Tankar kring att vara stark. Och skör.
Härom veckan fick jag höra att jag nog kan uppfattas som ganska ”hård”. Personen som sa det menade inget illa utan menade bara att jag är en person som tar plats, som syns och hörs, är självsäker och säger vad hon tycker.
Och att det är sånt som kan skrämma bort vissa (alla) killar (ja, vi pratade om att mitt dejtingliv är öken).
Och det här har snurrat i mitt huvud sedan dess.
Jag tycker att jag är en person med väldigt nära till alla mina känslor. Jag är sårbar, jag kommer med hjärtat i händerna och vill tro det bästa om människor. Åtminstone är det så jag sett på mig själv länge. Kanske för länge? Är det kanske dags att omvärdera den självuppfattningen?
Å andra sidan så är jag väl rätt ”hård”. Eller.. hur ska jag beskriva det…
Jag kan saker. Jag har bra självförtroende kring vad jag kan och vad jag är bra på. Likväl har jag noll prestige i att säga ”jag vet inte” och vara ärlig kring saker jag INTE är bra på. Skulle aldrig hitta på att jag kan något bara för att föda mitt ego eller verka cool/smart/kunnig inom något ämne. Att kunna säga ”jag vet inte” och ”jag hade fel” är två av de egenskaper jag är mest tacksam över att jag har. Det, och det faktum att jag kan glädjas för andras framgång och lycka. Det gör att man får vara glad så mycket oftare.
Jag kan nog vara för rak. För mycket ”no BS” och för ärlig och konstruktiv. Jag gör det med hjärtat på rätt ställe, för att peppa och liksom mentalt ”skaka om” personen för att hen ska hitta ut ur förvirringen hen befinner sig i. Men det blir också lite ”mitt sätt är det rätta sättet” och kanske inte så ”smeka medhårs” som alla kanske behöver.
Ojoj så mycket citattecken det blev där.
Jag klarar mig själv. Jag är van att klara mig själv. Innan jag flyttade hem till Övik så var allt som hade med hus och hem och vardag bara mitt att lösa så gott som jag kunde. Efter flytten hjälper mamma och familjen mig en del med trädgården och husfix och sånt jag inte kan – eller som bara är roligare att göra när man är två.
Jag har varit egenföretagare på heltid i sju år. Jag har tagit mig igenom utmattningar och depressioner. Och jag har gjort det själv. Med vänner, familj och konsulter till hjälp så klart men i slutändan är det ju bara jag. Utan partner, utan familj. Utan ett vardagsteam.
Därför får jag ofta höra att jag är ”stark”. Jag kallar det väl snarare att jag är lösningsfokuserad samt – har inget val. Har man ingen annan att luta sig mot får man ju lösa problemet själv? Eller?
Samtidigt är jag så jävla skör. Den här senaste veckan har det värkt i hjärtat varenda dag. Ångestklumpen har varit konstant närvarande. Ensamheten har liksom slukat mig hel. Gråten i halsen vill inte försvinna.
Och då lägger jag mig i soffan och stirrar i taket eller sover en stund eller klappar pälsbarn. För jag vet ju att det går över.
Och det är något otroligt vackert i att kunna känna alla känslor, att våga gå in i dem och rida på den något plågsamma vågen. Och ur det förhoppningsvis bli bättre på att kommunicera och mer medveten i sina relationer, oavsett om de är privata eller businessrelaterade.
Men då var det ju det där med att ingen vill vara med mig för att jag verkar ”hård”.
Ett moment22 om du någonsin såg ett.
Med detta i åtanke kan man kan säga att jag föll handlöst för min fina vän och kreatörskollega Elins halsband ”starkskör” som hon skapade under projektet Expression Design i våras. Nu hänger det runt min hals för att påminna mig om att det är okej att vara båda sakerna – gärna samtidigt. Om du vill kan du läsa mer om det här.
Senaste kommentarer