tycker ni inte?

Så plötsligt hamnade vi mitt i kalabaliken då någon troligtvis hade trampat olyckligt och krasat benet så hon fick åka ambulanshelikoper och jag kunde ju inte inte dokumentera dramatiken. Vet ni hur mycket det blåser från en helikopter? Jag fick flashbacks från när jag hoppade fallskärm, om man säger så. Blåste nästan omkull.

PS. Det var aldrig någon panikfara med hon som gjort illa sig, som sagt, troligtvis ”bara” ett benbrott, och jag kollade så klart så att inte min hjälp behövdes innan jag fotade men det var både räddningstjänst och ambulanspersonal på plats så allt var under kontroll.

Efter att ha bevittnat hur illa det kan gå i skogen så hade jag lite större respekt för de här passagerna.

Sedan bar det av upp upp upp och så plötsligt hade vi den här utsikten vid fötterna. Helt magiskt.

Ser ni bebisdraken i molnen?! HUR COOLT??

Vi satte oss på bergskanten och åt lite matsäck och fastställde att svetten var värd mödan.

Sedan väntade en sisådär kilometer över berget och så gick vi lite vilse och sedan skulle vi nedför det tokbranta berget (jag gled på rumpan en bit, jädrar så brant det var!) men så hepp så var vi framme i skrevan! Jädra mäktig alltså.

Och så klättrade vi upp på andra sidan berget och åt upp resten av vår matsäck. Leia var en aning trött vid det här laget men Katarina höll energin uppe!

Och sedan hände det här. Magi. Vi bara stod där och glodde och fotade och njöt i säkert en halvtimme och såg dimman glida förbi.

<3

Respect till Birk och Ronja ändå. Jag hade inte hoppat över det här för en tonårskärlek. Nån hejd får det vara på dumheterna.